En djupgående diskussion om diplomati, maktdynamik och strävan efter fred i Östeuropa.
von der Schulenburg uppmanar EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen att avgå. Hon har fört "en överdrivet proamerikansk och krigsvänlig politik, hon är ansvarig för det tilltagande militariseringen av EU"..
Weltwoche: Hur ser ni på kriget i Ukraina".
Schulenburg: Situationen
måste vara extremt svår för ukrainarna. Under mer än två års krig har Ukraina
betalat ett högt pris i blod på båda sidor av frontlinjerna och stora delar av
landet har förstörts. Landet är djupt splittrat politiskt, har blivit Europas
fattigaste land, fortsätter att lida av utbredd korruption och håller på att alltmer
avfolkas. Den militära situationen ser också extremt ogynnsam ut. Ukrainarna är
i dag Europas mest lurade folk, och där har också vi medverkat. Deras land har
blivit ett slagfält för geopolitiska intressen, inklusive västliga geopolitiska
intressen. Det kan nu till och med stå inför risken att kollapsa. Om vi
verkligen vill vara vänner med Ukraina, som vi gärna hävdar, bör vi nu göra
allt vi kan för att avsluta detta krig genom en förhandlingsfred.
Weltwoche: Vad vill
Rysslands president Vladimir Putin i Ukraina?
Schulenburg: Vad han vill
är ganska tydligt: Putin vill inte ha NATO eller utländska militärbaser så nära
Ryssland i Ukraina; han vill säkra Rysslands tillgång till Svarta havet och
skydda säkerheten för den proryska delen av Ukrainas befolkning. Vi kan anta att
dessa mål delas av den stora majoriteten av den ryska eliten och den ryska
befolkningen. Redan 1997 varnade president Jeltsin USA:s president Clinton för
att ta in Ukraina i NATO och betonade att där går en tjockt ritad röd linje för
Ryssland. Rysslands position har inte ändrats sedan dess.
En halvsanning
Weltwoche: Man läser
ständigt om ett "angreppskrig i strid med internationell rätt". Är
denna tolkning så kristallklar som media gör gällande?
Schulenburg: Som så ofta
i krig är även detta en halvsanning. När vi talar om ett "olagligt"
angreppskrig menar vi ett brott mot FN-stadgan. Och det är sant: I FN-stadgan
har alla stater förbundit sig att inte använda militärt våld för att uppnå
politiska mål. Men det var precis vad Ryssland gjorde när man invaderade
Ukraina. Invasionen var därför olaglig enligt FN-stadgan. Kärnresonemanget i
FN-stadgan går dock mycket längre: I stadgan har alla stater förbundit sig att
lösa sina konflikter genom förhandlingar och andra fredliga medel - just för
att förhindra krig. I fallet med Ukrainakonflikten har västvärlden vägrat
detta. Man ignorerade Rysslands upprepade uppmaningar att förhandla om sina
säkerhetsproblem i samband med en Nato- utvidgning till Ukraina - trots många
varningar om att detta skulle kunna leda till krig, varningar även från
inflytelserika amerikanska politiker och diplomater. Och det finns en ännu
viktigare aspekt: i händelse av att ett krig bryter ut ålägger FN:s stadga alla
medlemsstater att göra allt som står i deras makt för att finna ett fredligt
slut genom förhandlingar, medling osv. Ja, Ukraina och Ryssland gjorde just det
när de började söka en förhandlingslösning bara några dagar efter den ryska
invasionen. Och överraskande nog hittade de en lösning, inte bara för ett
eldupphör utan för ett ramverk för en omfattande fredsuppgörelse i mars 2022,
efter bara en månads krig.
Weltwoche: Du menar
Istanbulförhandlingarna i mars 2022?
