Rapport från en kaffekopp

Ibland  är det svårt att hinna med i nyhetsflödet. Ibland också motbjudande. Men låt oss försöka, fortsätta att försöka.

Stefan Lindgren gör tre nedslag i flödet som alla påminner om en sak - hur trängd yttrandefriheten är, inte minst i massmedia.

Första nedslaget: Malin Ekman, Svenska dagbladets USA-korrespondent, säger upp sig. Hon beskriver i ett avskedsbrev på Stockholm Report (substack) hur hennes samarbete med tidningen utvecklats från öppenhet till en alltmer tryckande styrning.

"Vad gör en korrespondent? Hon är utsänd för att beskriva vad hon ser. I den bemärkelsen är hon läsarens ögon i världen. Latinets correspondere (att svara tillsammans) innebär att skapa överensstämmelse: att förklara vad du ser för att öka läsarens förståelse av en annan kultur. Därför bidrar korrespondenten ibland med oväntade perspektiv som kan utmana eller störa.

Istället har rollen som korrespondent, liksom journalistiken, utvecklats i motsatt riktning. Den journalistiska självkritik som följde Trumps valseger 2016, en insikt om att man misslyckats beskriva verkligheten som den är, har givit plats åt en redaktionell ensidighet. 

Rapporteringen om USA – i Sverige liksom andra länder i väst –  införlivas i ett färdigt narrativ om Donald Trump som demokratins fiende. Journalister har kommit att ställa sig på en sida i tron om att denna är 'den rätta' och indirekt bekämpa den andra. Eftersom den 'andra sidan' betraktas som 'värre' slätas problem hos den egna över. [...]

Det är naturligt och önskvärt att vara oense i redaktionella processer. Det jag uppfattar som nytt är en ovilja till journalistisk diskussion. I stället får jag höra om 'bud från ledningen'. Kollegor pratar om 'en ny ängslighet' i spåren av världshändelser som Rysslands invasion av Ukraina och Hamas terrorattack i Israel.  [...]

Jag förlorar min arbetsglädje och känner att jag sviker läsarna. Något händer med språket, flytet och innehållet när jag vet att jag kommer avkrävas att omarbeta, och åter omarbeta, artiklar som tidigare accepterats med mindre korrigeringar. Jag känner att mina texter blir tråkiga referat utan insikt, motsatsen till vad som är korrespondentens uppdrag.

Jag ber om ett möte med ledningen för att diskutera en arbetssituation som jag upplever blivit ohållbar. Man förklarar då för mig att om någon skulle räknar mina artiklar och komma fram till att fler är kritiska mot Demokraterna än Republikanerna, så skulle SvD ha svårt att 'backa upp' mig publikt. 

Jag får även höra att en person i SvD:s ledning fått ett läsarmejl med utlåtandet att jag hyllar Trump. Ett omdöme ingen läsare gett till mig under mina snart fem år som korrespondent i USA. Tvärtom hör läsare av sig med tackord för vad de beskriver som en saklig rapportering som de har svårt att hitta på andra ställen. "

Törs vi gissa på att Trump "förlorar" nattens debatt mot Biden? Att Trump har en fredsplan för Ukraina i bakfickan, utarbetad av generallöjtnant Keith Kellogg och dennes kollega Fred Fleitz, är en nyhet som ingenstans nämnts i svenska media.

Andra nedslaget: Ett annat exempel på hur media bidrar till att vanställa verkligheten och informellt ogiltigförklarar och tystar den ena sidan i en möjlig diskussion är brittiska BBC:s och andra brittiska medias behandling av uppstickaren Nigel Farage, Reformpartiets ledare, som anklagat ledande politiker för att avsiktligt ha provocerat krig med Ryssland i Ukraina.

Webbsidan Media Lens har sammanställt exempel på den mur av fördömanden som genast restes av media framför Farage.

Före detta konservative försvarsministern Ben Wallace avfärdade Farage som "den där tråkmånsen på pubben, som vi alla har råkat ut för".

Konservative inrikesministern James Cleverely kallade Farages utspel "vidrigt".

Labours försvarstalesman John Healey förklarade Farage "olämplig" för alla politiska poster i Storbritannien.

