Kärnvapenkrig sekund för sekund

Annie Jacobsen (född 1967) är en amerikansk undersökande journalist, författare och finalist till  Pulitzerpriset 2016.

Hennes bok om kärnvapenkrig har skakat om USA och nu kommer den på svenska. Kaj Odelstål har läst boken.

Till minne av Dick Almquist, medlem av Läkare mot kärnvapen

När Sverige i våras blev medlem i Nato framhöll statsministern: ”Medlemskapet betyder att vi kommit hem.” I propositionen Sveriges medlemskap i Nato läser vi: ”… syftet med Natos kärnvapenkapacitet är att verka avskräckande.”

Alla vi som trivdes rätt bra i Folkhemmet känns det snarare otryggt att numera vara en del av den kärnvapenstinna militärorganisationens krigspolitik. Dagens Nato-debatt borde handla om kärnvapennedrustning och inte ”Om kriget kommer”.

Alldeles nyligen gav förlaget Fri Tanke ut journalisten Annie Jacobsens Kärnvapenkrig, som varit en omdiskuterad storsäljare i USA. Även hennes bok utgår från fakta som framkommit gen gedigna efterforskningar. Det vittnar referenslistan och notapparaten om.

Författaren inleder med en historiska tillbakablickar på kapprustningen och kärnvapenutvecklingen. Hon skildrar konsekvenserna av de amerikanska atombombsanfallen på Hiroshima och Nagasaki. De ohyggligheterna känner vi till, men de vapen som dagens kärnvapenmakter förfogar över är enormt mycket kraftfullare. Vad skulle hända om dessa moderna kärnvapen verkligen skulle komma till användning?

Jacobsen beskriver i bokens centrala del ett fiktivt nordkoreanskt vätebombsanfall på Washington D.C. Ground zero. Den termonukleära bomben på ett megaton motsvarar hundra Hiroshimabomber. På en sekund har eldstormen förstört 250 km² (nästan Botkyrka kommuns areal) och dödat sex miljoner människor (nästan lika många soldater som stupade under hela första världskriget). Lite senare utsätts Kalifornien för en kärnvapenattack och ett fullskaligt kärnvapenkrig har inletts.

Med stor noggrannhet redogör författaren vad som händer minut för minut, ja även sekund för sekund. De enorma temperaturerna och kraften i förstörelsen av byggnader och förgörandet av människor är ofattbar. All ödeläggelse går otroligt snabbt. Ens fattningsförmåga räcker inte till för att begripa vad som händer.

Jacobsen beskriver också hur den amerikanska stats- och militärledningen agerar för att rädda sitt land och sin befolkning undan den förestående utplåningen. Utgångspunkten är att USA måste slå tillbaka. Men fungerar beslutsgångarna? Är alla stridsledningars personal på plats för att ge order om motanfall? Tyvärr inte: totalt kaos råder.

Författaren skildrar vad som kan hända när bomberna upphör. Omnicide (Ellsbergs begrepp) har blivit atomvintern. Människan har förstört sina livsbetingelser. ”Överlevarna kommer att avundas de döda” konstaterade Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov ett år efter Kubakrisen på 1960-talet apropå det kärnvapenkrig man du undvikit och han citerades i flera tal av John F. Kennedy. (121)

Förtjänstfullt har boken utrustats med ”historielektioner”. De är ett slags utvikningar där författaren beskriver eller berättar om viktiga fakta som inte direkt går att foga in i den övriga texten. En sådan historielektion handlar om en fysiker som i maj 1946 bestämde sig för att lämna Manhattanprojektet av moraliska skäl. Under ett experiment med plutonium tappade han en bit av ämnet. Massan blev kritisk (kärnfusion) och han utsattes för radioaktiv strålning. Läkare kunde sedan sitta vid hans sjuksäng och fortlöpande observera och dokumentera strålskadeförloppet i detalj. Det är fasansfullt att läsa vad som händer med mannens kropp.

Avslutningsvis bör noteras att i militäralliansens organisation finns en planeringsgrupp (Nuclear Planning Group) som förbereder gemensamma militära insatser, vilka inbegriper att slå till med kärnvapen. Vid sådana överläggningar i Natohögkvarteret i Bryssel kommer således en svensk militär eller civil att delta. En svensk tjänsteman ges möjlighet att spela hasard med mänskligheten som insats. Bara tanken är fasansfull.

Jag avslutar med ett citat ur boken om uppfattningen att skaffa och behålla landets kärnvapenarsenal med författarens invändning: ”… hur skulle innehav av kärnvapen garantera att ett kärnvapenkrig aldrig inträffar.”

Kaj Odelstål