Tysk historia i juridikens prisma

Gerundium förlag erbjuder fri frakt på alla
beställningar över 500 kr. Fram till jul.

Kaj Odelstål har läst den nyutkomna uppgörelsen med tysk nazijustis, "Fruktansvärda jurister" av Ingo Müller (Gerundium förlag). En övertygande bok, summerar han.

Genom juridikens prisma skildrar Müller, en meriterad jurist, Tysklands historia från mellankrigstiden ända fram till våra dagar.

Att följa normal rättsordning borde vara en självklarhet för varje jurist. Men det finns upprörande undantag. Endast ett fåtal jurister försvarade rättssäkerheten i Tyskland under mellankrigstiden och under andra världskriget. Den mycket välmeriterade juristen Ingo Müller belyser noggrant detta skeende i sin bok Fruktansvärda jurister. (Den gavs ut 2020 och i år kom den svenska översättningen.) Han redogör dessutom för vad som hände med det stora antalet nazistantrukna domare och jurister på olika nivåer i efterkrigstidens Förbundsrepublik (BRD).

Riksdagshusbranden öppnade vägen
Bokens upplägg är historiskt och kronologiskt. Redan efter första världskriget började det tyska rättsväsendet ta små steg mot vad som skulle bli ett haveri för det tyska rättssystemet. Efter Machtübernahme, januari 1933, togs klivet in i det totala nazistiska tyranniet.

Efter riksdagshusbranden i slutet av februari 1933 utfärdades den s.k. riksdagshusbrandsförordningen av regeringen i Berlin under rikskansler Adolf Hitlers ledning. Undantagstillstånd blev det normala och en klappjakt inleddes på oliktänkande – framför allt på socialdemokrater och kommunister. Alla grundläggande fri- och rättigheter upphävdes i ett slag. Skälen till att utdöma dödsstraff utökades och retroaktiv lagstiftning infördes. Detta rättsliga godtycke skulle komma att gälla fram till i maj 1945 då de allierade upphävde det. (I boken finns en utförlig och övertygande redovisning av det rådande källäget vad gäller vem eller vilka som var ansvariga för riksdagshusbranden. Ett mycket läsvärt kapitel.)

Judar utrensades
Rättsväsendet – domstolarna, polismakten, säkerhetstjänsten och naturligtvis SA och SS - anpassades så att de blev effektiva instrument för att forma det nationalsocialistiska samhället. Den nazistiska regimen styrde landet med den fullmaktslag (artikel 48 - diktaturparagrafen) som fanns redan i Weimarrepublikens författning. Det ena dekretet efter det andra utfärdades för att säkerställa det nazistiska samhällsbygget.

Ungefär en femtedel av alla tyska advokater var judar. De var alla liberala och hävdade de demokratiska rättsprinciperna. Därför rullade processen igång att rensa ut alla icke-ariska advokater. Alla jurister skulle vara lojala med det Tredje riket och de lagar och förordningar som kungjordes. Nazistisk rättspraxis skulle genomsyra rättsväsendet för att befästa den nazistiska gemenskapen.

Straffen skulle bidra till att stärka det tyska folkets moral. Medborgaren skulle helt enkelt ha en ”god vandel” med allt vad det innebar enligt nazisterna. Brott mot denna folkuppfostrande linje fick så kallade hedersstraff som påföljd. De innebar skambeläggande, vanära och förlusten av medborgerliga rättigheter, exempelvis rätten att välja yrke (Berufsverbot). Möjligen kunde den dömde återupptas i den tyska gemenskapen men först när hedersstraffet var avtjänat. Den utstakade vägen permanentade godtycke, angiveri, partisk rättsskipning och i slutändan justitiemord, både bokstavligt och bokstavligt. Total rättslöshet rådde för oliktänkande. De dömdes till en outhärdlig vistelse i fängelse eller läger där vakternas självpåtagna uppgift var att misshandla och trakassera de intagna.

Persil-intyg
Vad hände då efter krigsslutet och nazismens fall? Ingo Müller blottlägger att det stora flertalet jurister och domare som lydigt gick i Tredje rikets koppel klarade sig helt utan påföljd även efter avnazifieringen av rättsväsendet. De fick ett s.k. Persil-intyg, ett vithetsintyg som innebar att de blev rentvättade. Författaren ger åtskilliga exempel på detta.

