Envetet har han de senaste åren drivit linjen att Ukrainakonflikten måste lösas genom förhandlingar.
Så här skrev han i en artikel nyligen:
Det är helt fel av Vita huset att undvika förhandlingar bara på grund av meningsskiljaktigheter kring Rysslands förslag. Det bör lägga fram sina egna förslag och ta itu med att förhandla fram ett slut på kriget.
Kort sagt, det 30-åriga
amerikanska projektet, ursprungligen kläckt av Cheney och de neokonservativa,
och som konsekvent fortsatts sedan dess, har gått ut på att försvaga eller till
och med stycka upp Ryssland, omringa Ryssland med NATO-styrkor och framställa
Ryssland som den aggressiva makten.
Det är mot denna dystra
bakgrund som ryska ledare upprepade gånger har föreslagit att man ska förhandla
om säkerhetsarrangemang med Europa och USA, arrangemang som skulle ge säkerhet
för alla berörda länder, inte bara NATO-blocket. Vägledda av de
neokonservativas planer har USA vid varje tillfälle vägrat att förhandla,
samtidigt som man försökt lägga skulden på Ryssland för bristen på
förhandlingar.
I juni 2008, när USA
förberedde sig för att utvidga NATO till Ukraina och Georgien, föreslog
Rysslands president Dmitrij Medvedev ett Europeiskt säkerhetsfördrag och uppmanade till kollektiv säkerhet och ett
slut på NATOs unilateralism. Det räcker att säga att USA inte visade något som
helst intresse för Rysslands förslag, utan i stället gick vidare med sina
långvariga planer för NATO:s utvidgning.
Det andra ryska förslaget
till förhandlingar kom från Putin efter det våldsamma störtandet av Ukrainas
president Viktor Janukovitj i februari 2014 med den amerikanska regeringens
aktiva medverkan, kanske rent av direkta ledarskap. Jag råkade se USA:s
delaktighet på nära håll när kuppregeringen bjöd in mig till brådskande
ekonomiska diskussioner. När jag anlände till Kiev fördes jag till Majdan, där
jag direkt fick information om USA:s finansiering av Majdan-protesterna.
Bevisen för USA:s
delaktighet i kuppen är överväldigande. Biträdande utrikesminister Victoria
Nuland fångades på en telefonlinje i januari 2014 när hon planerade ett
regeringsskifte i Ukraina. Samtidigt åkte amerikanska senatorer personligen
till Kiev för att piska upp protesterna (som om kinesiska eller ryska politiska
ledare hade rest till Washington den 6 januari 2021 för att elda på folkmassorna).
Den 21 februari 2014 förhandlade européerna, USA och
Ryssland fram ett avtal med Janukovitj där Janukovitj gick med på nyval. Ändå bröt kuppledarna avtalet samma dag,
tog över regeringsbyggnader, hotade med mer våld och dagen därpå avsatte Janukovitj.
USA stödde kuppen och gav omedelbart sitt erkännande till den nya regeringen.
Som jag ser det var detta
en vanlig CIA-ledd hemlig regimskiftesoperation, och sådana har det inträffat
flera dussin av runt om i världen, inklusive sextiofyra mellan 1947 och 1989
som minutiöst
dokumenterats av professor Lindsey O'Rourke. Hemliga regimskiftesoperationer är naturligtvis omöjliga
att helt dölja, men den amerikanska regeringen förnekar alltid högljutt sin
roll, håller alla dokument mycket konfidentiella och lurar systematiskt omvärlden:
”Tro inte på vad ni ser klart och tydligt med era egna ögon! USA hade ingenting
med detta att göra”. Detaljer om operationerna kommer så småningom fram genom
ögonvittnen, visselblåsare, framtvingat frisläppande av dokument enligt Freedom
of Information Act, hävande av dokumentsekretessen efter år eller årtionden
eller genom memoarer, men alltid alldeles för sent för att något verkligt
ansvar ska kunna utkrävas.
Hur som helst ledde den
våldsamma kuppen till att den etniskt ryska Donbass-regionen i östra Ukraina
bröt med kuppledarna, av vilka många var extrema och russofoba nationalister
och några tillhörde våldsamma grupper med en historia av nazistiska
SS-kopplingar i det förflutna. Nästan omedelbart vidtog kuppledarna åtgärder
för att undertrycka användningen av det ryska språket även i det rysktalande
Donbass. Under de följande månaderna och åren genomförde så regeringen i Kiev
en militär kampanj för att återta utbrytarregionerna genom att sätta in
nynazistiska paramilitära enheter och amerikanska vapen.
