Joe Biden i spetsen, går återigen tanklöst in i ett nytt krig.
Krutdurken Jemen kan explodera i en global konflikt: Kina kan komma att skicka in sin flotta efter de USA-brittiska attackerna mot de iranstödda Houthi-rebellerna.
Vi bör komma ihåg att det är lätt att hamna i krig... att ta sig ur det kan ta åratal, skriver Mark Almond i Mail Online.
Vi vaknar till nyheten att RAF och våra amerikanska allierade pucklar på Houthi-fästen över hela Jemen i en serie förödande flyganfall.
 |
| Angreppen 14 januari misslyckades enligt huthierna att slå ut några väsentliga försvarsanläggningar. |
I flera veckor har den blodtörstiga jemenitiska milisen attackerat västerländsk sjöfart i regionen, stört internationella leveranskedjor och orsakat skador för miljoner om inte miljarder dollar på den globala ekonomin.
Efter att gruppens ledare ignorerat upprepade varningar från västerländska ledare om att upphöra med sina attacker, och efter ett krismöte med den brittiska regeringens koordinationscentral sammankallat av premiärministern i går kväll, har explosioner av missiler skakat Jemen. Dödssiffran kommer med all säkerhet att bli hög.
Men hur ser utsikterna till framgång ut?
Det är lätt att ge sig in i ett krig. Att ta sig ut kan ta många år. Och jag befarar att inte ens mycket effektiva attacker kommer att i ett enda snabbt slag kunna neutralisera huthierna, vilket riskerar leda till ytterligare upptrappning.
 |
| Demonstration mot USA-imperialismen i huvudstaden Sanaa |
De bittra läxorna från Irak borde ha lärt oss att lokala
bränder snart kan uppsluka hela regionen – och med planeten så instabil som den
redan är med krutdurkar från Natos östflank ända bortåt Taiwansundet, verkar
risken att andra aktörer dras in nästan alltför uppenbar.
Låt mig betona att huthierna inte är någon trashanksarmé beväpnad med en eller annan gammal kanon. Dess män är mycket motiverade,
stridshärdade och frikostigt finansierade av de islamistiska mullorna i Iran.
Teheran finansierade gruppen under ett långt krig mot Saudiarabien och Förenade Arabemiraten från 2015 till en vapenvila förra året. Uppskattningsvis 300 000 människor dödades – men huthierna gick segrande ur striden.
Denna bittra konflikt utkämpades mot mycket rikare grannar beväpnade med den senaste västerländska vapenarsenalen, inklusive jaktbombplan och alla slags sprängämnen utom kärnvapen. De har redan uthärdat bland det tyngsta bombardemang som Storbritannien och USA kan uppbåda.
Det skulle därför vara ett ödesdigert misstag att likställa huthierna med deras motsvarigheter på andra sidan Röda havet: somaliska pirater som hotar sjöfarten. Pirater vill helt enkelt ha byte, och de sticker när de fått det. Houthi-ledarna däremot vill bland annat att Israel ska utplånas fullständigt.
Deras kust ligger nästan 241 mil från Gaza City, men Houthierna ser sig själva som en del av en global islamistisk armé i krig mot Israel och västvärlden. När de förra veckan tillfrågades om varför de ville engagera sig i ett krig så långt borta, svarade en Houthi-officer: "Men, bor USA:s president Biden i samma hyreshus som Israels Netanyahu?"
Att brännas ihjäl i ett RAF-flyganfall innebär martyrskap och paradiset för Houthi-krigare: många kommer gladeligen att slåss intill döden.
Den smala vattenremsa som de har attackerat – "Sorgens portar" eller Bab al-Mandab-sundet – är stor halsådran för världens sjöfart. Den är mindre än 32 km tvärsöver, smalare än Engelska kanalen, men 12 procent av den internationella sjöfarten passerar genom den.
Så det är osannolikt att dessa flyganfall kommer att lugna de globala sjöfartsjättarna om att stabiliteten har återställts; många nu undviker regionen till betydande kostnader.
Om störningarna förvärras kommer Storbritanniens leveranser av olja och naturgas att påverkas allvarligt, liksom leveranser av datorer, smartphones och praktiskt taget all annan import. Inflationen kommer att skjuta i höjden igen.
Kostnaderna för dessa attacker har redan blivit kännbara. På tisdagen släppte huthierna lös attackdrönare mot Nato-fartyg till en kostnad av så lite som 500 dollar (390 pund) styck. Royal Navys luftvärnsjagare Type 45, HMS Diamond , sköt ner sju stycken med sina kanoner och Sea Viper-missiler som kostade mer än 1 miljon pund styck – för att inte tala om priset för det pågående flygbombardemanget.
Medan den internationella uppmärksamheten har riktats mot Gaza har fientligheterna vid Sorgens portar eskalerat sedan november. I slutet av 2023 sänkte den amerikanska flottans helikoptrar tre Houthi-motorbåtar och dödade deras besättning under ett misslyckat angrepp på ett containerfartyg.
Dessförinnan kapades ett lastfartyg registrerat i Storbritannien och Japan och dess civila besättning togs som gisslan. Palestinska och jemenitiska flaggor hissades triumferande, och Houthi-ledare hävdade att fartyget var israeliskt, även om Tel Aviv förnekar detta.
Än så länge är Kina den enda stora sjömakt som inte har dragits in i denna växande konflikt. Houthi-attackerna har undvikit att angripa kinesiska fartyg, men om detta beror på en hemlig överenskommelse eller bara tecken på försiktighet från jemeniterna är oklart.
Vad som också är oklart är hur Peking kommer att reagera på en förebyggande attack från väst mot Houthi-baser. Ett möjligt scenario är att Kina kan ta tillfället i akt att ingripa, med sin omfattande flotta som hjälper till att bevara freden – men detta är inte nödvändigtvis det önskvärda resultatet av en sådan attack.
Vad vi allra minst behöver är att världens supermakter i sin
tävlan om inflytande inte lyckas samarbeta på denna alltmer instabila
krigsskådeplats.
Mark Almond
Publicerad 12 januari 2024
Mark Almond
är chef för Crisis Research Institute, Oxford.
Övers: Lennart Palm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.