Sanningen beskuren och ofullständig. Text saknas.

Janken Myrdal i radions söndagsintervju "Alva var ju snäll. Det var Jan som var problemet".

Boken "De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal (Bonniers  2023, ISBN 9789100195373)" är en blandad upplevelse.

Positivt är att läsarna får ta del av långa ungdomsbrev från Jan Myrdal där man kan följa hur hans författarskap formar sig.

Men mycket groll borde ha stannat i familjearkivet.

Som författare står på omslaget Alva Myrdal, Gunnar Myrdal, Jan Myrdal, Bosse Lindquist men inte Janken Myrdal trots att han är initiativtagare till boken och har skrivit ett 47-sidigt efterord.

Bokens egentliga kärna utgörs av ca 100 sidor brevväxling mellan Alva, Gunnar och Jan. Breven fanns i Jankens förvar medan Jan Myrdal ännu levde men sonen ville inte be pappan om lov att få publicera dem, utan föredrog att invänta hans död.

Det var synd för Jan hade säkert kunnat komma med viktiga kompletteringar. Eftersom han släppt alla sina verk fria hade han säkert inte invänt mot publiceringen av brevväxlingen om den skett anständigt.

Men Jankens syfte tycks inte vara att ge en avvägd bild av pappan och relationerna i familjen utan att svärta ned honom och hans verk. Jan använde "lögnen som metod",  förklarade historikern Janken Myrdal i Sveriges Radios söndagsintervju, och det gällde tydligen ända från den kinesiska byn och framåt. Med den inställningen fanns förstås inte mycket att tala med pappan om. Så varför kom inte Janken ut med det?

Kaj Fölsters beskrivning av en Jan som "jagade" brevväxlingen och "hotade" henne "på alla sätt" för att komma över dem är osannolik med tanke på hur öppen han var.

Brevväxling är egentligen för mycket sagt eftersom det är ett specifikt urval och närmast en serie monologer, med ibland flera års tidsavstånd. Det inledande brevet från Alva i London till den knappt tvåårige Jan i Dalarna är snarast ett brev till hans farmor i Gesta även om det inleds "Kära lilla Janungen" (och slutar med "samvetsfrågan": "Hur tjock är Jan egentligen?") Nio av breven är uttryckligen beskurna eller ofullständiga. Här och var står oförklarat "text saknas".

Om man nu bortser från detta så är det uppenbart att urvalet syftar till att visa vilka omtänksamma föräldrar Alva och Gunnar varit – och vilken krävande son Jan var, som ännu efter 30 fyllda begär att föräldrarna ska springa ärenden åt honom medan han var utomlands.

"Alva var snäll. Det var Jan som var problemet", sammanfattade Janken i radiointervjun. Breven ger "övertygande underlag" för SVT:s recensent att dra slutsatsen att Jan Myrdals barndomsskildringar varit falska. (SVT-Nyheter 31/10)

Men att breven visar på en problematisk relation motsäger inte alls Jans bild av modern i "Barndom", även om det ger en annan och delvis ny belysning. Såvitt jag kan minnas var Jan aldrig så "hatisk" mot sina föräldrar som det påstås i boken. Han försvarade dem mot skruvade angrepp på folkhemspolitiken, framför allt efter deras bortgång. Hans kritik mot mamman gällde känslokyla och oförmåga att förstå barn - och den kritiken försvagas inte av brevurvalet. Inte heller kritiken mot Gunnars mobbning.

Breven speglar ändock en nära och intellektuell kontakt mellan Jan och Alva. Ännu som vuxen hade Jan en så djup kontakt med modern, som många barn bara kunnat drömma om. Hon är full av beundran för hans framsteg, men räcker ibland inte till att föra samtalet på hans nivå, utan fastnar i praktiska och pengaproblem. Han blir krävande, bortskämd men är inte det ofta resultatet av skuldmedvetna föräldrars förmynderi?

Visst kan man känna sympati för föräldrarnas tålamod som curlar sonen långt upp i 30-åren. Men samtidigt är det något som skaver. Det är som att Jan aldrig når fram med sina långa brev, som ibland inte ens besvaras. Han är ensam och en dropout. Jobben som pappa Gunnar har fixat förmår inte slita honom från de litterära planerna, som han ju så småningom också förverkligar.

