Ny bok: Kapitalets ordning

När kanonerna tystnat på fronterna senhösten 1918 ställdes de krigförande länderna inför processen att ställa om produktionen och samhällsförhållandena till fredstid. Skulle den gamla kapitalistiska samhällsordningen snarast återställas eller fanns det alternativ till den?

I Kapitalets ordning (2023) jämför ekonomen Clara E. Mattei den ekonomiska och politiska utvecklingen efter första världskriget i Storbritannien med den i Italien.

Kaj Odelstål recenserar.

Storbritannien var en mogen industristat, medan Italien nyss inlett sin industrialisering och jordbruket fortfarande dominerade. Trots att de två nationerna hade olika ideologiska hemvister - liberalism respektive fascism - kom de att tillämpa i stort sett samma ekonomiska åtstramningspolitik under mellankrigstiden. Mattei gör en komparativ studie av de båda ländernas utveckling och i sin analys använder hon sig av en marxistisk ansats med klassperspektiv.

Under kriget hade de europeiska ländernas statsmakter tvingats att agera för att nationen skulle överleva. De fria marknadskrafterna klarade inte statens krav på ökad tillverkning av för kriget anpassat krigsmateriel. Även produktionsapparaten måste mobiliseras. Staten intervenerade i delar av näringslivet, som exempelvis energi- och transportsektorerna. Statsmakten ingrep även på arbetsmarknaden med inriktning på arbetsvillkor och löner samt arbetskraftens rörlighet. Den aktiva staten kom inte bara att hota de privata fabriksägarnas vinster utan även lönebildningen. Laissez-faire-kapitalismens grundvalar var ifrågasatta, hävdar Mattei.

Två pelare
Kapitalismens ordning vilar på två pelare. Den ena är kapitalackumulationen, dvs. privat ägande av produktionsmedlen. Den andra är att kapitalisterna använder sitt ägande för att tillskansa sig det mervärde som uppstår när arbetarna på en marknad säljer sitt arbete till arbetsköpare. Det sistnämnda betecknar Mattei som löneförhållandet.

Ett par år efter kriget var kapitalismen som system i kris. Den rådande ordningen utmanades av arbetarklassen som ville se sociala reformer och förbättrad levnadsstandard. Mattei fångar kärnan i förhoppningarna: När samhällena skulle byggas upp igen efter kriget gick man "från att tillgodose individuella vinstmotiv till att tillgodose kollektivets sociala behov." Skatteintäkterna skulle användas till förbättrad folkhälsa och utbildning för många. Stod man då inför en revolutionär situation? I och med att rösträtten utvidgades i Storbritannien och Italien blev arbetarpartierna kraftfulla röster i parlamenten. Fackföreningarna fick fler medlemmar och blev därmed en viktig och stark kraft på fabrikerna och inom jordbruket för att driva på demokratiseringen av arbetslivet.

Mattei redogör för arbetarkampen under "de röda åren" i Italien (1919-1920), framför allt händelserna i och runt industristaden Turin och i "det röda" Emilien. Man bildade kooperativ med arbetarråd som ledde produktionen och fördelade överskottet. Även inom jordbrukssektorn bildades kooperativ där staten såg till att jordbruksmark ställdes till kooperativens förfogande. Byggandet av bostäder, vägar och skolor och annan viktig infrastruktur hade staten som uppbackare. Arbetarklassens kvinnor och män var oerhört delaktiga i samhällsutvecklingen.

Den "rena" ekonomin
I Storbritannien bildade delar av den brittiska arbetarklassen gillen. De som företrädde denna inriktning, eller snarare alternativ till kapitalistisk produktionsordning, ansåg att de "inte bara avskaffade grundpelarna privat ägande och löneförhållande, utan också helt frångick vinst som drivkraft för produktionen." Den stora framgången för gillena fanns i byggbranschen. Bostadsbristen i Storbritannien var stor efter kriget. Även de stridbara gruvarbetarna kämpade sig till inflytande över arbetsvillkoren.

Efter några år vände den europeiska konjunkturen nedåt och samhällsekonomin drabbades av stigande inflation. Den höga statsskuld som uppstått efter kriget hotade ländernas kreditvärdighet vilket kunde leda till kapitalflykt. De styrande såg nu sin chans att med åtstramningspolitik rulla tillbaka de framgångar som arbetarklassen haft med att demokratisera samhällsekonomin. För att strama åt samhällsekonomin kombinerade regeringarna finans-, penning- och industripolitik. Budgetneddragningar gjordes, och skattepolitiken lades om till att enbart gynna de övre inkomstskikten via sänkt kapitalbeskattning, medan låginkomsttagarna fick lägre disponibel inkomst att leva på. Åtgärderna påverkade den aggregerade efterfrågan i hela samhället.

