Falska nyheter - gammalt som gatan

Martin Luther spred "fake news" om påven

Falska nyheter uppfanns redan för 500 år sedan. Vi måste lära oss av deras historia, skriver filosofen Roman Krznaric.

Nej, påven hade inte åsnehuvud och fiskfjällshud. Det var bara i Martin Luthers propaganda och den blev närmast viral.

Inom några timmar efter den dödliga knivhuggningen av tre ungdomar i Stockport den 29 juli började rykten florera i sociala medier om att gärningsmannen var en papperslös muslimsk invandrare. Vid 15-tiden nästa dag hade hans påstådda namn, ”al-Shakati”, nämnts på plattformen X (tidigare Twitter) mer än 30 000 gånger.

Under de följande dagarna spred sig det muslim- och invandrarfientliga våldet över flera brittiska städer, där högerextrema mobbar gick till attack mot moskéer och asylboenden.

Oroligheterna fortsatte även efter det att påståendena avslöjats som falska och angriparens identitet visade sig vara en 17-åring född i Cardiff av icke-muslimska föräldrar från Rwanda.

När jag följde händelseförloppet - som bland annat riktade sig mot en frivilligorganisation som arbetar med asylsökande och flyktingar runt hörnet från mitt hem - kunde jag inte låta bli att se oroande paralleller till det avlägsna förflutna.

Begreppet ”fake news” - och de medföljande klickbetena och den digitala polariseringen - må ha populariserats först under senare år, men fenomenet i sig kan spåras tillbaka till en mycket äldre omvälvande kommunikationsteknik: tryckpressen.

Häxjakter, gamla och nya

Tryckpressen framställs vanligtvis som en godartad uppfinning som hjälpte till att sprida utbildning och läskunnighet vitt och brett efter sitt införande i 1400-talets Tyskland. Men som jag diskuterar i min nya bok History for Tomorrow: Inspiration from the Past for the Future of Humanity, spred Gutenbergs banbrytande mekaniska tryckpress också våld och social polarisering.

Ingenstans var detta mer synligt än i förföljelsen av så kallade ”häxor”. Mellan cirka 1530 och 1650 greps den europeiska kontinenten av en häxjaktshets. I England dömdes cirka 500 personer - de allra flesta kvinnor - till döden för det påstådda brottet häxeri. I Tyskland var siffran däremot närmare 25 000. De anklagades för kannibalism och barnamord, för att ha haft sex med djävulen och dyrkat honom i nattliga sammankomster, för att ha gjort vaxmodeller av sina offer för att framkalla död eller sjukdom, för att ha dödat boskap och för att ha flugit på getter och kvastar.

En av de viktigaste förklaringarna till denna våldsamma förföljelsevåg var tryckpressen. Särskilt i Tyskland dök sensationella nyheterupp i form av illustrerade pamfletter och stora flygblad, föregångarna till moderna tidningar. Uppgifterna får dagens falska nyheter att i jämförelse framstå som ganska tama.

Ett tidigt exempel är den ”skräckinjagande historien” om Schiltach-pigan, en ung kvinna som med djävulens hjälp påstods ha flugit på en ugnsgaffel för att bränna ner en stad i Schwarzwald 1533. Hon brändes på bål för sitt påstådda brott.

Historien publicerades och återpublicerades av ivriga tryckare över hela världen, på ett fantasifullt sätt sexualiserad med vågade färgillustrationer som föreställde den namnlösa kvinnan topless bland de omgivande lågorna. Sådana uppseendeväckande ”true crime”-historier om ”häxor” var en storsäljare för den växande tryckeribranschen, och historikern Natalie Grace beskriver dem som ”den tidigmoderna motsvarigheten till klickbete”.

 

Klickbete från 1533: Schiltac-pigan bränns levande när staden som hon påstås ha satt eld på går upp i lågor. Wikicommons

Parallellerna mellan nutiden och de häxhistorier som flög ur tryckpressarna i 1500-talets Europa är alltför tydliga. I dag har jakten flyttats till grupper som ”illegala invandrare” och ”muslimska extremister”: främlingar som, i likhet med häxorna i det förflutna, används som syndabockar för den ekonomiska misär och andra missförhållanden som drabbar våra samhällen.

”Historien om den europeiska häxjakten ... är en historia som vi kan och måte lära oss av”, sammanfattar historikern Charles Zika i sin bok The Appearance of Witchcraft från 2007,

Martin Luther blir viral

Det är vanligt att med chock och förvåning tala om den akuta sociala och politiska polarisering som orsakas av sociala medieplattformar, tack vare algoritmer som fångar användarna i ekokammare där deras befintliga övertygelser ständigt förstärks av delade inlägg och nyhetsflöden. Men dagens motsättningar mellan Trumpanhängare och Trumpmotståndare eller klimatförändringsaktivister och klimatförändringsförnekare har en tydlig historisk föregångare i tryckteknikens effekter för över fyra århundraden sedan, effekter som bidrog till att driva in en kil mellan protestanter och katoliker.

Det är en historia som går tillbaka till år 1517, då den protestantiske reformatorn Martin Luther blev viral. Bara några veckor efter att han spikat upp sina berömda 95 teser som kritiserade katolsk korruption på dörren till en kyrka i Wittenberg i Tyskland, översattes hans text från latin till tyska och spreds med hjälp av de nya tryckpressarna.

