Krig mot Ryssland och Kina utan ekonomisk logik

USA:s krig mot Ryssland och Kina saknar ekonomisk logik, hävdar bloggaren "Moon of Alabama" i denna analys.

Även den nyliberale USA-politikern Zbigniew Brzezinski (1928-2017) tvingades mot slutet av sitt liv medge detta, trots att han länge pläderat för att erövra "världsön".

Den USA-politikern Zbigniew Brzezinski var en hårding med en (ny)liberal kärna. Han hade stort inflytande på USA:s politik:

Brzezinski är författare till The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives, en bok från 1997 om geopolitik som utgick från Mackinders ”Hjärtlandsteori”.  Brzezinski hävdade i boken att USA kunde behålla global överhöghet endast om det kunde förhindra att en enda makt skulle kunna kontrollera ”Världsön”. *

Brzezinski-doktrinen förblir inflytelserik i det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget. Hans skyddslingar, bland dem den ukrainska emigranten Victoria Nuland, vice utrikesminister för politiska angelägenheter, utgör en kraftfull röst inom det amerikanska utrikesdepartementet.

Brzezinski hade hävdat att utan Ukraina skulle Ryssland inte kunna styra det asiatiska hjärtat och inte kunna utmana USA:s makt.

Men jag fick nyss, via en Pepe Escobar-uppsats om Henry Kissingers Kina-besök och ett potentiellt stormaktskrig med Kina, att Brezezinski under senare år hade ändrat sig:

"The Grand Chessboard", som publicerades 1997, före 9/11-eran, argumenterade för att USA borde styra över alla jämbördiga konkurrenter i Eurasien. Brzezinski fick aldrig uppleva den levande inkarnationen av sin ultimata mardröm: ett strategiskt partnerskap mellan Ryssland och Kina. Men redan för sju år sedan - två år efter Maidan i Kiev - förstod han åtminstone att det var absolut nödvändigt att "omjustera den globala maktarkitekturen". I en längre artikel som publicerades 2016 i American Interest argumenterade Brzezinski till och med för stormaktssamarbete:

En konstruktiv USA-politik måste tålmodigt vägledas av en långsiktig vision. Den måste ha som mål att skapa en gradvis insikt i Ryssland (förmodligen efter Putin) om att Rysslands enda plats som inflytelserik världsmakt i slutändan måste bli inom Europa. Kinas ökande roll i Mellanöstern bör återspegla den ömsesidiga amerikanska och kinesiska insikten om att ett växande partnerskap mellan USA och Kina för att hantera krisen i Mellanöstern är ett historiskt betydelsefullt test på deras förmåga att forma och tillsammans skapa och stärka en bredare global stabilitet.

Alternativet till en konstruktiv vision, och särskilt strävan efter ett ensidigt militärt och ideologiskt påtvingat resultat, kan bara resultera i utdragen och självdestruktiv meningslöshet. För Amerika skulle det innebära bestående konflikter, utmattning och möjligen till och med en demoraliserande återgång till sin isolationism från tiden före 1900-talet.

USA följde inte Brzezinskis råd. Det alienerade Kina genom att starta ett ekonomiskt krig mot landet och drev Ukraina in i ett proxykrig mot Ryssland med syftet att förstöra Rysslands kapacitet. Som en konsekvens förenade Ryssland och Kina sina krafter mot sin gemensamma nya fiende, USA. Vi kommer under dessa omständigheter de kommande åren få se om de konsekvenser för USA som Brzezinski varnade för inträffar.

Det är intressant att de gamla rivalerna och politiska motståndarna Kissinger och Brzezinski sent i sina liv kommit till samma slutsatser.

Som Stephen Roach säger apropå Kissingers besök i Kina:

Kissinger har i flera år uttryckt stor oro över tillståndet i förhållandet mellan USA och Kina. Så långt tillbaka som i slutet av 2019 varnade han för att USA och Kina redan befann sig i "första stadiet av ett nytt kallt krig". Med tanke på konfliktens eskaleringsbana under de följande fyra åren blir det allt mer brådskande att ta hans oro på allvar. I den kinesiska rapporten från veckans möte med [försvarsminister] Li Shangfu, sägs Kissinger ha sagt. "Varken USA eller Kina har råd att behandla den andre som en motståndare. Om de två länderna går i krig kommer det inte att leda till några meningsfulla resultat för något av de två folken.”

