Dom över en cynisk maktspelare

På senhösten förra året avled den hundraårige Henry Kissinger. Under sina åtta ämbetsår – 1969 till 1976 – skulle han i egenskap av nationell säkerhetsrådgivare och utrikesminister ha stort inflytande över den förda amerikanska utrikespolitiken. Vilket blev Kissingers eftermäle?

Tidigt i år (2024) utkom antologin The Good Die Young med underrubriken The Verdict on Henry Kissinger (Verso). Sjutton författare har bidragit till bokens olika kapitel. Skribenterna är historiker, sociologer, forskare och journalister och betecknar sig som progressiva och socialister.

Kaj Odelstål recenserar.  

Boken är inte kronologisk utan är indelad i olika världsdelar och riktar strålkastarna på de delar av världen där Henry Kissinger har agerat. Första nedslaget är USA:s bakgård, Sydamerika. Här redogör olika författare för USA:s inblandning i sydamerikanska länders inre angelägenheter.

I åtskilliga länder har Henry Kissinger stått bakom hemliga operationer med CIA som lydigt redskap. Amerikanskt stöd har öppet eller i slutna rum givits åt militärjuntors och paramilitära gruppers terror mot oliktänkande som krävt social rättvisa. Där militärkängor trampade på mänskliga rättigheter där skulle enligt Henry Kissinger amerikansk kapitalism blomstra med privatiseringar, nyliberala dogmer om fria marknader och fler förmåner åt de redan besuttna.

Divide et impera!
Ett intressant kapitel i boken handlar om Henry Kissingers inblandning på Cypern. Genom att spinna vidare på britternas splittringspolitik mellan turk- och grekcyprioter gav Henry Kissinger stöd åt både Grekland och Turkiet. Detta fiaskoartade dubbelspel ledde enligt kapitelförfattaren till öns delning i mitten av 1970-talet.

USA:s och Henry Kissingers politik i Afrika under 1970-talet ledde till ännu ett utrikespolitiskt fiasko. Nejlikerevolutionen i Portugal på våren 1974 sopade bort fascistregimen Caetano. Det öppnade för att länderna i Portugals kvarvarande kolonier – Angola, Moçambique och Guinea-Bissau – skulle få sin suveränitet.

I den angolesiska befrielsekampen drog sig inte Henry Kissinger för att pressa den sydafrikanska apartheidregimen till att gå in med trupp för att kontrollera hela södra Afrika och garantera fortsatt västkapitalistisk dominans. I fallet Angola trodde maktspelaren Kissinger att han i ett kallakrigsscenario skulle kunna utnyttja de rådande motsättningarna mellan Sovjetunionen, Folkrepubliken Kina och Kuba (som skickade trupp till Angola). Kissingers maktspel blev ännu ett misslyckande. Priset för detta fick angoleserna betala, eftersom självständighetskampen skördade stora mängder döda och skadade och förorsakade stor materiell förstörelse.

Spanien hade efter Francofascismens fall i mitten av 1970-talet lämnat sin koloni Västsahara vid den nordafrikanska Atlantkusten. I konflikten mellan Marocko, Spanien och den västsahariska befrielserörelsen Polisario kom USA och Henry Kissinger att ställa sig bakom en nykolonialpolitik i denna del av Nordafrika genom sitt stöd till Marockos kung Hassan.

Cyniskt dubbelspel i Gulfen
I boken redovisas en läckt kongressrapport från 1970-talet som visar hur CIA, NSA, FBI och andra säkerhetsorganisationer agerat i Irak och Iran. Det mest uppseendeväckande är hur kurderna förråddes och prisgavs åt Bagdadregimen. Ett cyniskt dubbelspel som präglades av antikommunism för att säkra västs tillgång till regionens oljekranar. USA har intervenerat i Irak under drygt 50 år (!) sedan mitten av 1950-talet. Henry Kissinger gav också sitt stöd åt den amerikanska invasionen av Irak 2003.

