Den bästa tyska demokratin någonsin?

Den tyska trafikljuskoalitionen befinner sig i kris. Motsvarande nära 200 miljarder kronor måste skakas fram till på onsdag.

Endast ett är heligt: kriget i Ukraina, som nästa år ska få dubblade anslag om inte förbundsdagen sätter käppar i hjulen - motsvarande 90 miljarder kronor. Omärkligt håller EU största medlemsland på att glida ner i de gamla spåren, från 1914 och 1939.

Vart är Tyskland på väg?

Det var under första världskriget som begreppet Ukraina uppfanns. Under tysk ockupation. Innan dess hade nästan ingen betraktat det som ett särskilt land. Så nu när USA tillfälligt fallit ifrån och Tyskland blivit huvudfinansiär av kriget i Ukraina är det för att slutföra ett gammalt imperialistiskt projekt. 

Olaf Scholz, som en gång kallades "en sorgsen leverkorv" av den ukrainska ambassadören är krigets främsta stöttepelare. I synnerhet varnar han för fred. "Vi måste akta oss för pråliga lösningar som bara kallas fredliga", sa han den 12 september.

Mot denna bakgrund av en drastisk minskning av västerländskt bistånd till Kiev, ter sig Tyskland som det ett hoppfullt undantag för Zelensky. Av de högt uppsatta besökarna som besökte Kiev de senaste dagarna var det bara den tyske försvarsministern Boris Pistorius som tog med sig en verkligt betydelsefull "gåva" - ett hjälppaket på 1,3 miljarder euro, inklusive IRIS luftvärnssystem som desperat behövs av den ukrainska regimen.

Dessutom rapporterade Tyskland att under den kommande vintern kommer ytterligare ett batteri av Patriot-luftvärnssystem att sättas in i Ukraina. Från USA som har 1 100 Patriotsystem kommer inget mer, men Tyskland skänker av sina futtiga 30 system. 

Vad beror det på att Tyskland så till synes tanklöst går in i kriget? I samma hjulspår som man har varit minst två gånger under 1900-talet?

Det första man måste känna till är att Tyskland aldrig helt återvunnit sin suveränitet efter andra världskriget. Varje ny kansler måste underteckna en skriftlig lojalitetsförklaring med de västliga ockupationsmakterna. Och Tysklands politik korrigeras vid behov våldsamt av USA (sprängningen av NordStream).

Willy Brandts Ostpolitik kan ses som ett försök att komma ur USA:s strypgrepp. Den politiken följdes ända fram till kansler Schröder och gav förhoppningar om att Tysklands industri med rysk gas och olja och ryska råvaror skulle kunna stiga till nya höjder.

Nu håller det bygget på att rasa. Kriget, Rheinmetalls sagolika vinster och den tyska krigsindustrins återuppvaknande är det nya spåret som ska rädda ekonomin. 

Den här omläggningen påverkar hela det politiska livet i Tyskland. Olaf Scholz talar om "den bästa demokrati vi någonsin har haft i Tyskland", men bruna, auktoritära toner blir allt tydligare.

Tyskland ligger i framkant när det gäller att begränsa medborgerliga rättigheter, särskilt mötesfriheten och yttrande- och skrivfriheten – för att inte tala om nedmonteringen av sociala normer.

"Uppvigling av folket" är straffbar enligt § 130 i den tyska strafflagen, enligt vilken ett "offentligt godkännande av Putins anfallskrig i Ukraina" också kan åtalas. Några liknande munkavlar finns ännu inte i övriga Europa, trots den tyskdominerade EU-kommissionens censur av ryska medier och annonserade åtgärder mot "rysk desinformation" (censur av Internet).

Om författningsdomstolen 2010 intog en rätt liberal syn på "hate speech" (hatfyllt tal) så rycker tyska åklagare idag ut mycket snabbare.

I synnerhet har allt som liknar kritik av krigspolitiken kommit i  farozonen. Enskilda som uttrycker solidaritet med de rysktalande i Donbass har fått sina tillgångar beslagtagna och fängelsestraff.

Der Spiegel liksom Die Welt rasar mot vad den kallar "tysk traspacifism"  och pekar i synnerhet ut i  krigsmotståndarna Sahra Wagenknecht och journalisten Alice Schwarzer som i februari undertecknade ett fredsmanifest.

En journalist som varit medförfattare till boken "Att lära sig älska Ryssland", som utkom 2018, fick nyligen sparken från tidningen Bild. En bra bok, ett otänkbart tema. Huvudförfattare var ex-chefen för Dresden Opera Ball Hans-Joachim Frei.

