Svälten som vapen – då och nu

Famine (1997), Rowan Gillespies skulpturgrupp i Dublin till minnet av den stora svälten.

I mitten av februari i år påstod Israel (utan bevis) att tolv anställda hos UNRWA varit inblandade i Hamas attack den 7 oktober. Följden blev att många länder drog in sitt stöd till den enda hjälporganisation som kan bistå palestinierna i Gaza.

Ett av de länder som tvärtom utökade sitt stöd var Irland. Den irländske utrikesministern, Micheál Martin, kallar Israels sätt att medvetet skapa svält för brottsligt, hänsynslöst och omänskligt och säger att vanliga människor i Gaza lever i helvetet på jorden. Hur kommer det sig att just en irländsk minister uttalar sig på detta sätt? Svaret kanske står att finna i Irlands 1800-talshistoria, skriver Kaj Odelstål.

I mitten av 1600-talet koloniserades den gröna ön – Irland – av England, och invånarna kom att behandlas därefter. Deras uppgift blev att odla spannmål för export, de blev ”en tjänande kast”. Inflytelserika liberaler som Jeremy Bentham ansåg att irländarna var ”halvciviliserade” och enligt en annan stor liberal, J. S. Mill, borde de styras auktoritärt.

Under ett flertal år i mitten av 1800-talet drabbades Irland av potatisbladmögel, vilket medförde att största delen av potatisskörden blev förstörd. Potatis var den enda föda som de fattiga arrendatorerna och jordproletärerna hade och därför innebar ”potatispesten” en katastrof, framför allt i södra och nordvästra Irland. I irländsk historieskrivning kallas svältåren för the Great Hunger*. Under alla år med potatispest blev däremot spannmålsskördarna goda. Dessa exporterades dock och gav markägarna stora tjänster medan folket svalt.

Den konservativa regeringen i London gjorde vissa försök att lindra nöden genom välgörenhetsinsamlingar och nödhjälpsarbeten. Premiärminister Robert Peel avskaffade t.o.m. spannmålstullarna för att kunna importera majs från Amerika att dela ut på Irland. Avskaffande av spannmålstullarna väckte en storm av protester hos de besuttna vilket ledde till Peels avgång och att en liberal regering tog över regeringsmakten.

Effekterna av den liberala laissez-faire-ideologin gjorde sig snart kännbara för de svältande irländarna. Demografiska analyser ger vid handen att Irland förlorade ca 2,5 miljoner människor under dessa svältår. Hälften av dem dog av svält eller sjukdomar till följd av undernäring. Den andra hälften emigrerade, framför allt till USA. Man har beräknat att Irland förlorade halva sin befolkning på 15 år – från 1845 till 1860. Enligt nyligen genomförda demografiska beräkningar (2022) är det först nu som Irlands folkmängd åter uppgår till 5 miljoner.

Vilka kvarlämningar finns från the Great Hunger? Det finns åtskilliga monument runt om på Irland och i USA som rests för att bevara minnet av hungerkatastrofens offer. Men det finns andra mindre kända stenmonument över de döda. the Hunger Walls! I den gröna öns nordvästra del – i grevskapen Donegal och Galway (Connemara) – kan de beskådas.

För ett antal år sedan reste jag i dessa två grevskap och såg hungermurarna. De bär vittnesbörd om den liberala ”arbetslinje” med krav på motprestationer som den engelska regeringen följde. För att få nödhjälp tvingades de svältande irländarna att bryta sten och bygga oändliga rader av meningslösa stengärdsgårdar. (se bilderna). Många irländare dog under detta hårda arbete.

I staden Cork genomfördes i början av juni 1997 ett högtidlighållande av minnet över alla irländare som svalt ihjäl under the Great Hunger. Bland de församlade fanns Irlands dåvarande president, Mary Robinson. Hon och alla andra kunde då lyssna till en skådespelare, som läste upp dåvarande premiärminister Tony Blairs skrivna tal.

 

I det upplästa talet beskrevs den engelska politiken gentemot irländarna i mitten av 1800-talet som ett misslyckande och att de brittiska politikerna stod passivt vid sidan om medan en avgörande händelse ledde till en mänsklig tragedi. I uppläsningen uppgav Blair att det fortfarande vållar smärta att en miljon människor skulle behöva dö i vad som då var en del av en av jordens rikaste och mäktigaste nationer. Bad England i och med detta tal om ursäkt för sitt kallsinniga handlande mot de svältande irländarna? Många som hört och läst talet i efterskott är inte helt övertygade om det. Premiärministern själv var ju inte ens på plats.

Det som nu sker i Gaza är att Israel begår krigsbrott och brott mot mänskligheten med svälten som vapen mot palestinierna. Det tog mer än 150 år för Irland att uppnå samma folkmängd som före the Great Hunger. Hur skall ansvar för alla döda och skadade palestinier utkrävas, när Israels vapen tystnat?

Irland tar alltså ställning mot Israels brutala framfart i Gaza. Tyvärr förhåller sig våra egna politiker helt passiva. Somliga har förlorat sin moraliska kompass och försvarar till och med det som sker. Detta är orimligt. Vårt lands politiker får inte ställa sig vid sidan om som de engelska politikerna gjorde under den irländska hungerkatastrofen. Den israeliska våldspolitiken mot palestinierna måste fördömas och bekämpas. EU- och Nato-anpassningen får inte vara ett skäl till att vår röst för medmänsklighet och till försvar för mänskliga rättigheter tystnar. Vi får inte svika palestinierna nu när de behöver oss som mest.

Kaj Odelstål, Fagersta

*En mycket läsvärd bok om den irländska hungerkatastrofen är, den irländska historikern Cecil Woodham-Smiths The Great Hunger (1962) En nyutgåva från 1991 finns.