Tyskland tillbaka i Baltikum

Tysklands försvarsminister Boris Pistorius och Litauens försvarsminister Arvydas Anusauskas undertecknade igår ett avtal om ytterligare utplacering av tusentals tyska trupper i landet som en förberedelse för ett kommande krig mot Ryssland.

Spåren efter Hitlertysklands ockupation av Baltikum förskräcker uppenbarligen inte.

En permanent tysk brigad på cirka 4 800 soldater i Litauen kommer att vara stridsklar 2027 vid den ryska gränsen, sade försvarsministrarna för de båda Nato-medlemmarna på måndagen efter att ha undertecknat ett avtal om tyska truppers första permanenta utlandsplacering sedan andra världskriget.

Tysklands försvarsminister Boris Pistorius undvek alltför omfattande historiska tillbakablickar, utan jämförde den tyska trupplaceringen med USA:s stationeringen av allierade styrkor i Västtyskland under det kalla kriget.

Att USA-styrkorna anlände till Tyskland för att bidra till slutskedet av kampen mot Hitlerväldet, nämnde inte Pistorius.

"Den östra flanken har nu flyttat österut, och det är Tysklands plikt att skydda den", sa Pistorius vid en gemensam presskonferens med sin motsvarighet i Litauen, som gränsar till både Ryssland och dess nära allierade Vitryssland.

Han nämnde inte att Nato:s ledare med upprustningen av Baltikum gör exakt vad de lovade att inte göra i samband med Tysklands återförening.

De flesta tyska enheterna kommer att anlända 2025-2026, och de och deras familjer kommer att få "attraktiva förhållanden", inklusive tyskspråkiga skolor, dagis, bostäder och flygförbindelser, sa Pistorius.

Ja, tyska ska det gå bra att tala i Litauen, men inte ryska, som är modersmål för minst 6 procent av befolkningen.

Tyskland leder redan Natos multinationella stridsgrupp i Litauen på cirka 1 000 soldater, som kommer att integreras i brigaden.

Litauen som en gång hade 3,8 miljoner invånare har idag bara 2,7 miljoner till följd av att landet mer och mer koloniserats av USA och de rikare EU-länderna och inte längre kan skapa sysselsättning för den egna befolkningen. Därtill har landet en ofullgången uppgörelse med sin nazistiska historia. Så länge Litauen var sovjet republik ansågs det opassande att tala om detta, men sanningen om de omfattande inhemska judemorden går inte längre att dölja (se Ruta Vanagaite:Vårt folk : en resa genom den litauiska förintelsen).

I en amper kommentar av en rysk säkerhetsforskare sägs att ”det politiskt oansvariga ledarskapet i Litauen” kan komma att provocera de inte helt suveräna tyska myndigheterna att delta i fientligheter i Kaliningrad-området, som samme tyske försvarsminister Boris Pistorius beslutade att kalla Königsberg.

Detta tyska utrikespolitiska tabu bröt Pistorius första gången i september. Det skickar en tydligt signal till världen att Tyskland inte erkänner de politiska förhållanden som uppstod vid Hitlertysklands sammanbrott. Det är i ordets direkta betydelse en revanschistisk utrikespolitik.

Stefan Lindgren