Före detta generalsekreteraren i Nato Lord Robertson anklagade Nigel Farage för att "upprepa Kremls ord" och "producera nya ursäkter för det brutala, oprovocerade angreppet".

BBC slår då upp på sin nyhetsblogg att "Farage inte kommer att be om ursäkt" för sin Ukrainakommentar, vilket han underförstått naturligtvis borde göra.

Labourledaren Keir Starmer kallar Farages kommeentar "skamlig" och Rishi Sunak anser att den "spelar Putin i händerna".

Ingenstans redogjorde media för Farages argument, eller för andra argument för hans påstående att väst provocerat fram kriget.

Media Lens nämner Noam Chomsky, John Pilger, Jeffrey Sachs, och John Mearsheimer som fyra välforskade och ömdömesgilla iakttagare som kommit fram till just detsamma som Farage, att kriget provocerades av väst. (Pilger avled 30 december 2023).

Särskilt lögnaktig framstår förre premiärminister Boris Johnson, som vi nu vet var en av dem som saboterade det preliminära fredsavtal som slöts i mars 2022 i Istanbul:

Han förklarar Farges ståndpunkt "moraliskt förkastlig" och en upprepning av "Putins lögner".

Men vad sa han själv 2016 under kampanjen för Brexit?

"Boris anklagar EU för kriget i Ukraina", stod det på förstasidan i "i newspaper" 10 maj 2016. 

Det var då det.

Tredje nedslaget: Alla glädjer sig med Julian Assange och hans familj att han efter 12 år i ofrihet (14 år om man räknar från första arresteringen) äntligen får se solen och börja återskapa sig ett liv.

Journalistikprofessorn Christian Christensen skriver i DN att det som kan tyckas vara en slutpunkt egentligen är en varning för en skrämmande framtid.

Vad vi just har har upplevt är att det skapats ett prejudikat på att den som hanterar hemliga amerikanska uppgifter, oavsett nationalitet, kan förföljas till världens ände.

Men i förbifarten undslipper sig journalistikprofessorn en del omdömen som leder till en helt annan diskussion, nämligen massmedias och inte minst svenska  journalisters svek mot Assange. Först hyllades han som den store visselblåsaren, men så snart anklagelserna om sexualbrott lanserades vände hela stimmet och bröt alla storstilade samarbeten med Assange.

Idag vet vi att han var oskyldig. Översåklagare Marianne Ny tvingades 2019 avskriva alla misstankar mot Assange och lägga ned förundersökningen. Det hade man kunnat göra långt tidigare om man 1) hade förhört Assange medan han stod till förfogande i Stockholm eller 2) förhört honom någon gång efter 2012 när han var beredd att ta emot på Ecuadors ambassad i London. Men man väntade till preskriptionstiden gick ut för att ändå ge belackarna fortsatt utrymme.

Journalistikprofessorn berör inte med ett ord den förvrängning av rättvisan som svenskt rättsväsende gjorde sig skyldig till. Däremot menar han att anghängare av Assange drevs av "aggressiv misogyni".

WikiLeaks föll snabbt sönder "till en farsartad sido-show, präglad av en allt närmare relation till Trump-administrationen..." , och det ska ha bidragit till "förstärkning av högerkonspirationsteorier och potentiellt farliga handlingar" som kunnat skada kvinnliga väljare i Turkiet. (Tala om konspirationsteorier!)

"Assange, som en gång ansågs av många vara en symbol för transparens, anti-amerikanism och antimilitarism, sågs nu som att gå eliternas ärenden..."

Det blev kort sagt "omöjligt att föreställa sig någon seriös visselblåsare som beslutade sig för att arbeta med WikiLeaks".

Christensen frammanar en berättigad "avsmak" för Assange som ska ha hindrat många att se huvudfrågan.

Men så var det ju inte alls. Det var tjänstvilliga jurister och journalister som skapade nidbilden av Assange för att demontera WikiLeaks avslöjanden av USA:s krigspolitik.

Samma journalister som senare starkt bidrog till att Sverige chockanslöts till Nato och till USA:s världsomspännande bassystem.

Stefan Lindgren