Under 2014 uppmanade
Putin upprepade gånger till en förhandlad fred vilket ledde till Minsk
II-avtalet i februari 2015 som bygger på autonomi för Donbass och ett slut på
våldet från båda sidor. Ryssland gjorde inte anspråk på Donbass som ryskt
territorium, utan krävde istället autonomi och skydd för etniska ryssar i
Ukraina. FN:s säkerhetsråd stödde Minsk II-avtalet, men de amerikanska
neokonservativa undergrävde det privat. Flera år senare klämde förbundskansler Angela Merkel ur sig
sanningen. Den västliga
sidan hade inte sett avtalet som ett högtidligt fördrag utan som en
förhalningstaktik för att "ge Ukraina tid" att bygga upp sin militära
styrka. Samtidigt dog omkring 14 000 människor i striderna i Donbass mellan
2014 och 2021.
Efter den definitiva
kollapsen av Minsk II-avtalet föreslog Putin återigen förhandlingar med USA i
december 2021. Vid det laget sträckte sig frågorna till och med längre än till NATO:s
utvidgning och inbegrep nu också grundläggande frågor om kärnvapen. Steg för
steg har de amerikanska neokonservativa övergett avtalen om kärnvapenkontroll
med Ryssland, där USA ensidigt övergett ABM-avtalet 2002, placerat
Aegis-missiler i Polen och Rumänien från 2010 och framåt, och lämnat avtalet om
medeldistanskärnvapen (INF) 2019.
Med tanke på dessa
allvarliga farhågor lade Putin den 15 december 2021 fram ett utkast till "fördrag mellan
Amerikas förenta stater och Ryska federationen om säkerhetsgarantier ". Den mest omedelbara frågan på bordet
(artikel 4 i utkastet till fördrag) var att USA måste ge upp sina försök att
utvidga NATO till Ukraina. Jag ringde USA:s nationella säkerhetsrådgivare Jake
Sullivan i slutet av 2021 för att försöka övertyga Bidens Vita hus att börja förhandla.
Mitt främsta råd var att ett krig i Ukraina borde undvikas genom att man accepterade
Ukrainas neutralitet snarare än genom NATO-medlemskap, vilket var en klarröd
linje för Ryssland.
Vita huset avvisade helt rådet
och hävdade anmärkningsvärt (och envist) att Ryssland inte hade något att göra
med NATO:s utvidgning till Ukraina! Men vad skulle USA säga om något land på
västra halvklotet bestämde sig för att hysa kinesiska eller ryska baser? Skulle
Vita huset, utrikesdepartementet eller kongressen säga: "Det är helt OK, och
rör bara Ryssland eller Kina och värdlandet?" Nej. Världen var nära att
hamna i ett kärnvapenkrig 1962 när Sovjetunionen placerade kärnvapenmissiler på
Kuba och USA införde en marin blockad och hotade med krig om inte ryssarna tog
bort missilerna. Den amerikanska militäralliansen hör inte mer hemma i Ukraina än
rysk eller kinesisk militär skulle göra det nära den amerikanska gränsen.
Putins fjärde erbjudande
om att förhandla kom i mars 2022, när Ryssland och Ukraina nästan slöt ett
fredsavtal bara några veckor efter att Rysslands särskilda militära operation
den 24 februari 2022 inletts. Ryssland var än en gång ute efter en stor sak:
Ukrainas neutralitet, det vill säga inget NATO-medlemskap och inget värdskap
för amerikanska missiler vid Rysslands gräns.
Ukrainas president
Vladimir Zelinski accepterade snabbt Ukrainas neutralitet, och Ukraina och
Ryssland utbytte papper, med skicklig medling av Turkiets utrikesministerium.
Men så plötsligt, i slutet av mars, övergav Ukraina förhandlingarna.
Storbritanniens
premiärminister Boris Johnson, trogen traditionen av brittisk antirysk
krigshets som går tillbaka ända till Krimkriget (1853-1856), flög faktiskt till
Kiev för att varna Zelinski för neutralitet och betonade vikten av att Ukraina
besegrar Ryssland på slagfältet. Sedan dess har Ukraina förlorat omkring 500
000 döda och är på fallrepet på slagfältet.
