Färsk statistik från det ekonomiska institutet i Kiel visar att de nordiska länderna är de mest aktivistiska vad gäller att hålla kriget i Ukraina igång.
Trots att det är länder med en liten befolkning trumfar de utan vidare Polen, Frankrike och Italien. Endast USA pumpar in mer pengar i kriget.
Det borde vara en intressant uppgift för statsvetare och sociologer att ta reda på hur det kan komma sig att de skenbart harmlösa och fredliga nordiska länderna leder listan över krigsentusiaster vad gäller Ukraina.
Jag vill antyda några förklaringar:
Det är länder med ett historiskt förflutet. Danmark byggde mycket av sitt välstånd på slavhandeln, levererade kättingar och kanoner. Sverige har sitt stormaktförflutna. En ledande anhängare av Ukrainakriget som Carl Bildt är i rakt nedstigande led ättling till en adlig officer som följde Karl XII till nederlaget i Ukraina. I modern tid har Sveriges grundroll varit den av en "liten men aggressiv imperialistisk stat", som C H Hermansson en gång undslapp sig.
Revansch står också skrivet i pannan på finländska högerpolitiker som Alexander Stubb.
Alla nordiska länder har stark historisk anknytning till USA. Medan Danmark varit försiktigt i sina tyska relationer ända sedan dansk-tyska kriget 1864 har USA omfattats med entusiasm. Sveriges för det mesta okritiska hållning återspeglar att en fjärdedel av vår befolkning emigrerade dit.
Men det finns också mer intrikata samband. Emmanuel Todd antyder i sin kommande bok "Västerlandets nederlag" (Karneval) att Nordens krigiska roll dels kan ha med sekulariseringen att göra - det finns inte längre någon Gud som avleder oss, som får oss att tänka oss för innan vi går ut på mördarstråt - naturligtvis i ädla, moderna syften ("regelbaserad ordning", democracy, HBTQ+ etc.)
Men han antyder också en annan förklaring. Kvinnornas starka ställning har lett till att det finns många kvinnor i ledande ställning i Norden (Mette Fredriksen, Magdalena Andersson, Sanna Marin var alla statsministrar när Ukrainakriget eskalerade i februari 2022). Var det viktigt för dessa kvinnor att visa att de inte stod männen efter i "mod" och "beslutsamhet" att fatta militaristiska beslut?
Under årtionden om inte sekler har det ansetts att kvinnorna och deras organisationer varit mer angelägna om fredliga lösningar av konflikter. När det kom till kritan fick vi höra hur Ann Linde (s) fnös åt tanken på folkomröstning om Nato. Generationer av kvinnors kamp mot kärnvapnen var plötsligt borta med vinden.
När man i debatterna inför EU-valet har fått höra i princip samtliga partier - inklusive deras främsta kvinnliga profiler - försöka överträffa varandra i löften om krigsinjektioner till Ukraina, är det en epok som gått i graven.
Var det ideologiska surret om "feministisk" utrikespolitik bara en täckmantel för att dölja nedmonteringen av arvet från politiker som Agda Rössel, Alva Myrdal, Inga Thorsson, Ulla Lindström, MajBritt Theorin och många andra?
Den "feministiska" faktorn är naturligtvis underordnad i jämförelse med andra tunga krigsintressen såsom vapenindustrin. Men ändå. Hade kvinnorörelsen gått emot Nato och dess proxykrig i Ukraina hade det åtminstone funnits en opposition. Det gör det inte nu.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.