Irans attack avslöjade Israels svaghet

Irans drönar- och missilsvärm mot Israel 18 april visade att Israel behöver andras hjälp för att försvara sig och inte kan välja fritt hur man ska slå tillbaka, skriver David Hearst i Information ClearingHouse.

Iran gjorde sin poäng och Israel har som ett resultat av detta försvagats. 

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu visste precis vad han gjorde när han beordrade attacken mot det Iranska konsulatet i Damaskus 1 april och dödade Irans toppmilitär brigadgeneral Mohammad Reza Zahedi och andra befälhavare från Islamiska revolutionsgardet.

Denna attack gick långt utöver den hittillsvarande taktiken att hindra vapenleveranserna till den libanesiska Hizbollah-rörelsen eller att driva tillbaka iranskstödda grupper från landets norra gräns.

Detta var ett försök att eliminera det iranska ledarskapet i Syrien.

Efter sex månader går Gaza-kriget dåligt. Israeliska markstyrkor möter ett envist palestinskt motstånd som inte visar några tecken på att ge upp eller fly, mitt i en förstörelse av bibliska mått och ett enormt lidande för dess folk.

Trots detta tycks stämningen bland Hamas-krigarna ha hårdnat. De känner att de har överlevt det värsta och inte har något att förlora. Gazas befolkning har inte vänt sig mot dem och ockupationen av Rafah, hävdar de, skulle inte göra någon skillnad för dem. De öser hån över Israel som räknar Hamas styrka i bataljoner. Efter ett sådant angrepp har de en obegränsad tillgång på rekryter och vapen.

Flera budskap

Medan Israels offensiv i Gaza avstannar ökar motståndet mot Netanyahus ledarskap och det finns ett starkt tryck för att nå en överenskommelse som skulle kunna få tillbaks gisslan levande.

Motsättningarna till hans främste uppbackare, USA:s president Joe Biden, är nu synliga för alla och han håller på att snabbt förlora världsopinionen. Israel har under Netanyahus ledning blivit en pariastat.

Än en gång behövde Israel spela offer för att upprätthålla myten om att landet kämpar för sin existens. Vad kunde vara ett bättre tillfälle för spelaren Netanyahu än att kasta tärningen och attackera ett iranskt konsulat, väl medveten om vad det innebar?

USA visste också vad Netanyahu höll på med, nämligen att försöka dra in USA i en attack mot Iran för åtminstone tredje gången på 14 år. Det var därför USA direkt sa till iranierna att de inte hade något att göra med anfallet och att de bara visste om det när planen redan var i luften.

Iran bidade sin tid. Landet såg vad som hände i säkerhetsrådet, när ett uttalande som Ryssland hade utarbetat och som fördömde attacken mot konsulatet möttes av veto från USA, Storbritannien och Frankrike. Iran lovade sedan att man inte skulle anfalla Israel om det blev vapenvila i Gaza. Även detta ignorerades. Sedan uppmanade alla västländer Iran att inte slå till mot Israel. Biden hade ett enda råd till Iran: "Gör det inte".

När Irans anfall så kom var det noggrant koreograferat för att ge ett antal budskap till USA, Israel och arabregionen.

Teheran ville skapa ett prejudikat om att man kunde slå till direkt mot Israel utan att därmed utlösa ett fullskaligt krig. Man ville tala om för Israel att man kunde slå. Man ville tala om för USA att Iran var en maktfaktor i Persiska viken som var här för att stanna och som kontrollerade Hormuzsundet. Man ville tala om för varje arabisk regim som böjer sig för Israel, att samma sak kunde hända dem.

Endast en handfull raketer nådde sitt mål, men varje budskap de sände gick fram. Attacken var således en strategisk framgång och ett bakslag för Israels rykte som den främste översittaren i kvarteret.

Leveransen av dessa många meddelanden började med att Irans revolutionsgarde beslagtog ett portugisiskflaggat containerfartyg, MSC Aries, som enligt den iranska statliga nyhetsbyrån (IRNA) drivs av ett företag vars ordförande är den israeliskfödde miljardären Eyal Ofer.

Därefter skickade man iväg svärmar av billiga drönare mot Israel och sa till alla att de hade åtta timmar på sig att förbereda sig. Det kostade Israel mer än 1 miljard dollar att aktivera sina luftförsvarssystem, berättade den israeliske brigadgeneralen Reem Aminoach för Ynet News.

Men detta blir sannolikt den mindre delen av sluträkningen.

Minst fyra länder är kända för att ha hjälpt Israel att skjuta ner drönarna - USA, Storbritannien, Frankrike och Jordanien. Ett femte land är sannolikt Saudiarabien eftersom landet låg på flygvägen från södra Irak till Israel och det sjätte kan mycket väl ha varit Egypten.

Detta var en stor defensiv flyginsats som, vilket vissa ukrainare bittert noterade på söndagen, samma länder väljer att inte tillhandahålla åt Ukraina. Men den skulle faktiskt inte kunna ges regelbundet.

I gengäld använde Iran 170 billiga drönare, medan 25 av de 30 kryssningsrobotarna sköts ned av Israel. De var dock bara lockbeten. De egentliga vapnen var de ballistiska missilerna och ett litet antal av dessa tog sig igenom Israels försvar och träffade Nevatim-flygbasen i södra Israel.

Den israeliska militärens talesman Daniel Hagari påstod att dessa missiler bara orsakade lätta strukturella skador. Vi kommer aldrig att få veta, men budskapet till Israel var att Iran har kapacitet att slå till mot landet och träffa sina mål på avstånd, utan att behöva använda Hizbollah, Ansar Allah i Jemen eller sina allierade i Irak.