Lagen om skydd av tyskt blod och tysk heder var en del av de s.k. Nürnberglagarna som antogs hösten 1935. Fängelse kunde till exempel utdömas för ”rasskändning”. Mycket väl dokumenterat i boken är hur en ungersk ingenjör drabbades av denna lag. Under de första krigsåren hade han några kortvariga relationer med tyska kvinnor. När han sökte nytt arbete på en vapenfabrik uppdagades att hans föräldrar var listade som ”israeliter” och därmed kunde han inte uppvisa arisk härkomst. Han ställdes inför en specialdomstol i Kassel och domarna betecknade den ungerske ingenjören som vanebrottsling (några relationer med tyska kvinnor) trots att han aldrig blivit dömd tidigare. Domstolen dömde honom till döden för rasskändning.

Några år efter kriget åtalades två domare som avkunnat dödsdomen ovan men frikändes av domstolen i Kassel i mars 1952. Frikännandet skedde med hjälp av en kreativ och anpasslig lagtolkning som Müller belyser med citat:  ”… kan det inte uteslutas att de positivt trodde att deras beslut motsvarade lagen” och ingen ”… medveten förvrängning av lagen …”.  Författaren ger åtskilliga fler exempel på liknande groteska frikännanden av domare med motiveringen att de varit ”politiskt förblindade”.

"Blodets renhet"
Nazisternas ideologi om ”det tyska blodets renhet” ledde till ytterligare steg i blodsmystikens labyrinter, nämligen till ”arvhälsa”. Sommaren 1933 antogs ”lagen till förebyggande av ärftligt sjuk avkomma”. Hit räknades exempelvis medfödd imbecillitet, schizofreni och svår alkoholism. Även sjukdomar som exempelvis blödarsjuka och dövhet listades som skadliga. Sterilisering av missbildade liksom aktiv dödshjälp blev metoder som användes. För att ge eutanasikampanjen sken av juridisk laglighet inrättades ”arvhälsodomstolar” som var knutna till lägre rättsinstanser. Dessa skulle utgöras av en domare och två läkare. De övergrepp Müller avslöjar begicks alltså i juridikens och läkarvetenskapens hägn, och inga betänkligheter framfördes mot denna dårskap från juristhåll.

I bokens tredje del får läsaren ta del av hur det tyska rättsväsendet gjorde upp med sitt förflutna efter krigsslutet. Müller visar hur åtskilliga domare, jurister, höga tjänstemän och höga officerare aldrig ställdes till ansvar för sin medverkan i Tredje rikets i grunden olagliga rättssystem. Många kom undan lagens långa arm.

I bokens avslutande kapitel analyserar Müller hur det hela var möjligt. Hur kunde det tyska rättsväsendets totalt urarta? Hur kommer det sig att de medskyldiga aldrig ställdes till svars? Han påpekar bl.a. att det historiskt fanns idémässiga kontaktytor mellan konservatism och nationalsocialism. I den efterkrigstida Förbundsrepubliken lanserades en idé om att det vid sidan om Tredje rikets godtyckliga rättstillämpning skulle ha funnits ett fungerande rättsväsende enligt rättsstatens principer. Detta påstående har författaren åtskilliga och väl underbyggda invändningar mot.

Bokens undertitel är på sätt och vis en sammanfattning av Müllers credo: Det tyska rättsväsendets ouppklarade förflutna. När en konflikt eller krig är över måste man – samhället i vid bemärkelse - göra upp med det förflutnas skuggor och straffa medlöpare och ansvariga för de brott som begåtts mot den demokratiska statens rättsprinciper. Det är kärnan i Müllers tankeväckande och övertygande bok.

Kaj Odelstål

Om författaren och boken.

Ingo Müller (*1942) har varit förvaltningsjurist och i slutet av 1900- och i början av 2000-talet innehaft en professur i straffrätt och brottmålsjuridik vid polishögskolan i Hamburg.

Hans bok utkom första gången i Tyskland 1987 och 2020 i en utvidgad version, vilken är Gerundiums översättning till svenska 2024.

Müller, Ingo, Fruktansvärda jurister. Det tyska rättsväsendets ouppklarade förflutna. (2024) Gerundium förlag. 409 sidor.