Från Indus via Ganges till Mekong
Under tidigt 70-tal utvecklades en konflikt mellan Västpakistan och Indien. Skälet till den var att Östpakistan ville bilda en egen stat och inte låta sig styras från Islamabad. Indien gav sitt stöd åt nationalisterna i Östpakistan (nu Bangladesh). President Nixon och Kissinger gjorde tvärtom och stödde regeringen i Islamabad.

Det amerikanska vapenstödet gavs trots soldaternas folkmordsliknande våld mot civilbefolkningen i Östpakistan. Henry Kissinger var övertygad om att Indien ville utradera Västpakistan och öppna dörren för sovjetrysk expansion på den indiska subkontinenten.

I mitten av 1970-talet stred vänsterrörelsen på Östtimor, Fretilin, för suveränitet efter nära femhundra år av portugisiskt kolonialstyre. Denna förhoppning grusades genom att Indonesien invaderade Östtimor med starkt politiskt stöd från USA, Australien och andra västländer. Henry Kissinger kände i förväg till den indonesiske diktatorn Suhartos invasionsplaner. Östtimor skulle inte bli ”ett Kuba i Sydostasien”. Efter drygt 200 000 döda under ett kvarts sekel av motståndskamp mot de indonesiska inkräktarna kunde Östtimor utropa sin självständighet 1999.

President Nixon och Kissinger såg Kambodja som en del av Vietnamkriget. De hemliga och massiva bombningarna av Kambodja med början 1970 syftade till att skära av FNL:s och DRV:s försörjningslinjer till södra Vietnam. Henry Kissinger framhöll att B-52:ornas bombmattor skulle döda "anything that flies or anything that moves."

Efter tre års flyganfall stoppade de folkvalda i Washington detta hemliga krig. Författaren till kapitlet om Kissingers roll i Kambodja hävdar bestämt att denne är ytterst ansvarig för förstörelsen av landet. Kapitelförfattaren anser också att Henry Kissingers svekfulla Kambodjapolitik banade väg för Röda khmerernas skräckvälde under senare delen av 1970-talet.

Fredspristagarens roll i det amerikanska kriget i Vietnam
De allra flesta människor förknippar Kissinger med Vietnamkriget, och i kapitlet som behandlar detta framställs han som en cynisk maktspelare och en veritabel grindvakt: allt som gällde utrikespolitiken skulle passera honom innan presidenten fick ta del av frågan. När president Nixon och Kissinger besökte Folkrepubliken Kina i februari 1972 framförde de krav på att Peking och Moskva skulle pressa Hanoi till underkastelse på amerikanska villkor. Men allt slutade med terrorbombningar - Hanoi julen 1972 - innan Parisavtalet i januari året därpå skrevs under. Detta var den blivande fredspristagarens roll i det amerikanska kriget i Vietnam.

From War Room to Wall Street
När Jimmy Carter besegrade Gerald Ford i presidentvalet 1976 lämnade Henry Kissinger Vita huset, men inte utrikespolitiken. Efter sina åtta år nära den absoluta makten startade han ett konsultföretag med vilket han och hans medarbetare öppnade dörrar för massor av multinationella företag att träffa presidenter och politiska ledare världen över för att ingå lukrativa avtal. Kissinger blev oerhört förmögen på sin konsultverksamhet.

Boken om Henry Kissinger är mycket läsvärd. På ett kritiskt sätt benar den ut den amerikanska utrikespolitiken under hans åtta år i Vita huset. Övergripande mål för USA:s agerande efter andra världskriget har varit att garantera fria marknader för amerikanskt kapital och i sann nyliberal ekonomisk anda driva på privatiseringar, bl.a. för att garantera billiga råvaror, framför allt olja. Kissingereran var endast en fortsättning på denna utrikespolitiska kurs. Eftermälet? Kissinger blev hyllad efter sin död. Men i The Verdict on Henry Kissinger ges en helt annan bild av hans utrikespolitiska handlande. Förmodligen en ärligare bild av maktspelaren.

Kaj Odelstål

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

The Good Die Young. The Verdict on Henry Kissinger (2024) Edited by René Rojas, Bahaskar Sunkara and Jonah Walters. Verso. s.160.