Israel allt längre från sina säkerhetsmål

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu talar inför USA:s kongress
den 24 juli. (C-Span skärmdump)

Ingenting som Israel gör - ödeläggelsen av Gaza, mördandet på västbanken och nu bombkrig och kanske markinvasion i Libanon - främjar på något sätt Israels uttalade mål att skapa säkerhet för sin befolkning och frita gisslan. 

I själva verket gör Nethanyahu det alltmer osannolikt att de målen någonsin kommer att uppnås. Det verkliga målet måste därför vara ett annat, men Craig Murray, journalist och tidigare brittisk diplomat.

Lennart Palm har översatt.

Israel planerar att förödmjuka Iran och dess allierade så till den grad att ett regionalt krig, där USA kommer att kämpa tillsammans med Israel, blir oundvikligt.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu är desperat att hålla kriget vid liv och att dra USA allt närmare sig. Samtidigt kan han inte skicka markstyrkor till södra Libanon där de skulle drabbas av massiva förluster.

Israel kan utföra lönnmord, använda sig av urskillningslös terrorism och bomba från luften, och man har gjort allt detta mot Libanon, Syrien, Irak och Iran. Men Israel kan inte förgöra Hamas eller Hizbollah, kan inte få tillbaka sin gisslan från Gaza och kan inte göra norra Israel säkert för sina kolonister.

Ingenting som Israel gör främjar på något sätt dessa uttalade mål och gör det i själva verket alltmer osannolikt att de någonsin kommer att uppnås.

Men eftersom USA:s president Joe Biden och hans vicepresident Kamala Harris accepterar och förstärker varje enskild upptrappning och varje enskild olaglighet, blir Israels strypgrepp på sina västerländska vasallpolitiker allt starkare.

Dessa har nu alla (inklusive både brittiska Labour- och konservativa ministrar) stött olagligheter långt bortom det stadium där det inte finns någon återvändo. De måste nu hoppas på att de kommer att ”rättfärdigas” genom en militär seger.

Irakkriget visar att hur olagligt kriget än är så tillås man , om man vinner, skriva - eller åtminstone tolka - reglerna för internationell rätt efter eget tycke. Jag önskar att jag kunde komma på bra motexempel. ”Rättvisan” drabbar bara förlorare.

En amerikansk marinsoldat inspekterar ett vägstycke nära Haditha i Irak där fem obeväpnade civila dödades den 19 november 2005. (Okänd amerikansk marinkårssoldat och Naval Criminal Investigative Service via Washington Post, Wikimedia Commons, Public domain)

Men problemet för Netanyahu, den tidigare brittiske premiärministern Rishi Sunak, den nuvarande premiärministern Keir Starmer, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen m.fl. är att ingen verkar ha minsta idé om hur en seger ska se ut.

Vi verkar sitta fast i en hemsk förvrängning av existentialismen, där dödandet av araber i alla åldrar och av alla kön i sig är en väg till dygd och ett skäl att leva.

Israels TikTok-armé av barnamördare, våldtäktsmän och trosexponerande flickor kommer att drabbas av stora förluster om den avancerar in i Libanon. Israel genomför för närvarande intensiva flygattacker, men landet kan inte förgöra Hizbollah på det sättet, inte ens om man skulle tredubbla den kolossala mängd sprängämnen som man har släppt över Gaza.

Netanyahus strategi med lönnmord och dödliga stunts verkar vara ett försök att driva Hizbollah från deras eget territorium till en självmordsframstöt in i Israel. Men Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah går inte på det.

Det är värt att betona att Israel, i motsats till propagandan, under det senaste året har bombarderat Libanon med fem missiler för varje missil som skickats av Hizbollah.

Under tiden avslöjas Storbritanniens anspråk på att respektera internationell rätt som en fullständig bluff, eftersom landet inte röstade för FN:s generalförsamlings resolution som bekräftar Internationella domstolens rådgivande yttrande om Israels ockupation av palestinskt territorium.