De vapen som användes var ett gratis prov på Irans verkliga eldkraft. Efter anfallet varnade Iran USA att om Israel skulle svara med samma mynt skulle USA:s baser på andra sidan Persiska viken och i hela Irak bli mål, precis som de blev efter mordet på Qassem Soleimani, chefen för Quds-styrkan 2020.

Budskapet till USA är lika kraftfullt: Iran är redo att attackera Israel med ballistiska robotar och trotsa västvärlden, inklusive en direkt varning till Biden. De skulle kunna göra samma sak mot alla USA:s allierade i Gulfregionen. Iran vill inte ha krig, men landet är helt  kapabelt att reagera.

Så om Iran inte vill ha krig är budskapet till USA att man måste tygla sitt egensinniga, tonåriga barn Israel, det barn som har blivit bortskämt av sin förälder så länge att det tror att det kan göra vad det vill med regionen.

[...] På samma sätt finner USA att en viktig del av dess utrikespolitik för femte gången på tre årtionden håller på att falla sönder i dess händer.

Beslutet att störta talibanerna i Afghanistan, invasionen av Irak, störtandet av Libyens Muammar Gaddafi, försöket att störta Syriens Bashar al-Assad - alla dessa utrikespolitiska katastrofer toppas nu av en femte - beslutet att stödja Israels invasion av Gaza.

Det går naturligtvis långsamt att inse vidden av den felbedömning man gjorde när man gav Israel sitt fulla stöd efter Hamas attack den 7 oktober. Men det tog också tid att inse omfattningen av det misstag man gjorde när man invaderade Irak.

Att USA:s försvarsminister Lloyd Austin inför kongressen vittnade om att USA inte hade några bevis för att Israel hade begått folkmord i Gaza påminde kusligt mycket om Colin Powells FN-tal där han sa sig ha bevis för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Powells tal 2003 var ett avgörande ögonblick för USA:s förlust av internationell trovärdighet. Denna har sedan dess sjunkit snabbare för varje år.

Powell ångrade senare vad han sagt. Austin kommer att få göra detsamma.

Ett helveteshål

Israel har nu lett sina uppbackare in i ett helvete där det inte finns någon fred eller ens utsikter till en sådan, ett obesegrat Hamas, oklarheter kring en efterkrigsregering, minskad avskräckning mot alla andra väpnade grupper i regionen och ett regionalt krig på låg nivå vid alla Israels gränser samtidigt.

Det kanske dummaste som israeliska säkerhetskällor gjorde på söndagen var att offentligt skryta om det samarbete de fick från det jordanska flygvapnet, vilket hjälpte dem att skjuta ner drönare och kryssningsmissiler.

Israeliska källor skröt om att missiler på väg mot Jerusalem stoppades på den jordanska sidan av Jordandalen och att andra stoppades nära den syriska gränsen.

Det budskap som Israel ville förmedla var att Israel, trots allt, har allierade i regionen som är beredda att försvara landet.

Men detta är ett dumdristiskt spel om Israel tror sig kunna rädda en kritiskt svag jordansk monarki som kämpar mot en flodvåg av jordanier som vill storma gränsen mot Israel.

Jordanien kan ha spelat dubbelspel tidigare och vi vet att kung Hussein vidarebefordrade underrättelser till sin cigarrökande vän, Israels framlidne före detta premiärministern Yitzhak Rabin.

Men detta är vad jag minns första gången den jordanska armén, som fortfarande bär sitt ursprungliga namn från tiden för befrielsen från det ottomanska riket som "Arabarmén", faktiskt deltog i strid för att skydda Israels gränser.

Detta är ett stort misstag.

Medan befolkningen i Jordanien, både palestinier och östbanksbor, jublade när Irans missiler träffade sina mål, sköt den jordanska armén ner dem på Israels vägnar.

Israel har bara förbindelser med arabiska ledare som trotsar sina folks vilja och påtvingar dem sitt korrupta styre. Jordaniens agerande i lördags kan ge Israel stöd på kort sikt, men på lång sikt innebär det problem vid Israels längsta gräns.

Israel kanske firar det faktum att de har verkliga allierade, men genom att göra det undergräver de sina vänners legitimitet på ett ödesdigert sätt.

Iran har gjort sin poäng och Israel har som ett resultat av detta försvagats.

Detta är första gången som Israel angrips direkt av Iran, som i likhet med Hamas visat Israel att man inte var intresserade av krig. Det är också första gången som Israel fick höra av Biden att man inte borde slå tillbaka. Efter en sådan attack ser det inte bra ut: Israel är beroende av andra för att försvara sig och är inte fritt att välja hur man ska slå tillbaka.

Attacken har tvingat dess beskyddare USA att förtvivlat söka politiska alternativ.

Allt ser för närvarande dåligt ut.

Av David Hearst, 15 april 2024

Övers: Lennart Palm

PS. Israels svarsattack 19 april var mindre betydande. Iran lovar att svara omedelbart och på spridda punkter.

David Hearst är medgrundare och chefredaktör för Middle East Eye. Han är kommentator och föreläser om regionen och gör analyser av Saudiarabien. Han har varit The Guardians utrikesskribent och korrespondent i Ryssland, Europa och Belfast. Han kom till Guardian från The Scotsman, där han var utbildningskorrespondent.

Information Clearing House har ingen som helst anknytning till upphovsmannen till denna artikel och Information ClearingHouse varken stöds eller sponsras av författaren.

Källa: https://informationclearinghouse.blog/2024/04/15/how-iran-attacks-exposed-israels-weakness/11/

De åsikter som uttrycks i denna artikel är enbart författarens och återspeglar inte nödvändigtvis Information Clearing Houses åsikter.

Nyhetsbanken återkommer till Israels mindre svarsattack fredag 19 april 2024.