03 december 2023

Fem problem med tvåstatslösningen


Den norske bloggaren Jon Nordmo som följt utvecklingen i Mellanöstern under lång tid, listar här fem problem förknippade med den så kallade tvåstatslösningen av konflikten Israel-Palestina.

De närmaste perspektiven tycks vara en israeliskstyrd Quislingregim i Gaza och  moderna ekonomiskt beroende "indianreservat" på Västbanken. Sida vid sida med välmående, välutvecklade israeliska bosättningar.

Israels hänsynslösa och otroligt barbariska "lösning" på Palestinafrågan efter Hamas attack den 7 oktober i år har chockat en hel värld. De israeliska ledarnas retorik, där Hamas soldater beskrivs som "djur" och där den "slutliga lösningen" består i att krossa palestinierna så grundligt att de aldrig ens kommer på tanken att göra motstånd mot den israeliska ockupationen av sitt land och mot den etniska rensning som blir resultatet av den, har få motsvarigheter på senare tid.

En hel värld utanför Nato och dess fyra permanenta allierade (Australien, Japan, Sydkorea och Nya Zeeland plus dess associerade allierade Indien) har enhälligt krävt ett stopp för morden. Nästan 20 000 döda civila och dubbelt så många allvarligt skadade är oacceptabelt.  Nu måste bombningarna upphöra, nu måste det bli ett eldupphör.

Vapenvilan måste följas av en lösning på "Palestinafrågan" en gång för alla. Den slutliga lösning som världssamfundet kräver är upprättandet av en palestinsk stat i Gaza och på Västbanken. Inom de gränser som fanns före Israels sista erövringar efter kriget 1967. En sådan "tvåstatslösning" är det enda som kan förhindra att nya krig bryter ut i framtiden.

Kravet stöds av många inflytelserika länder. Faktiskt också av flera länder inom militäralliansen Nato.

Men är lösningen möjlig?

Norrmannen Pål Steigan, som driver den populära sajten steigan.no, tar på ett förtjänstfullt sätt itu med denna fråga på steigan.no. Hans angreppssätt är storpolitiskt och utgår från USA/Nato:s och därmed också Israels försvagade ställning i världen. Ekonomiskt, militärt, moraliskt och politiskt. Resten av världen är inte längre villig att följa sina gamla herrars, kolonialmakternas, marschorder. Man genomskådar dubbelmoralen och ser att det finns andra i världen man kan samarbeta med. Andra länder som kan ge större utdelning.

Steigan visar alternativet, nämligen kraftcentret Kina, i allians med Ryssland och med en mängd länder som gärna vill få de ekonomiska fördelar som ett samarbete med denna gamla, fredliga stormakt kommer att innebära.

Slutsats: Denna förskjutning av styrkeförhållandena i världen, i kombination med Nato-ländernas ökande isoleringen, kan, även om Steigan tvivlar på det, innebära att en tvåstatslösning har en chans att bli verklighet. Att Israel kommer att tvingas acceptera en sådan.

Naturligtvis är detta en möjlighet.

Jag skulle dock vilja se på frågan ur en annan synvinkel. Nämligen vad en tvåstatslösning skulle innebära på hemmaplan för Israel.

Efter kriget 1967 ockuperade Israel tre nya stora områden: Gazaremsan på gränsen till Egypten (365 km2), Västbanken med Jerusalem på gränsen till Jordanien (nästan 5 900 km2) och Golanhöjderna på gränsen till Syrien (1 800 km2). Själva Israel är 22 000 km2 stort och de tre nya områdena tillförde ytterligare 8 000 km2. Det är i dessa områden som världssamfundet kräver att Israel återlämnar till palestinierna, och det är här som palestinierna skall etablera sin stat.

Gazaremsan återlämnades till palestinierna 2005 efter 38 år av militär ockupation. Under dessa 38 år hade Israel etablerat totalt 21 "bosättningar" på platsen. Totalt hade 8 000 israeler flyttat dit och etablerat sig. Moderna bostäder, bra skolor och hälsovård, artificiellt bevattnade jordbruksområden, avancerade växthus med effektiv produktion av frukt och grönsaker. Allt omgivet av taggtråd och vakttorn som höll palestinierna borta från dessa oaser, utom när skördearbetare behövdes.

Sen kom chocken! Det israeliska parlamentet beslutade att ockupationen av Gaza skulle upphöra och att de israeliska bosättarna skulle återvända till Israel och bosätta sig där. Till exempel på nyetablerade bosättningar på Västbanken. De skulle få riklig kompensation, inga prolem med det. Nya bostäder, pengar, gratis flytt osv. Men de måste alltså flytta från vad de uppfattade som sina hem där de hade tänkt tillbringa resten av sina liv.

Av dessa skäl mötte regeringens beslut ett enormt motstånd från dessa bosättare.

Det som förvärrade situationen ur regeringens synvinkel var att bosättarna till övervägande del var mycket religiösa människor. De tvivlade inte på att det var Gud som hade bestämt att judarna skulle äga hela Palestina/"Stor-Israel" inklusive Gazaremsan. Att överlämna detta område till palestinierna var att trotsa Guds vilja. En mycket allvarlig fråga.

