Krigsmotståndare kan gå om tories

Den brittiske politikern Nigel Farage, som tidigare ledde Storbritanniens väg ut ur EU, leder idag Reformpartiet som ser ut att rentav kunna gå om Tories i valet, fast Labour tippas vinna.

En förklaring är att Nigel Farage talar klartext om kriget i Ukraina, ett krig som han varnade för redan fört tio år sedan.

I en artikel i  Telegraph på midsommardagen skrev Farage bl.a.:

Skyll inte på mig för att jag säger sanningen om Putins krig i Ukraina. Att ta itu med fakta om det förflutnas misstag måste måste vara det första steget mot den fredliga framtid som vi alla vill se.

I min BBC-Panorama-intervju i fredags anklagades jag skandalöst för att "upprepa" den ryske presidenten Vladimir Putins ursäkter för sin invasion av Ukraina. Det politiska etablissemanget har sedan dess varit upptagen med att upprepa det påståendet.

Så låt mig göra en sak klar. Jag är inte och har aldrig varit en anhängare av Putin. Hans invasion av Ukraina var omoralisk, upprörande och oförsvarlig. Som en förkämpe för nationell nationell suveränitet anser jag att det var helt fel av Putin att invadera den suveräna suveräna nationen Ukraina. Ingen kan med fog anklaga mig för att vara anhängare av eftergiftspolitik. Jag har aldrig försökt rättfärdiga Putins invasion på något sätt och det kommer jag inte att göra det heller. 

Men det förändrar inte det faktum att jag såg kriget komma för ett decennium sedan, varnade för att den skulle komma och är en av de få politiker som har haft konsekvent rätt och varit ärlig om Rysslands Rysslands krig i Ukraina. 

Vad jag har sagt under de senaste 10 år är att västvärlden har spelat Putin i händerna och gett honom en ursäkt att göra göra vad han ändå ville göra.

Redan 2014, när EU för första gången erbjöd Ukraina ett anslutningsavtal sa jag i ett tal i Europaparlamentet att "det kommer att bli krig i Ukraina". Varför? Därför att utvidgningen av Nato och Europeiska unionen gav Putin en förevändning som han inte kunde ignorera.   

Som jag har klargjort vid flera tillfällen sedan dess, om man petar på den ryska björnen med en käpp, bli inte förvånad om han svarar. Och om du varken har medel eller politisk vilja att möta honom är det uppenbarligen inte bra utrikespolitik att peta på en björn.

Även om han var på radion i går kväll (fredag) och förnekade det, har den tidigare Labourministern George Robertson, som senare blev senare blev NATO-chef, också nyligen klargjort att Putins rädsla för EU:s utvidgning expansion bidrog till att orsaka kriget. Han har uttalat sig två gånger - i en artikel i New Statesman artikel i maj och i en BBC-intervju i februari i år.

Och det gäller inte bara Ukraina. Västvärldens diplomatiska blunder över hur man ska tackla Putins blandning av paranoia och självsäkerhet var bara en av många katastrofala interventioner under de två decennierna sedan Tony Blairs Labourregering anslöt sig till den katastrofala invasionen av Irak (som jag motsatte mig).

Västerländska statsmän har alltför ofta försökt att klä sig i vita cowboyhattar och posera som hjältar som räddar världen. Vi har vi sett fåfänga ersätta förnuft i utrikespolitiken, och resultatet har blivit har varit att destabilisera en rad länder med ödesdigra effekter både där och här. här.   

Vi bör komma ihåg hur, ungefär samtidigt som spänningarna med Ryssland ökade, USA:s president Obama och hans utrikesminister Hilary Clinton, med fullt stöd från David Camerons Tory-regering, reducerade Libyen till en rykande ruin för att avlägsna diktator Gaddafi. 

Jag har konsekvent påpekat farorna med västvärldens utrikespolitik. Det ger mig inget nöje att säga att jag har fått rätt och att Tories och Labour har haft fel. Naturligtvis förstår jag att många britter starkt sympatiserar med de motståndskraftiga ukrainarna. Krigsdimman gör det alltid svårt att vara säker på antalet offer, men amerikanska underrättelsekällor antydde förra året att nästan en halv miljon hade dödats eller skadats på båda sidor i konflikten.

Det är en köttkvarn för både ukrainska och ryska soldater, utan något tydligt slut på slakten i sikte. Enbart Storbritannien har utlovat 12,5 miljarder pund till Ukraina i militärt stöd och annat bistånd. Kriget har också haft en drastisk inverkan på de europeiska och brittiska ekonomierna, bidragit till det stora steget i allt från energikostnader och livsmedelspriser till räntor, vilket förstärkt levnadskostnadskrisen som har drabbat miljontals hårt pressade brittiska hushåll.

Det finns ingen enkel lösning på kriget. Men att inse sanningen om orsaker och konsekvenser måste vara en början. Det är därför jag helt enkelt vill berätta det som det är, och har gjort det i ett decennium. De förtalare som hävdar att sanningen gör mig till ett "språkrör för Putin" avslöjar bara svagheten i sin egen argumentation.

Det gäller också en fråga om brittisk demokrati här. Upptrappningen av det brittiska stödet för kriget i Ukraina har inte ens varit en fråga i denna valkampanj, eftersom de gamla partierna alla håller med om det. Får jag, som ledare för Reformpartiet, ett parti som nu ligger tvåa i stora opinionsundersökningar, inte ens ifrågasätta denna politiska konformism?

''https://www.telegraph.co.uk/news/2024/06/22/wests-errors-in-ukraine-been-catastrophic-i-wont-apologise/