Schulenburg: Ja, jag
menar Istanbulkommunikén från den 30 mars 2022, som båda sidor accepterade och
paraferade. Den utarbetades av ukrainarna och bestod av 10 förslag. Det är ett
fantastiskt dokument, en lysande prestation av den ukrainska diplomatin. I dokumentet
gav Ukraina inte formellt upp en enda kvadratmeter mark. Kiev accepterade bara
att Krims status skulle avgöras på fredlig väg inom 15 år. Donbass nämndes
inte; den frågan skulle förhandlas direkt mellan Zelenskyj och Putin. I sin
kärna var fredsförslaget från Istanbul ett avtal mellan Ukraina och Ryssland
där Ukraina förband sig att förbli neutralt och inte tillåta någon annan stat
att etablera baser på sitt territorium. Ryssland å sin sida lovade att
garantera Ukrainas territoriella integritet och att dra tillbaks alla sina
invasionstrupper. I detta dokument åtog sig Ryssland till och med att stödja
ett ukrainskt medlemskap i EU. Men västvärlden ville inte ha fördraget. En
vecka före Istanbul hölls ett särskilt Nato-toppmöte i Bryssel, där även Biden
deltog. Där beslutade man att inte stödja några förhandlingar med Ryssland
förrän Ryssland dragit sig tillbaka från hela Ukraina. Detta innebar inget
annat än att Nato krävde Rysslands militära nederlag och att därmed skulle banas
väg för Ukrainas medlemskap i Nato. När Zelenskyj ändå höll fast vid
fredsförhandlingarna med Ryssland åkte den brittiske premiärministern Johnson
på ett oväntat besök till Kiev den 9 april 2022 där han gjorde det otvetydigt
klart för ukrainarna att de skulle förlora allt stöd från väst om de skrev
under ett fredsfördrag med Ryssland. Detta satte stopp för möjligheten till en
tidig fred.
Misstagen bakom kriget
Weltwoche: Vilket var det
avgörande misstaget som ledde till kriget?
Schulenburg:
Biden-administrationen ignorerade alla varningar om att Ryssland skulle reagera
militärt för att förhindra Ukrainas anslutning till Nato, och Europa vacklade.
USA underskattade förmodligen ryssarna vid den tidpunkten och trodde att de
inte skulle våga. Västvärlden förstod helt enkelt inte hur djupt ryssarna - och
inte bara Putin - betraktade ett Nato direkt vid sina gränser som ett
existentiellt hot mot Ryssland vilket de gör också idag. Om USA fortsätter att
trappa upp NATO-stödet och, som aviserat,
nu skickar vapen som kan nå strategiskt viktiga platser i Ryssland, kommer
Ryssland, som antytts, inte dra sig för att extrema motreaktioner. Risken för
att denna konflikt eskalerar till ett kärnvapenkrig är därför större idag än
någonsin tidigare. Nato får inte än en gång underskatta Rysslands beslutsamhet.
Weltwoche: Vilken spelar EU
i detta krig?
Schulenburg: Vi européer
borde undvika en sådan eskalering och fullt ut stödja förhandlingar. Men det
gör vi inte. Eftersom vi inte har någon självständig ståndpunkt alls -
åtminstone ingen ståndpunkt som ens på långt när baseras på våra egna
säkerhetsintressen. Vi följer blint amerikanerna, även om det innebär vår
ekonomiska undergång eller, ännu värre, om det skulle kunna äventyra vår
överlevnad. Ett Natomedlemskap för Ukraina ligger inte i Europas intresse -
åtminstone när vi därmed riskerar ett kärnvapenkrig med Ryssland. EU kommer
aldrig att kunna bli en global stormakt, varken politiskt eller militärt. Det
är därför vi inte bör bete oss som en sådan. För att garantera vår framtid
finns det bara ett realistiskt alternativ för EU: en konsekvent fredspolitik,
dvs. en politik som syftar till att bygga upp ett alleuropeiskt freds- och
säkerhetssystem baserat på "Parisstadgan för ett nytt Europa" som
undertecknades 1990 av alla europeiska stater samt USA och Kanada.
Weltwoche: Hur mycket finns
det kvar av EU som en fredsunion?
Schulenburg: Europa är i
princip oförmöget att agera i enlighet med sina egna intressen. Jag kan inte se
någon europeisk politiker som kan förmå sig att ta ett fredsinitiativ. Jag
hoppas att vi kan åstadkomma något i Europaparlamentet – det sista som dör är hoppet.
von der Leyen bör avgå
Weltwoche: Vilket råd
skulle du ge EU:s ledare Ursula von der Leyen?