[Se: On the World’s Call for Israel to End Its Occupation]

ICJ:s beslut att ockupationen i sig är en olaglig handling, och att stater inte får göra något som kan hjälpa Israel att upprätthålla den, fastställer ett tydligt rättsligt status quo som Storbritannien lika tydligt bryter mot.

När ICJ:s beslut kom den 19 juli svarade Storbritanniens utrikes-, samväldes- och utvecklingskontor följande:

”Vi har mottagit det rådgivande yttrande som Internationella domstolen utfärdade fredagen den 19 juli och överväger det noga innan vi svarar. Storbritannien respekterar ICJ:s oberoende.”

Det utlovade svaret har aldrig kommit, såvida man inte ser som ett svar att man inte röstade i FN:s generalförsamling för att genomföra ICJ:s beslut.

Beslutet att dra in 8 procent av licenserna för vapenexport till Israel formulerades inte i termer av ICJ:s utslag - som logiskt sett bara kan kräva att all vapenförsäljning till Israel upphör - utan mer allmänt i termer av ospecificerade möjliga brott mot internationell humanitär rätt.

I sin ”röstförklaring” i FN:s generalförsamling ignorerade Storbritannien avsiktligt en viktig grundsats i ICJ:s yttrande. Storbritannien uppgav följande:

”... vår röstnedläggning återspeglar vår orubbliga beslutsamhet att fokusera på ansträngningar för att åstadkomma en fredlig och förhandlad tvåstatslösning ...”.

Detta ignorerar ICJ:s beslut att Israel måste lämna de ockuperade områdena innan några förhandlingar inleds. Ett ockuperat folk kan inte förhandla med, i praktiken, en pistol riktad mot sitt huvud. Det är uttryckligen därför som ICJ inte accepterade att Osloavtalen tog bort några palestinska rättigheter enligt folkrätten.

Storbritannien försöker fortfarande - i direkt strid med ICJ - hävda att Palestina förlorade rätten att slippa bli ockuperat i Oslo.

Brittiska militärflyg, vapenleveranser och underrättelsesamarbete med den israeliska ockupationsmakten fortsätter med oförminskad styrka. Starmers totala stöd för Israel är nu en grundmurad del av regeringspolitiken, vilket bekräftas av underlåtenheten att fördöma terroristattackerna mot Libanon.

USA och Storbritannien är nu hopplöst ihopkopplade med Netanyahus nihilistiska strategi, vars främsta syfte är att bevara hans egen makt och immunitet mot åtal genom att permanent hålla igång en konflikt av ett slag som gör hans allierade alltmer medskyldiga och som kommer att dra in dem i ett direkt militärt stöd.

Detta kräver ständig israelisk aggression mot en motståndsaxel som hittills vägrat att låta sig provoceras till en större konflikt. Israels plan är att förödmjuka Iran och dess allierade så till den grad att ett fullständigt regionalt krig blir oundvikligt, ett krig i vilket Förenta staterna kommer att kämpa tillsammans med dem – liksom troligen även de sunniarabiska regimerna, vilket jag är mycket ledsen att behöva säga.

Detta är helt klart en galenskap som helt strider mot västmakternas egna intressen. Men deras politiker, däribland mycket direkt Biden och Starmer, är så komprometterade av zionist-lobbypengar att det inte verkar finnas någon utväg, förutom en folklig revolt i väst.

Västvärlden är bunden till Israel genom den enkla, väloljade mekanismen av kontanter som betalas till politiker. Det är sanningen.

Craig Murray är författare, programledare och människorättsaktivist. Han var brittisk ambassadör i Uzbekistan från augusti 2002 till oktober 2004 och rektor för University of Dundee från 2007 till 2010. Hans bevakning är helt beroende av läsarnas stöd. Prenumerationer för att hålla denna blogg igång tas tacksamt emot.

24 september 2024