Luther var en skicklig medieoperatör. Han översatte snabbt Nya testamentet till tyska för första gången så att det kunde läsas av vanliga människor, och började publicera billiga antikatolska pamfletter med tecknade träsnitt som förlöjligade det religiösa etablissemanget (inklusive påven med åsnehuvud och fiskfjällshud).

Ett osmickrande porträtt av påven från en av Martin Luthers pamfletter som trycktes 1523. Wikicommons

Den katolska hierarkins obskyra latinska publikationer kunde knappast konkurrera: av de totalt sex miljoner pamfletter som trycktes under det första årtiondet av det som blev reformationen var en tredjedel Luthers. Även om tryckpressen fungerade som en befriande kraft som främjade den protestantiska saken och utmanade den etablerade katolska kyrkans auktoritet, utlöste den också oroligheter och bidrog till att skapa en intensiv period av religiös omvälvning och social polarisering över hela kontinenten, inklusive religionskrigen (1562–1598) och trettioåriga kriget (1618–1648) där uppskattningsvis åtta miljoner människor dog.

Som historikern Elizabeth Eisenstein hävdade 1979:
 

”Gutenbergs uppfinning bidrog förmodligen mer till att förstöra det kristna samförståndet och elda på under religionskriget än någon så kallad krigskonst någonsin gjorde.”

 De religiösa krig som härjade i Europa i kölvattnet av tryckerirevolutionen tyder på att den digitala revolutionen kan driva våld i liknande skala under de kommande åren och decennierna - och den oöverträffade hastigheten hos datanätverk kan få det att hända mycket snabbare än tidigare. Attacken på Capitolium i januari 2021 som underblåstes av falska historier i sociala medier om att det amerikanska valet 2020 var olagligt, var bara början. Teknikbranschens historiska närsynthet kan visa sig vara dess största brott.

 

Kaféer och den demokratiska kulturens födelse

Även om historien om tryckpressen är en varnande berättelse för vår tid av sociala medier, en historia som avslöjar hur lätt kommunikationsteknologier kan bli verktyg för våld och förföljelse, finns det trots allt också några goda historiska nyheter att rapportera.

Den massläskunnighet och utbildning som spreds av tryckpressarna bidrog så småningom till att utmana vidskepelsen kring häxeriet. Mer oväntat är att boktryckarkonsten spelade en grundläggande roll för framväxten av den moderna demokratiska kulturen och de mänskliga rättigheterna under 1700-talet. Det skedde i tandem med en annan revolutionerande uppfinning: kaffehuset.

Kaffehusen hade sitt ursprung i Turkiet och började spridas över Europa i slutet av 1600-talet. År 1700 fanns det mer än 2 000 bara i London. De var anmärkningsvärda inte bara för att en person kunde sitta hela dagen med en skål kaffe för bara en penny, utan också för att ett av deras utmärkande drag var ett gemensamt bord där främlingar kunde konversera med varandra, samtalen smörjda av de gratis tidskrifter och pamfletter som vanligtvis erbjöds.

”Kaféerna var en lockande social plattform för informationsutbyte”, säger Tom Standage, och fungerade som ett operativsystem för utbyte av nyheter, åsikter och skvaller. Även om vissa specialiserade sig på vetenskapliga diskussioner, affärer eller konst, var de framför allt nav för politiska samtal om allt från slaverimotstånd till republikanism. De var i själva verket skolor i demokrati för den framväxande (manliga) borgarklassen, där radikala författare som Daniel Defoe eller Tom Paine kunde höras hålla hov.

 

På 1700-talets kaffehus i London samtalades det och de senaste tidskrifterna cirkulerade kring de gemensamma borden. Wikicommons

I vår tid av social splittring och alienation, och minskad tilltro till demokratiska institutioner, skulle vi kunna lära oss ett och annat av kung Georges kaféer.

Det kan vara svårt att hitta utrymmen för respektfulla digitala samtal mellan främlingar, delvis på grund av anonymiteten som ger fritt spelrum för politiska invektiv och övergrepp på nätet. Så varför inte försöka återuppliva våra förfäders kaffekultur ansikte mot ansikte genom att återinföra gemensamma bord på dagens kaféer? Det finns nu cirka 30 000 sådana bara i Storbritannien. Om det bara förekom 10 samtal mellan främlingar per dag kring vart och ett av dem, skulle det bli över 100 miljoner samtal per år.

Vi kan också inspireras av dialogprojekt som Death Café-rörelsen, som sedan 2011 har organiserat mer än 15 000 diskussioner om döden på befintliga caféer i 83 länder, eller av Parents Circle, som håller samtal mellan palestinier och israeler som har haft familjemedlemmar som dödats i konflikten, där de delar med sig av sina berättelser och sin sorg.

Samtal är ett viktigt socialt kitt i ett fragmenterat samhälle och avgörande för att en sund offentlig sfär ska kunna fungera. Låt oss lämna häxjaktens och den giftiga polariseringens tid bakom oss och låt oss vägledas av historikern Theodore Zeldins kloka ord:

”En god konversation är en konversation där man säger det man aldrig har sagt förut.”

Denna artikel bygger på Roman Krznarics nya bok, History for Tomorrow: Inspiration from the Past for the Future of Humanity. Roman Krznaric är filosof (och tidigare and f.d. statsvetare) vars böcekr har publicerats på mer än 20 språk. Hans senaste bok är The Good Ancestor: How to Think Long Term in a Short-Term World. Artikeln har tidigare publicerats av Open Democracy

Dela på WhatsAppShare on FacebookShare on X (Twitter)Share on TelegramShare on RedditShare on Email