Schulenburg: För det
första, avgå. Det skulle vara en ansvarsfull handling gentemot den europeiska
idén. Hennes ämbete är kraftigt fläckat av anklagelser om olämpligt uppträdande
i affärsrelationer under coronakrisen; det fanns liknande anklagelser från hennes
tid som försvarsminister i Tyskland. Detta bör rensas upp helt och hållet, om
inte annat för att skydda EU:s rykte. Vidare representerar von der Leyen en
överdriven proamerikansk och krigsvänlig politik, hon är ansvarig för den
ökande militariseringen av EU. Allt detta leder EU in i en återvändsgränd.
Europeiska gemenskapen skulle gynnas av att ha en politisk personlighet i
spetsen för kommissionen som skulle bry sig mer om européernas intressen och
som skulle kunna leda EU tillbaka till ett fredsprojekt.
Weltwoche: Hur bedömer du
den ryske presidenten?
Schulenburg: Jag tror att
vi måste och kan förhandla med Putin.
Weltwoche: Men Putin ses nästan
som själve djävulen.
Schulenburg: En sådan
demonisering av motståndaren är vanlig bland stridande parter. Den andra parten
är alltid ondskan förkroppsligad mot vilken vi, som de goda, måste kämpa för
att rädda världen. Du kan säkert finna en liknande demonisering av väst i
Ryssland. Det som kanske är ovanligt här är att vi i EU beter oss som en
krigförande part, trots att vi alltid hävdar att vi inte är en part i detta
krig.
Weltwoche: Vad skulle ni
säga någon som är ansvarig för alla förlorade mänskliga liv?
Schulenburg: Det bör
knappast spela någon roll i förhandlingar; fredsförhandlingar äger alltid rum
mellan fiender, även om de har blod på sina händer. För övrigt kommer har nog
alla som är inblandade i ett krig blod på sina händer på ena eller andra sättet.
I förhandlingar spelar det en mycket mer avgörande roll om
förhandlingsmotståndaren faktiskt har makt att besluta något och sedan
genomdriva sådana beslut. Det är därför jag tror att Putin i allra högsta grad
är i stånd att förhandla. Vare sig vi gillar det eller inte verkar han
fortfarande ha den stora majoriteten av ryssarna bakom sig. En amerikansk
president, vem han än må vara, kommer också att kunna förhandla. Och för att
återgå till EU: Jag ser ingen här som skulle vara i stånd att göra det. EU är
alldeles för fragmenterat för att kunna anta en tydlig förhandlingsposition och
alldeles för splittrat för att kunna driva igenom ett förhandlingsresultat.
Weltwoche: Är det något
speciellt med att förhandla med ryssar?
Schulenburg: Oavsett vem
man talar med är det viktigt att man behandlar dem med respekt. Att man gör
klart: Vi accepterar att ni också har intressen. Annars kan man inte förhandla.
Vi har dessa förolämpningar "Putin-förståare",
"Ryssland-förståare". Det är nonsens. Förståelse innebär att man
använder sin hjärna, och det bör vi fan i mig göra.
USA intervenerade 251 gånger
Weltwoche: Vad har hänt i Ryssland de senaste 20 åren som har gjort att fronterna har hårdnat i så hög grad?
Schulenburg: Jag ser det
tvärtom. Något har förändrats i väst, som har skärpt fronterna så till den grad
att nu krig har brutit ut. Västvärldens anspråk på global makt och den därmed
sammanhängande utvidgningen av Nato till den ryska gränsen förutsågs inte i
Parisstadgan 1990, och ändå fortsatte vi med det. Det fanns många
överenskommelser om att Nato inte skulle avancera längre österut. Men det var ändå
vad som hände. Det var inte bara Putin som kände sig förrådd, utan även
ryssarna i allmänhet. Att anklaga Ryssland för en olaglig invasion måste
dessutom ses mot bakgrund av att USA, Nato och olika kombinationer av västliga militärallianser
upprepade gånger brutit mot FN-stadgans förbud mot våldsanvändning. Tänk bara
på Kosovo, Irak, Syrien och Libyen. Enligt en studie från US Congressional
Research Service ingrep USA militärt i andra länder 251 gånger mellan 1992 och
2022. Hur kan vi stå här i dag och anklaga Ryssland för något som vi anser vara
helt normalt för oss själva? Det verkliga problemet är att alla stormakter, med
Kina som enda undantag, de facto inte längre erkänner FN-stadgan, så det finns
inte längre någon fungerande internationell rätt.