En stor del av dem vägrade att flytta. Även efter upprepade uppmaningar. Till slut sattes armén in. Bosättarna barrikaderade sig bakom taggtrådsstängsel och regelrätta slagsmål följde.

I själva Israel skärptes fronterna och det förekom omfattande demonstrationer och oroligheter.

Ändå gick det som det skulle. Bosättarna bars ut från sina hus och transporterades till Israel.

Sedan gjorde Israel vad många kolonialmakter gjorde när de var tvungna att överge sina kolonier: de såg till att palestinierna inte skulle dra nytta av det som hade byggts upp. Hus jämnades med bulldozers, växthus monterades ner och skeppades till Israel, bevattningssystem förstördes eller skeppades till Israel, kliniker tömdes på mediciner och slogs sedan sönder...

Nu, i samband med Gazakriget, står vi inför ett krav på att Israel ska återlämna alla de territorier som man erövrade 1967. Det vill säga hela Västbanken med östra Jerusalem utöver Gaza och Golanhöjderna.

Vad kommer det att innebära?

Idag finns det drygt 700 000 israeliska bosättare som har bosatt sig på ockuperad palestinsk mark på Västbanken och Golanhöjderna (enligt FN:s siffror). 234 000 av dem bor i palestinska östra Jerusalem, och resten bor i någon av de 279 bosättningar som Israel har etablerat på ockuperad mark.

Dessa bosättningar är olagliga enligt internationell rätt, som säger att en ockupationsmakt inte kan flytta in sin egen befolkning i erövrade områden.

De flesta av dem som har valt att bli bosättare är starkt religiösa människor som, liksom de som bodde i Gaza, tror att Västbanken är en del av det land som Gud gav till judarna. De lever därför, som de ser det, i själva verket i Israel och inte i det ockuperade Palestina. Här har de slagit sig ner med sina familjer, här har de bott i decennier. Här uppfostrar de sina barn/barnbarn, här kommer de att tillbringa sin ålderdom. Här hör de hemma.

Bosättningarna har alla bekvämligheter som behövs för ett gott liv. Kliniker, skolor, tillräckligt med vatten, elektricitet, massor av öppna ytor, kulturutbud etc. De är omgivna av antingen murar eller taggtrådsbarriärer som gör det omöjligt för palestinier att ta sig in. De är sammankopplade med varandra och med Israel, med ett vägsystem som är specialbyggt. Palestinier är förbjudna att köra på dessa vägar. Det är bara israeler som kan göra det. Bosättningarna är alla byggda i det så kallade C-området på Västbanken.

Västbanken är, som kartan visar och enligt Osloavtalet, uppdelad i tre områden.

I område A, 17 % av området, markerat mörkrött, kontrolleras av den palestinska myndigheten. När det gäller säkerhet (ett mycket brett begrepp som är öppet för alla möjliga tolkningar), fördelningen av vattenresurser och gränskontroller är det Israel som bestämmer oinskränkt.

B-området, 23%, färgat rosa, kontrolleras av den palestinska myndigheten. Återigen utom när det gäller säkerhet, fördelning av vattenresurser och gränskontroller. Men på det här området beslutar Israel också om alla bygglov. Det vill säga, de palestinier som bor i dessa områden måste ansöka hos de israeliska myndigheterna om att få bygga ett hus, borra efter vatten osv.

Område C, 60%, färgat ljusgult, styrs direkt av ockupanten. Det är i detta område som de israeliska bosättningarna ligger. Här bor nu mer än 450 000 israeler och cirka 300 000 palestinier.

Ta en närmare titt på kartan. Om en palestinier ska förflytta sig från ett A-område till ett annat (eller till ett B-område), det vill säga båda områden som kontrolleras av palestinierna, måste de passera de israeliska gränskontrollerna. Bli visiterade, förhörda om vart de ska, sitt ärende, hur länge, vem de ska besöka osv. Likaså om de vill resa från B-området till ett annat B-område eller till ett A-område.

Varje A- och B-område är en isolerad ö. Där medborgarna är 100 % beroende av israelernas välvilja för vatten, elektricitet, kommunikationer etc. Och där den israeliska armén när som helst kan attackera, arrestera vem de vill och jämna vilket hus som helst med marken (ansvaret för säkerhet)

Vad kommer tvåstatslösningen att innebära?

Enligt retoriken från det internationella samfundets ledare, med undantag för Förenta staterna och dess allierade som upprepar sina åsikter, ska en oberoende, fredlig palestinsk stat upprättas på hela den ockuperade Västbanken. Sida vid sida med ett självständigt, fredligt Israel. I klartext innebär det att palestinierna får ett eget land, som de, och ingen annan, kommer att styra.

Är det realistiskt?

Jag kan inte se att det är det.

