Israel, inte Hezbollah, är terroristen

Hassan Nasrallah, mördad av Israels flyg 27 september 2024.

 

 

Det som händer i Mellanöstern just är en blodig fortsättning av den amerikanska utrikespolitik som kantas av misslyckade invasioner och ockupationer av andra länder – Afghanistan, Irak, Libyen för att bara ta några av de senaste.

På radion hörs libaneser säga att de fruktar för sitt land – kommer det att finnas kvar?

Men istället för att analysera de verkliga uppdragsgivarna bakom Israels aggression mot Libanon sysslar media nu med att svartmåla Hezbollah och framställa mordet på dess ledare Hassan Nasrallah som en legitim likvidering av en ökänd terrorist.

För vem var Nasrallah en terrorist?

Ett trettiotal stater sägs ha stämplat organisationen som terroristisk. Däribland självklart USA och Israel eftersom Hezbollahs elddop var striderna mot den israeliska invasionen 1983.

En rad arabländer har också terroriststämplat organisationen, troligen främst för att den representerar en shiitisk befolkning, Libanon anses ha ca 1,6 miljoner shiiter,

Medan många arabstater i maskopi med sionisterna underblåste Al Qaida och den s k islamiska staten, var Hezbollah solidariskt med Syrien och straffades för det.

Räknar vi bort arabstaterna så är de enda länder som terroriststämplat Hezbollah den gamla vanliga sykofantiska klubben: Argentina, Kanada, Storbritannien, Guatemala, Colombia, Estland, Tyskland, Honduras, Kosovo, Litauen och Paraguay. Att Serbien, Kosovo och Slovenien gjort detsamma torde ha med Balkankrigen att göra.

EU har inte terroriststämplat Hizbollah men däremot dess militära gren, en omöjlig kompromiss som vittnar om sprickorna i Europa.

Men framför allt har inte FN terroriststämplat Hezbollah. Inte heller Ryssland, Indien eller Kina.

De som kallar Hezbollah terrorister måste på något sätt tänka bort att Hezbollah också är en legtim företrädare för en betydande folkgrupp och har 14 av 128 platser i parlamentet. Det driver 4 sjukhus, 12 kliniker, 12 skolor och 2 jordbrukscentra. Dess sociala arbete är en viktig förklaring till stödet som det erövrat även utanför shiiternas led. En av Hassan Nasrallahs insatser var för övrigt att han bekämpade sekterism och tog ansvar för den libanesiska staten.

Det känns nästan tröttsamt att behöva påpeka att fördömandena av Hezbollah för terrorism som regel kommer från dem som aldrig sagt ett ord om Israels terrorism - från mordet på Folke Bernadotte till mordet på Hassan Nasrallah. Israel är en terroristisk stat, vars flygplan begår lika illegitimt dödande som någons sin 11 september-terroristerna från Saudiarabien. Enda skillnaden är att Israel bedriver statsterrorism och 11-septembermännen frilansade.

Vad som kommer att hända nu vet inte ens de s k experterna även om de tvingas spekulera för sin brödföda. Ska Nethanyahu våga gå in med stövlar på marken och få ett ben avhugget som Israel fick 1983.

En sak ska man emellertid notera. DN:s Nathan Sachar noterar närmast rusigt att det inte hörs några protester från Hezbollahs massfölje, trots att man fegt mördat dessa ledare – en efter en ända sedan förra kriget mot Israel. För att inte tala om de senaste terrordåden, att spränga 3 000 - 4 000 personsökare varav många bars av civila, och försöka slå ut hela Hezbollahs ledning.

Antagligen är det önsketänkande om man tror att relativ tystnad betyder att Hezbollah är slaget. Det kan också vara uttryck för en situation där allting redan är sagt, där inte längre orden räcker till. Det är det läga Israels pojkar ska frukta mest av allt. Man kan förvänta att Israels armé om den vågar invadera kommer att mötas av ett osedvanligt heroiskt motstånd.

Och vittnar egentligen Israels position om styrka och inte om svaghet? Politiken att söka slå ut ledarna, samma ledare som man at the end of the day måste förhandla med, är inte välbetänkt.

Nethanyahu sägs ha återvunnit sin popularitet tack vare morden. Men kan det locka tillbaka den miljon som sägs ha lämnat Israel sedan Gazakriget började? Turismen har försvunnit och skatteintäkterna rasar.

Mycket litet talar för att dessa mord har någon militär betydelse, mer än att de blåser upp Nethanyahus person och berusar den krigshungriga högerflygeln.

Det här är ett syndrom som löper genom historien åtminstone sedan andra världskriget. Ryssarna var emot både likvideringen av Heydrich i Prag och försöken att mörda Hitler. Man insåg att sådana handlingar inte avgör krig. Av samma skäl har man inte rört ett hår på Zelenskyjs huvud och Ulitsa Bankova i Kiev, där regeringen och krigsledningen sitter, är förmodligen en av Ukrainas säkraste platser om man räknar bort "inre" hot.

Krig avgörs av miljonernas rörelse och motivation, liksom av industriell potential. Som Tolstoj sa: Generalerna är bara ångvisslorna på krigets tåg som drivs av folken. Alla de grundläggande parametrarna talar emot att Israel kommer att gå segrande ur konflikten inom en eller några generationer. Det kommer att tvingas förhandla – eller försvinna från kartan. Allt Israel gör just nu försämrar dess odds i det långa loppet.

Stefan Lindgren