Nu har vi Rysslands femte
förhandlingserbjudande, som Putin själv förklarade klart och övertygande i sitt tal till
diplomater på det ryska utrikesdepartementet den 14 juni . Putin lade här fram Rysslands föreslagna villkor
för att få ett slut på kriget i Ukraina.
"Ukraina bör anta en
neutral, alliansfri status, vara kärnvapenfritt och genomgå en avmilitarisering
och avnazifiering", sa Putin. "Dessa punkter var i stort sett
överenskomna under Istanbulförhandlingarna 2022, inklusive specifika detaljer
om avmilitarisering bl.a. om det överenskomna antalet stridsvagnar och annan
militär utrustning. Vi nådde samförstånd på alla punkter.”
"Absolut måste de
rysktalande medborgarnas rättigheter, friheter och intressen i Ukraina skyddas
fullt ut", fortsatte han. "De nya territoriella realiteterna,
inklusive statusen för folkrepublikerna Krim, Sevastopol, Donetsk och Lugansk,
Cherson och Zaporozje som delar av Ryska federationen, bör erkännas. Dessa
grundläggande principer måste formaliseras genom grundläggande internationella
överenskommelser i framtiden. Detta innebär naturligtvis också att alla
västerländska sanktioner mot Ryssland måste tas bort."
Låt mig säga några ord om
att förhandla.
Rysslands förslag bör nu
vid förhandlingsbordet ställas mot förslag från USA och Ukraina. Det är helt
fel av Vita huset att undvika förhandlingar bara på grund av
meningsskiljaktigheter om Rysslands förslag. Vita huset bör lägga fram sina
egna förslag och sätta igång med att förhandla fram ett slut på kriget.
Det finns tre kärnfrågor
för Ryssland: Ukrainas neutralitet (icke-NATO-utvidgning), Krim som förblir i
ryska händer och gränsändringar i östra och södra Ukraina. De två första är
nästan säkert inte förhandlingsbara. NATO:s utvidgning är den grundläggande krigsanledningen.
Krim är också centralt för Ryssland, eftersom Krim har varit hemstation för
Rysslands Svartahavsflotta sedan 1783 och är grundläggande för Rysslands
nationella säkerhet.
Den tredje kärnfrågan,
gränserna mellan östra och södra Ukraina, kommer att vara en central punkt i
förhandlingarna. USA kan inte låtsas att gränser är heliga efter att NATO
bombade Serbien 1999 för att få landet att lämna ifrån sig Kosovo och efter att
USA pressade Sudan att ge upp Sydsudan. Ja, Ukrainas gränser kommer att ritas
om som ett resultat av de 10 åren av krig, av situationen på slagfältet, av lokalbefolkningens
val och genom kompromisser som kommer att göras vid förhandlingsbordet.
Biden måste acceptera att
förhandlingar inte är ett tecken på svaghet. Som Kennedy uttryckte det:
"Förhandla aldrig av rädsla, men var aldrig rädd för att förhandla."
Ronald Reagan beskrev sin egen förhandlingsstrategi med hjälp av ett ryskt ordspråk:
"Lita på, men verifiera".
Den neokonservativa
inställningen till Ryssland, redan från början bedräglig och övermodig, ligger
i ruiner. NATO kommer aldrig att utvidgas till att omfatta Ukraina och
Georgien. Ryssland kommer inte att störtas genom en hemlig CIA-operation.
Ukraina blöder fruktansvärt på slagfältet och förlorar ofta 1 000 eller fler
döda och sårade på en enda dag. Den misslyckade neokonservativa planen för oss allt
närmare ett nukleärt Harmagedon.
Ändå vägrar Biden
fortfarande att förhandla. Efter Putins tal avvisade USA, NATO och Ukraina
återigen bestämt förhandlingar. Biden och hans team har fortfarande inte gett
upp den neokonservativa fantasin om att besegra Ryssland och utvidga NATO till
Ukraina.
Det ukrainska folket har
ljugits för gång på gång av Zelinski och Biden och andra NATO-länders ledare,
som felaktigt och upprepade gånger berättat för dem att Ukraina ska segra på
slagfältet och att det inte finns några alternativ att förhandla. Ukraina
befinner sig nu i undantagstillstånd. Allmänheten har inget att säga till om
när det gäller den egna slakten.
För Ukrainas överlevnads
skull, och för att undvika kärnvapenkrig, har USA:s president i dag ett
övergripande ansvar: Förhandla.
19 juni 2024
Källa: https://www.commondreams.org/opinion/role-of-us-in-russia-ukraine-war
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.