Före krigsutbrottet hade länderna guldmyntfot, vilket innebar att landets sedlar och mynt skulle kunna lösas in i guldmynt. Efter kriget beslutades om så kallad guldparitet, dvs. att valutorna skulle ha samma guldmyntvärde som 1914. Ansvariga för detta var de oberoende centralbankerna. För att lyckas med den uppgiften och därmed undvika en hotande kapitalflykt måste regeringarna föra en penningpolitik som kännetecknades av höga räntor.

Högräntepolitik och nedskärningar i välfärden kompletterades med en åtstramande industripolitik. Strejkförbud infördes, och arbetarklassens viktigaste vapen i kampen för drägligare arbetsliv och högre löner vreds ur deras händer. Ländernas regeringar agerade auktoritärt och krävde hårt arbete till sänkta löner för att hålla produktionskostnaderna nere. Inflationsbekämpningen hade drivit fram deflation, vilket ytterligare tryckte tillbaka produktion och efterfrågan. Ännu kärvare tider väntande arbetarklassens män och kvinnor.

Om åtstramningspolitikens ovan nämnda treudd var den ekonomiska basen så kom överbyggnaden att utgöras av idéer om den rena ekonomin. Med det avser Mattei den nyklassiska ekonomi som är förhärskande även idag. Ekonomin skulle stå helt åtskild från politiken. Politiska åtgärder för att komma tillrätta med sociala missförhållanden ansågs vara verkningslösa och strida mot den kapitalistiska ordningen. En uppburen italiensk ekonom, Umberto Ricci, uttryckte på 1920-talet: "Något som liknar fysik och matematik … detta är ren ekonomi." Den skulle således betraktas som en naturvetenskap bland andra.

Liberalism - fascism
Clara Matteis bok har undertiteln Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen och hon beskriver hur det gick till. I Storbritannien leddes åtstramningspolitiken av ekonomer och tjänstemän på finansdepartementet och av Bank of England. Dessa liberaler utformade den ekonomiska politiken efter den kapitalistiska ordningens principer. Ekonomin var helt skild från den politiska sfären på ett odemokratiskt vis. I Italien gav borgarklassen i uppdrag åt Mussolini och fascistpartiet att hålla i yxskaftet när nedskärningar och försämringar för det italienska folket verkställdes. I den korporativa staten skulle klasshierarkierna döljas.

Kontaktytan mellan liberalism och fascism beskriver Mattei så här: "Förhållandet mellan det fascistiska Italien och Storbritannien ger uttryck för ett förvridet partnerskap där traditionella ideologiska gränser - även mellan liberalism och fascism - kunde överbryggas till förmån för trängande ekonomiska behov." I båda länderna vann alltså ekonomin över politiken.

I slutet av sin bok gör Mattei några jämförelser med ekonomisk åtstramning i det tjugoförsta århundradet. När man läser hennes analyser och beskrivningar av den ekonomiska politik som fördes i Europa under mellankrigstiden ser man likheter med vad som sker i dagens Sverige, i övriga Europa och i andra delar av världen. Ekonomin är skild från politiskt inflytande. Vi har självständiga centralbanker som leds av nationalekonomiska "experter". I stället för guldmyntfot är det dollarn och euron som styr värdet på ländernas valutor och därmed deras penningpolitik. Kapitalets företrädare har makten över institutionerna men också makten över det dominerande tänkandet, exempelvis den rena ekonomins idéer. Ekonomi är politik, slår Mattei fast i Gramscis anda. Hon avslutar så sin analys med en uppmaning till ytterligare forskning och skriver: "En sådan här historisk undersökning av förhållandet mellan ren ekonomi, åtstramningspolitik och fascism blir desto viktigare med tanke på att ren ekonomi utgör grunden för dagens konventionella ekonomiska tänkesätt."

Matteis slutsatser vilar på ett rikligt källmaterial där hon har använt sig av både engelskt och italienskt arkivmaterial. Hennes framställning är kontextuell på så vis att hon citerar parlamentsledamöter i debatter där de motiverar varför ytterligare åtstramningar är nödvändiga. För att ge läsaren en känsla för rådande stämningslägen refererar hon till centrala tidningar i både Storbritannien och Italien. Pressrösterna representerar både höger och vänster från mellankrigstiden då den politiska debattens vågor svallade som högst. Detta rikliga citerande höjer bokens läsvärde. Åtskillig intressant sidoinformation som ger perspektiv på den beskrivna historiska situationen finns i den omfattande notapparaten. Kapitalets ordning är en mycket läsvärd bok, inte minst för att den ibland är pedagogisk på ett utmärkt vis - en god lärobok i ekonomisk analys.

Kaj Odelstål 

Mattei, Clara E, Kapitalets ordning. Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen. (2023) Verbal förlag, Stockholm. s.445.