Nyligen stoppades i Tyskland försäljning av böcker av den tyske journalisten Hubert Seipel. För mer än tio år sedan gjorde han en lång intervju med Vladimir Putin. Seipel gjorde också dokumentärer för TV- och radiobolaget NDR.

Han anklagas nu för att ha tagit emot hemligt stöd från Ryssland, ett rent påhitt, som dock omedelbart anammades av den tyska pressen. Även om anklagelsen vore sann är Seipel knappast den ende tysk som i så fall haft uppdrag från Ryssland. Den kulan var nog närmast avsedd för ex-kansler Gerhard Schröder som efter pensioneringen arbetat för rysk gasindustri.

En SPD-politiker av helt annan, tunnare kaliber är Heiko Maas, tidigare justitieminister, som låg bakom en lag från 2017 mot "hatpropaganda på internet", även känd som Facebook-lagen. 

Man lyckades aldrig påvisa att "hatpropagandan" var mer än ett marginellt fenomen (berörde 0,02 % av alla inlägg på sociala media). Men lagen gav makthavarna kontroll och obehindrad tillgång till personuppgifter i sociala medier. I motiveringen till lagförslaget fanns bl.a. följande mening:

"Till följd av erfarenheterna från den amerikanska valkampanjen har kampen mot straffbara falska nyheter ('falska nyheter') i sociala nätverk också fått hög prioritet i Förbundsrepubliken Tyskland."

Karakteristiskt är att lagstiftarna varken kunde ge en entydig definition av "hatpropaganda" eller "falska nyheter", bl.a. av den enkla anledningen att de själva använder sådana politiska tekniker mot för dem legitima mål.

En annan lag, "Lagen för att bekämpa högerextremism och hatbrott", införde en nyhet - skyldighet att anmäla så kallade hatbrott, samt strängare straff för hot och förolämpningar. Staten har fått omfattande åtkomsträttigheter till användardata, enbart på grundval av förhandsgranskning av text av internetföretag.

Dataskyddskommissionären Ulrich Kelber talade om "allvarliga ingrepp i de grundläggande rättigheterna".

Parollen "bekämpa hatet" tjänade således bara till att kamouflera andra mål: fulländningen av övervakningsstaten, upprätthållandet av censur, underkastelse under regeringens tolkningssuveränitet och den "rådande opinionens" oantastlighet. Kort sagt: statens åsiktsskräck.

Oliktänkande tystas genom att vägras hyra samlingslokaler, genom att trakasseras, knuffas bort från offentliga podier och och får sin försörjning torpederad. Kritiker av Israels kriminella ockupationspolitik i Palestina förolämpas till exempel som antisemiter och anklagas  – även utan bevis – för förnekelse av förintelsen och historierevisionism.

Från och med februari kommer dessutom den kontrollmani mot "hatpropaganda" som initierats av Tyskland att råda i hela von der Leyen-Europa.

Lagen kallas då "Digital Services Act (DSA)". Den är avsett att göra det möjligt att radera och lagföra "olagligt innehåll" när som helst, oavsett syfte och sammanhang. I framtiden kommer statliga myndigheter att kunna begära omfattande register över en persons onlineaktiviteter utan domstolsbeslut. 

Det tyska journalistförbundet anser att detta hopkok strider mot konstitutionen. Trots alla invändningar i sak drevs även denna EU-lag igenom.

Scholz kom till förbundsdagen i tisdags för att försöka fylla hålet i budgeten med patos. Det visade sig att regeringen inte har medel för att genomföra sina klimat- och sociala program 2024 till ett belopp av 260 miljarder euro. Oppositionens skratt var klart högre än applåderna.

Förra veckan meddelade däcktillverkaren Michelin att två fabriker i Karlsruhe och Trier stängs. VW-koncernens huvudkontor i Wolfsburg är på väg att stängas.

"Situationen är kritisk", erkände Volkswagens vd Thomas Schäfer. "Det finns inga tecken på förbättring: 2024 kommer att bli ett svårt år för hela fordonsindustrin och för varumärket VW. Med våra nuvarande strukturer, processer och höga kostnader är vi inte längre konkurrenskraftiga."

"I en sådan situation, herr Scholz, förväntade medborgarna inte ett regeringsuttalande från dig, utan din avgång", förklarade Alice Weidel, medordförande för partiet Alternativ för Tyskland.

Enligt en undersökning från det största sociologiska institutet i Tyskland, Ince, fruktar 69 procent av tyskarna för landets framtid mer än sin egen död!

Stefan Lindgren

Källor: https://overton-magazin.de/author/volker-braeutigam-und-friedhelm-klinkhammer/, vesti nedeli, rt.com m.fl.