Att även höra den andra sidan

Seneca den yngre, filosof, politiker och författare född 4 f.Kr. i Córdoba i Spanien, död 65 i Rom.

Att även höra den andra sidan - ”Audiatur et altera pars” – är en uråldrig princip i romersk rätt som tillskrivs filosofen Seneca. Hur ofta glömmer man idag inte denne elementära princip i media och politik? Dem man inte vill höra stänger man av, förbjuder, censurerar.

Så härpå Sveriges första dag som Nato-medlem reflekterar Henry Söderström över hur principen inte  använts när Sverige låtit sig skrämmas in i Nato.

Det sägs med rätta att krigets första offer är sanningen. I stället för att vi som nyhetskonsumenter ska få en i möjligaste mån objektiv bild av t. ex. en pågående konflikt faller vi i olika grad offer för propaganda, beroende på vilken sida vi stöder, eller tycker mest illa om (som om det vore fråga om en fotbollsmatch). Man accepterar utan vidare källkritisk analys sådant som passar in i det egna narrativet och avfärdar och bortförklarar allt annat som skulle kunna ge en mer nyanserad bild som medvetna lögner eller konspirationsteorier. Folk som försöker få ett bättre grepp om sammanhangen löper risken att bli kallade både det ena och det andra.

Förenklat uttryckt: man tror på det man vill tro på och tar bara till sig sådant som bekräftar den egna åsikten, eller med ett modernt ord: konfirmeringsbias. En alternativ beskrivning av denna företeelse är att man frivilligt försatt sig i en filterbubbla. Förr i tiden handlade det i stort sett om vilka dags- resp. kvällstidningar man läste, medan det idag påverkas mer av algoritmer på nätet.

Hjälp på traven får man alltså av massmedierna, som vill ge sken av att förmedla en objektiv bild av verkligheten. Objektivitetskravet, som ska vägleda mainstream media, gäller i ännu mindre utsträckning ifråga om rapportering om krig. När det handlar om de tongivande massmedierna i Sverige, rör det sig alltsomoftast inte om medvetna lögner, utan om att selektivt presentera nyheter utifrån ett visst perspektiv och utelämna sådant som kan ge fel signaler. Man tar t. ex. bara in experter (ofta genomgående samma personer) som ger näring åt det politiskt korrekta narrativet, varpå objektivitetskravet får stryka på foten. Jag tror detta till viss del sker omedvetet, eftersom narrativen verkar djupt förankrade på ett psykologiskt plan. I Sverige vill vi ju också uppnå konsensus, även om på ytan ofarliga ämnen förvisso varit föremål för debatt.

Den intellektuellt hederliga hållningen att försöka förstå bägge sidorna i en konflikt och inte entydigt ta parti för den ena sidan tas över av propaganda, som i flera avseenden är sanktionerad av överheten. I Sverige utsätts vi förvisso inte för dess grövsta former, men just genom att utelämna viktiga aspekter i analysen, blir bilden vinklad - ett känt journalistiskt grepp.

När det handlar om pågående krig i världen är det förståelig nog en naturlig reaktion att i första hand fördöma angriparen/aggressorn. Själv anser jag som gammal pacifist att själva handlingen att starta ett krig är ett brott mot mänskligheten och att alla ansvariga bör ställas till svars för detta, genom att t. ex. sättas på de åtalades bänk i en krigstribunal. Frågan är bara vilka som bör betraktas som de skyldiga. Innan verklig rättvisa har skipats får vi anta att de åtminstone besväras av dåligt samvete.

Även om krig, enligt mitt förmenande, inte kan rättfärdigas som en fortsättning på politiken, måste det vara av yttersta vikt – i synnerhet för den idag tämligen tandlösa fredsrörelsen – att försöka förstå mekanismerna bakom det hela. 

Sanningen om kriget i Ukraina är inte så enkel eller skrämmande som tycks vara den allmänna meningen i Sverige och Europa, dvs. att Putin har stormaktsambitioner som går ut på att lägga under sig hela Europa. 

En förståelig anledning till att rapporteringen kring krig inte blir objektiv är att detta skulle spela den angripande sidan i händerna och kanske till och med försvaga försvarsviljan samt den allmänt rådande viljan att hjälpa till med vapen. Därför är det inte helt ovanligt med s k false flag operations, dvs. där endera sidan iscensätter olika typer av moraliskt förkastliga krigsbrott genom att skylla på angriparen, vilket oftast leder till en kombination av internationell fördömelse och empati för den drabbade och i förlängningen att ytterligare budgetmedel går till export av vapen. Detta är ett vanligt förekommande fenomen med många exempel från historien, vilket även Ukrainakriget kan uppvisa flera exempel på. Faktum är att dessa historier brukar sväljas med hull och hår av nyhetsförmedlarna, varefter de faktiska förhållande får liten, om ens någon, uppmärksamhet om de någonsin kommer på bordet.