Weltwoche: Vet du varför
just tyska politiker låter så krigiska?
Schulenburg: Det är
obegripligt för mig. Jag hade trott att vi i Tyskland skulle vara lite mer
reserverade på grund av vårt förflutna. När allt kommer omkring dödade vi
omkring 26 miljoner sovjetmänniskor, och det ofta på de grymmaste sätt. För att
få kontroll över Ukraina utkämpade vi tyskar också extremt hårda strider på
ukrainskt territorium under både första och andra världskriget - inklusive
stridsvagnsstrider. Och precis som i dag utnyttjade vi under båda världskrigen etniska
skillnader mellan den västukrainska och östukrainska befolkningen. Jag tycker
det är skrämmande att nu höra reaktioner från högt uppsatta tyska diplomater,
fulla av hat mot Ryssland. Sådana "diplomater" skulle aldrig kunna
föra fredsförhandlingar. Men varför har vi dem då? I krig behöver man
diplomater med ett kallt huvud, diplomater som också kan förstå sin motståndare
och därmed leta efter genomförbara kompromisser för att få slut på dödandet i
krig. När de gör detta får de inte låta sig fångas av sin egen krigspropaganda
eller krigshetsande medier. Det spelar också en roll här att vi i Tyskland har
svårt att acceptera en annan synvinkel, även om den förespråkar att vapnen ska
tystas och fredsförhandlingar inledas. Det är ingen tillfällighet att jag bara
kan ge den här intervjun till en schweizisk tidning, som sedan också publicerar
den.
Weltwoche: Vad tycker du
om det fredstoppmöte som snart kommer att äga rum i Schweiz? Utan Ryssland, men
ändå.
Schulenburg: Jag skulle
inte ta detta "toppmöte" på allvar. Det är ett försök att driva
igenom en västerländsk agenda och det 10-punktsprogram som föreslagits av
Zelenskyj, inte att förväxla med Istanbulkommunikén. Men detta är ett helt
orealistiskt tillvägagångssätt som sannolikt inte kommer att vinna
internationellt gillande utanför NATO-staterna. Det närmaste vi kom en lösning
var när ukrainarna och ryssarna talade direkt med varandra, utan västlig
inblandning. Jag är säker på att det framöver kommer att föras samtal mellan
militärer på båda sidor; de känner alla varandra eftersom ingen vill att deras
folk ska slaktas. Men vi kommer inte att få reda på något om samtalen förrän
det är dags. Då kan allt hända mycket snabbt. Jag kan mycket väl tänka mig att
ryssarna ger den ukrainska militären erbjudanden som är bättre än något som
skulle kunna förhandlas fram här i Schweiz, särskilt nu när Schweiz sannolikt
har förlorat en hel del internationell sympati som neutral stat på grund av sin
inställning till Gazakriget.
Gå till originalet: https://www.meer.com/en/80423-understanding-the-ukraine-conflict-schulenburgs-insights
Michael von der
Schulenburg, f.d. biträdande generalsekreterare i FN, flydde från Östtyskland
1969, studerade i Berlin, London och Paris, och arbetade i över 34 år för FN,
och en kort tid inom OSSE, i många länder som befann sig i krig eller interna
väpnade konflikter, ofta med bräckliga regeringar och beväpnade icke-statliga
aktörer. Detta inkluderade långvariga uppdrag i Haiti, Pakistan, Afghanistan,
Iran, Irak och Sierra Leone samt kortare uppdrag i Syrien, Balkan, Somalia,
Balkan, Sahel och Centralasien. År 2017 publicerade han
boken "On Building Peace - rescuing the Nation-State".
Intervjun som gjordes av Roman Zeller publicerades den 11 maj 2024. Övers. Lennart Palm
En förträfflig analys.
SvaraRadera