Problem 1    

Om den "kommande" palestinska regeringen verkligen är de som ska bestämma i sitt land och de säger att de israeliska bosättarna ska ut. Vad händer då?  När allt kommer omkring är de ju där olagligt. De har stulit marken de bor på. Dessutom är de utlänningar, israeler och hör hemma i Israel. Kommer de att flytta? 700 000 starkt religiösa och välbeväpnade judar, övertygade om att Gud har gett dem detta land? Det räcker att tänka tillbaka på det enorma kaos som följde när endast 8 000 bosättare var tvungna att lämna Gaza. Nu pratar vi om nästan 100 gånger så många! 700 000 personer! Samtidigt, mellan 2005 och idag, har Israel blivit ännu mer dominerat av extrema, kompromisslösa och välorganiserade judiska grupper.

För övrigt. Israelerna är faktiskt i majoritet i 60 procent av det som så småningom kommer att bli det nya Palestina. 450 000 mot 300 000 palestinier!

Problem 2     

Om den "kommande" palestinska regeringen, som en kompromisslösning, säger att de bosättare som vill får stanna, men att de då måste följa de nya palestinska lagarna och myndigheterna. Dela med sig av de förmåner som nu delas ut till bosättarna. Att dela på vattenresurserna, ta in palestinier i bosättningarna... Kommer bosättarna att acceptera detta? Kommer de att acceptera att styras av araber? Som bestämmer saker som inte längre är till deras fördel, men som den genomsnittlige palestiniern kommer att åtnjuta.

Jag har mycket svårt att se att de kommer att göra det.

Problem 3     

Hur kommer de ultrareligiösa judarna i Israel att reagera? Idag utgör de över 20 % av befolkningen (haredi-judar och dati-judar). Kommer de att acceptera att regeringen "ger bort" stora delar av det land som Gud har lovat dem? Eller kommer det att bli väpnat uppror/inbördeskrig?

Problem 4     

Om kompromisser måste göras med bosättarna. Om de till exempel får behålla sina bosättningar och under en "övergångsperiod" styras av Israel eller liknande, kommer palestinierna att acceptera det? När de sett att alla sorters tidigare accepterade kompromisser i efterhand (Osloavtalet, till exempel) visat sig bara förlänga ockupationen av deras mark och gett dem ännu sämre villkor än de hade från början.

Problem 5     

Om det inte blir en lavin av folkliga uppror i arabländerna där de korrupta, despotiska regeringarna byts ut, kommer regeringarna där, som praktiskt taget alla är allierade med USA och har amerikanska militärbaser och är angelägna om goda relationer med Israel, inte att anstränga sig särskilt mycket för att tvinga Israel att ge upp Västbanken. Varför skulle de göra det? Den palestinska saken har aldrig varit något de brytt sig om – annat än på låtsas inför den egna befolkningen. Vad de vill ha är lugn och ro. Så att de kan interagera med Israel och dra nytta av vad det samarbetet kan ge. Om detta kan göras utan en palestinsk stat eller med en kraftigt amputerad palestinsk stat (liknande de indianreservat som USA gjorde för 150 till 200 år sedan) så är det egalt för dem.

Min slutsats måste därför bli att den internationella satsningen på en verklig tvåstatslösning, där två jämlika, oberoende stater samexisterar i fred och harmoni, i själva verket är en omöjlighet.

Men att det finns ett stort internationellt tryck för att få ett slut på de pågående morden, och att dessa påtryckningar kommer att ge resultat, kanske inte omedelbart, men på lång sikt, är mycket troligt.

Det finns alltför många stora aktörer som har ett intresse av att få ett slut på bombningarna och återställa "freden".

I Beirut 1982, när Israel genomförde en liknande bombkampanj i 78 dagar, upphörde inte bombningarna förrän Fatah gick med på att evakuera Beirut och flytta till Tunisien. Kanske föreställer sig Israel en liknande lösning. Hamas till Iran? Eller Jemen?

Och följt av en israeliskstyrd Quislingregim i Gaza?

Och en form av moderna ekonomiskt beroende indianreservat på Västbanken. Sida vid sida med välmående, välutvecklade israeliska bosättningar. Och kanske med en internationell "fredsbevarande styrka" för att se till att palestinierna inte gör motstånd mot de förnedrande förhållandena?

Det skulle glädja inte bara Israel, utan kanske också Egypten, Saudiarabien, Jordanien, Indien och USA, bland andra.

Jon Nordmo 29 november 2023 

https://tronderrod.no/author/jonnordmo/

Källa: https://steigan.no/2023/11/tostatslosningen/

Övers: Lennart Palm

1 kommentar:

  1. Bra analys. Dock en fundering/fråga: " de tre nya områdena tillförde ytterligare 8 000 km2. Det är i dessa områden som världssamfundet kräver att Israel återlämnar till palestinierna". Ett av de tre områdena är Golanhöjderna och detta område togs väl från Syrien i kriget och bör således lämnas åter till Syrien? Senare i analysen talas om att områdena är ockuperade. Det gäller väl inte Golan, som Israel har annekderat. Då gäller andra juridiska villkor än under ockupation. "Bosättningar" är väl okej men har befolkningen i Golan lika rättigheter ekonomiskt, politiskt, juridiskt etc?

    SvaraRadera

Underteckna med ditt namn.