Pengaproblem tär på relationen. 1962, när Jan är 35 år, tar Gunnar till brösttonerna och ber sonen att lära av den kinesiska asketism som han visat så stor sympati för. (Underförstått: alltför stor!)

Jan var inte bara bortskämd och krävande. Han blev ju kommunist och ett "svart får" i den fina familjen trots Alvas försäkringar om tolerans.

Senare ska Gunnar i ett bråk om Vietnamkriget - som inte återspeglas i brevurvalet - uppmana Jan att åka ner till Vietnam och kriga, om han nu tror så starkt på vietnamesernas sak. En uppmaning som i sig måste ha räckt för att förgifta relationen för lång tid.

Tvärtemot vad Janken försäkrar vill jag intyga att Jan hade lätt för att vända blad. Hade föräldrarna agerat mindre hatiskt hade han säkert återupptagit kontakten. De kunde aldrig förlåta att han gett barnets bild av uppväxten och stötte slutgiltigt ut honom som arvlös avfälling. Ett arv som "rörelsen" sedan snabbt satte sprätt på.

I avvaktan på en verklig biografi om Jan Myrdal fyller naturligtvis breven vissa luckor. När Janken överlämnat dem till offentligt arkiv som han har lovat kan andra forskare ta vid och komplettera med andra dokument.

Bosse Lindquists "förord" på 150 sidor tillför inte så mycket.

Janken måste ha vetat att Bosse Lindquist hyser ett intensivt och väldokumenterat agg till Jan Myrdal. Lindquist var faktiskt den ende journalist som Jan Myrdal någonsin fick anledning att köra på porten på grund av dennes oförmåga att föra ett normalt samtal. Så det var knappast i den historiska objektivitetens namn som Lindquist anlitades!

Jag kan inte se att Lindquist besitter någon särskild kompetens att behandla släkten Myrdal. Hans beskrivning av Gunnar Myrdals ekonomivetenskapliga insatser är intetsägande  – "forskade bland annat på hur ekonomi kunde användas för styrning av samhället"; en omvänd formulering hade varit en bättre gissning!

I grund och botten upprepar han också 90-talets kritik mot makarna Myrdal för att ha verkat för omfattande tvångssteriliseringar (en kritik som Janken Myrdal inte tycks dela). Det är en enögd tolkning som bortser från att aborter var förbjudna till 1974 annat än i kombination med sterilisering.

Janken Myrdal säger i sitt bidrag till boken att Jan Myrdal "hatade" sin mor "inte på grund av att hon hade varit elak mot honom, utan precis tvärtom: på grund av att hon hade hjälpt honom så mycket". Kierkegaards "Hat är kärlek som har misslyckats", alltså.

Om det är så, hur ska Jankens eget hat till sin far förklaras? Han har till och med ondgjort sig över namnet som han fått av föräldrarna, fast han i minst 50 år kunnat ändra på den saken.

Har kanske rentav även Janken fått för mycket hjälp? En psykologisk gåta som borde ha lösts medan pappan var í livet.

Janken liksom fastern Kaj Fölster har naturligtvis all rätt att lägga fram sin version av hur Jan Myrdal och deras relationer var. Men borde det inte ärligt talat ha stannat vid en mer privat släktforskning. Den myrdalska egocentriciteten frestar på läsarens tålamod.

Ändå vill jag tacka Janken och Eva för att vi nu får läsa den unge Jan Myrdals reflektioner om sitt begynnande författarskap i breven till Alva. I ett av de senare breven förklarar han en "brett fabulerande realism" (s 217) som sitt riktmärke.

Spontant tänker jag "Badrumskranen", "B Olsen löper livet ut" (https://www.youtube.com/watch?v=4PBwQpZdLuM), "Myglaren", "Hjälparen" och "Karriär".

Vilken tur att Alva inte lyckades övertala honom att skriva mer "insmickrande" för att få "lite egna inkomster" eller att ta ett 9-5-jobb!

Stefan Lindgren