En vit dvärg

USA förtjänar inte längre att kallas Imperiet, skriver Paul Edwards på clearinghouse.com. Det hör hemma på de gigantiska misstagens skrothög.Amerikaner växer upp—om de gör det—i tron att varje presidentval är avgörande för demokratins överlevnad, så de måste rösta som om deras framtid hängde på det. Detta är både helt idiotiskt och helt sant, och det faktum att de nu saknar framtid är, helt säkert, resultatet av dessa val och de rader av lögnare, bedragare, skitstövlar, lurendrejare, skitsnackare och hönshjärnor som de har valt.

Även om valet framför oss inte kommer att förändra den kommande undergången för våra bortskämda dumdristiga, bortkollrade väljare, kommer att det att bli en bister och grann fest för idioter. Man kan kalla den "enastående".

Vi har en ständigt konfys, principlös nolla som sittande president, en karriärhallick för Stora, Smutsiga Pengar, vars son varit åtalad för vapenbrott och som, horknullad och kokainhög, sålde överbefälhavande svindlarens namn till Eurotrash-ligor för säckar med dollar. Mot denna nolla står, med vindlande tal på förskoleengelska, en slemmig och tafatt serieförbrytare som dömts för att ha betalat hyschpengar till en emeriterad porrdrottning, som nedvärderade hans pyttelilla verktyg, och istället satsade på att kamma hem alla kulorna.

Detta är alltså den härliga slutresultatet av Det Stora Demokratiska Experiment som utformades av våra gudsförklarade förfäder. Detta är en lovsång till Frihetens hemvist på jorden. Och det har länge varit väntat.

H. L. Mencken (1880-1956) värderade vårt system på det här sättet, för generationer sedan:

"...alla odds tillfaller den man som i sig är den mest försåtliga och mediokra—mannen som lättast och skickligast kan skingra uppfattningen att hans huvud är ett tomrum. Presidentskapet  har en tendens att gå till sådana män. I takt med att demokratin fulländas representerar den alltmer troget folkets inre själ. Vi rör oss mot ett högstämt ideal. En stor och ärorik dag kommer vanligt folk i landet att till sist uppnå sina hjärtans önskan, och Vita Huset kommer att prydas av en regelrätt idiot."

Vi nådde den milstolpen för länge sedan. Nu har vi kandidater som inte bara är defekta utan rena psykopater. Ni undrar vad det spelar för roll i ett land som är sinnessjukt och där fårhuset hela tiden har styrts av galningar?

Det spelar ingen roll, för maskinen går redan på autopilot. De verkställande nötterna är clowner anlitade för att visa röven för de slöa väljarna och sälja förhatligt skitsnack som Djupt Strategiskt Tänkande, så hälsosamt för den Stora Otvättade. Det är en pompös show för att få den bröstförstorade publiken att tro att deras godtrogenhet kommer att belönas.

Inom astronomin betecknar termen Vit dvärg en rest av en stor stjärna i sin sista dödskamp [...] Vad är de säkra indikatorerna på att Imperiets stjärna har slocknat? Den första är att dess härskare förnekar vad de vet: att det är över.

Ett imperium är på sin topp ytterst självsäkert, kontrollerar världen och ignorerar inre kritiker. Tillfreds med sin makt förnekar det inte sina brott, än mindre våndas för att ursäkta dem. Alla andra länder hyllar det och betalar ofta tribut. Det skryter inte med sin makt eller blåser upp sig. Dess makt talar sitt tydliga språk utan ord.

USA förtjänar inte att kallas Imperium längre. Det hör hemma på de gigantiska misstagens skrothög, likt Weimarrepubliken, Tsarryssland och den sjuka, splittrade franska Tredje republiken.

Utåt har det levererat en förödande serie nederlag i krig, och snubbor och bakslag inom diplomatin. Dess ekonomiska hegemoni, en gång absolut, har urholkats till den grad att dollarns dominans är skakig och dömd. Den en gång så gigantiska industriella motorn har gått upp i rök—vår enda exportprodukt är apparater att döda människor med—och vi importerar allt vi kan inte längre kan tillverka från vår föregivet största fiende.

Kongressen, Aktiemarknaden och Högsta domstolen är stinkande horhus och kasinon, befolkade av äckel, svindlare och bedragare, vårt finansdepartement och Federal reserve är trollkarlar i den ockulta konsten att göra pengar av ingenting och våra största miljardärer betalar inga skatter medan arbetande  fattiga får betala notan efter sina ägare.

I en stor ekonomisk kris där miljontals arbetar för löner de inte kan leva på dödar kapitalismen mänsklig arbetskraft till förmån för automatisering. Majoriteten äger ingenting, och även de som har sjukförsäkring går bankrutt om de blir sjuka. Vår regering—som läxats upp i Irak, Afghanistan och Syrien—skickar miljarder till det nazistiska Israel för att stödja dess folkmord, och finansierar ett krig som Ukraina förlorade på dag ett.

Under tiden förseglar kongressen med sina galna omsorger gränsen, förbjuder abort, censurerar det fria ordet, och skickar åklagare på varandra. Den är så grovt, uppenbart funktionsoduglig, har så  slaviskt övergivit varje oberoende i tanke och handling, och är så hysteriskt förlorad i utforskandet av den mänskliga dumhetens yttre gränser, att den av sig själv signalerar nationell kollaps. Och det finns inget du eller någon annan kan göra för att förhindra det.

Trump eller Biden kommer bara att förvärra problemen i sin gyttjebrottning om makten. Parterna går entusiastiskt in för att göra allt värre genom sitt uppenbara ointresse för allt annat än pengar [...].

När var sista gången du kunde diskutera ditt lands politiska frågor med en granne utan explosiva skratt eller slagsmål? Det är slut med det. Slut. Franklin sa att vi hade en republik, om vi kunde behålla den. Vi kunde inte det. Vi sålde den. För Pengar... Kapitalismens herrar tog allt och lämnade oss tomhänta.

Chris Kristofferson skrev, and Janice Joplin sjöng, "Freedom's just another word for nothin' left to lose" (Frihet är bara ett annat ord för att inte ha något att förlora). På ett sorgligt och ironiskt sätt, har vi fortfarande vår frihet.

Paul Edwards är en författare och filmare i Montana. Han kan nås på: hgmnude@bresnan.net