Att Sverige och Europa officiellt tagit ställning för att rucka på objektivitetskravet visade sig i efter den 24 februari 2022 genom att förbjuda ryska nyhetskanaler, som Sputnik och Russia Today, vilket borde anses vara ett grovt åsidosättande av yttrandefriheten som dessutom underblåser den rådande russofobin med sina flerhundraåriga anor.

Yttrandefriheten omfattar alltså inte ”fientlig propaganda”, något som det t.o.m. anses straffbart att citera. I EU-rätten väger alltså denna viktiga folkrättsliga princip i det avseendet ganska lätt. Bland de 15 ledamöterna som klubbade igenom detta beslut fanns en person från Sverige och en från Danmark, alltså länder vars grundlagar förbjuder både censur och distributionsförbud.

Detta antidemokratiska initiativ har sina försvarare inom etablissemangsmedia. Ett exempel är när ledarskribenten på DN, Erik Helmerson, i en uppmärksammad debatt menade att ”vänsterskribenten” Kajsa Ekis Ekman, som det stod i hans ledare, ”kritiserar ukrainska medier och hyllar Putins propagandakanal RT. Därmed har hon lyckats hitta en tredje ståndpunkt mellan mördare och offer.” Hon hade nämligen skrivit en egen ledare i tidningen Dagens ETC som visade på att den ukrainska nättidningen Kyiv Independent hade kopplingar till den högerextrema Azov-bataljonen.

Detta ledde i förlängningen till att hon under 2022 först fick lämna tidningen Dagens ETC och sedan även tjänsten som tillförordnad chefredaktör för tidningen Arbetaren. Stockholms tingsrätt kom sedan att ogiltigförklara uppsägningen och tilldöma henne ett stort skadestånd.

Ett liknande öde rönte den tyske journalisten Patrik Baab efter en reportageresa i Ukraina där han besökte båda sidorna av fronten, vilket resulterade i en bok med samma namn. Väl hemkommen från krigsskådeplatserna blev han anklagad för att ha varit valobservatör i det ryskockuperade Donetsk och blev avskedad från sin tjänst i undersökande journalistik vid universitetet i Kiel.

Även i hans fall ledde ett domstolsförfarande till slut till upprättelse och skadestånd.

I Ryssland är förvisso situationen för yttrandefriheten oroväckande, när man kan få fängelse för minsta kritik av den ”militära specialoperationen” och där fredliga demonstrationer regelbundet utsätts för brutal repression eller långa fängelsestraff. Där räcker det med att publicera en bloggpost på sociala medier för att hamna i fängelse. 

Om man ger sig in på vågspelet att försöka förstå Putins och den ryska regimens bevekelsegrunder löper man följaktligen risken att bli stämplad som ”Putinkramare”, ”ryssvänlig” etc. Det hör förstås till bilden att Putin själv och hans hjärntrust använder sig av samma retorik när de talar om nazister i Ukraina och stämplar inflytelserika oppositionella och kulturpersonligheter, både inom landet och utomlands, som ”utländska agenter”. I ett tal kallade Putin själv dessa som förrädare och femtekolonnare ska ”spottas ut ur munnen som insekter”. 

Men är verkligen majoriteten ryssar så pass hjärntvättad med propagandalögner att de välkomnar Putins stormaktsambitioner eller finns det uns av sanning i det som Putin säger, dvs. att specialoperationens främsta mål består i avmilitarisering och avnazifiering av Ukraina, att Ryssland gick in i landet för att avvärja etnisk rensning av den stora ryskspråkiga befolkningen i Donbass samt. inte minst, att sätta stopp för en möjlig anslutning till NATO? 

Det är frågor som intellektuellt hederliga samhällsdebattörer och journalister bör söka svar på i stället för att sälla sig till skaran av krigshetsare som förespråkar upprustning och krig i stället för avspänning och fred. Det är i det här sammanhanget man bör se Tucker Carlsons intervju med Putin härförleden.

Inte minst viktigt är detta i samband med medlarens roll under fredsförhandlingar, som förstås borde komma till stånd omedelbart.

Sverige har under sin långa tid av neutralitet kunnat inta denna roll, särskilt under Kalla kriget, då stormakterna förde ett antal s.k. proxy-krig, där de mer eller mindre öppet stödde varsin sida i en mängd småkrig i världen. I flera fall är det förvisso svårt att peka på några entydiga stormaktsintressen, annat än viljan att genom vapenhandel profitera på andra människors olycka. I och med Sveriges ansökan om NATO-medlemskap avhänder sig tyvärr Sverige möjligheten att försöka släcka bränder för i diverse krishärdar, vilket är djupt beklagligt. 

Henry Söderström