Opposition mot USA:s två-partis politik för ekonomisk krigföring mot Kina hörs nu också från topparna inom USA:s ekonomi:

Ledare för de största amerikanska chiptillverkarna sa den här veckan till Biden-tjänstemän att administrationen först borde studera effekterna av de pågående exportrestriktionerna mot Kina och pausa innan de inför nya. Detta enligt personer som känner till dessa diskussioner.

Under möten i Washington på måndagen varnade Intel Corps Pat Gelsinger, Nvidia Corps Jensen Huang och Qualcomms Cristiano Amon för att exportkontrollerna riskerar att skada USA:s ledarskap inom branschen. Biden-tjänstemännen lyssnade men gjorde inga åtaganden, allt enligt personer som bad att inte bli identifierade eftersom samtalen var privata.

Ekonomisk logik säger att US-amerikansk (och europeisk) ekonomi skulle må bättre om konflikt undviks med Ryssland och Kina. Men, som Michael Hudson förklarar, blir detta nu negligerat på nationella säkerhetspreferenser med anmärkningsvärda följder:

Istället för att isolera Ryssland och Kina och göra dem beroende av USA:s kontroll, har USA genom sin unipolära diplomati isolerat sig självt och sina Nato-satelliter från resten av världen – den Globala Majoritet som växer medan Natos ekonomier rusar vidare på sin väg mot avindustrialisering. Det anmärkningsvärda är att medan Nato varnar för "risken" med handel med Ryssland och Kina, ser man inte sin egen förlust av industriell livskraft och utlämnande av ekonomisk suveränitet till USA som en risk.

Detta är inte vad den "ekonomiska tolkningen av historien" skulle ha förutspått. Regeringar förväntas stödja sin ekonomis ledande affärsintressen. Så vi ställs inför frågan om ekonomiska faktorer faktiskt avgör utformningen av världshandeln, investeringarna och diplomatin. Är det verkligen möjligt att skapa en uppsättning postekonomiska NATO-ekonomier vars medlemmar mest kommer likna de snabbt sig avfolkande och avindustrialiserande baltiska staterna och det postsovjetiska Ukraina?

Detta vore verkligen en konstig sorts "nationell säkerhet". I ekonomiska termer verkar det som att USA:s och Europas strategi för självisolering från resten av världen är ett så massivt och långtgående misstag att dess effekter är likvärdiga med ett världskrig.

Frågan är egentligen varför USA gör denna skada mot sig själv istället för att följa Brzezinskis och Kissingers råd. Som Yves Smith säger i sitt förord ​​till Hudsons verk står vi inför ett ganska bisarrt skådespel:

Ett undertema i Michael Hudsons senaste bidrag om det bisarra spektaklet av USA:s eskalering mot Kina är det förbryllande i att västvärlden inte verkar i sitt eget bästa intresse. Lambert har också tuggat på den här gåtan.

Kanske är det så att de verkligen tror på sin propaganda och fortfarande inte inser att USA/EU-blockets militära och ekonomiska relativa inflytande inte ens är tillnärmelsevis tillräckligt stort att kunna styra och fösa runt resten av världen. Man skulle kanske kunna tro att deras självbedrägeri skulle börjat spricka upp efter deras misslyckande att pressa många länder, bland dem Indien och Sydafrika, att sluta upp på USA:s sida och fördöma Rysslands agerande i Ukraina. Särskilt nu när USA:s/Natos förment överlägsna krigsmaskin inte fungerar särskilt bra.

Kanske är det den så kallade Oligarkins järnlag, - att individer och intressen verkar för att maximera sin egen position med liten eller ingen oro över inverkan på systemet som helhet, som är förklaringen.

Jag har kommit fram till att huvudaktörerna i detta spel, Bindens, Blinkens, Sullivans och deras bipartisanhängare, drivs av en blind ideologi som har avfärdat eller ersatt globala verkligheter med önsketänkande.

De misslyckade sanktionerna mot Ryssland borde ha klargjort för dem att den verkliga världen är något helt annat än den de tror att de lever i. Men de upprepar nu sina misstag genom ett liknande krig mot Kina.

Det kommer inte att sluta bra för de människor de är tänkte att leda.

Källa

https://www.moonofalabama.org/2023/07/the-us-wars-against-russia-and-china-have-no-economic-logic-attached-to-them.html

* Nyhetsbankens not:  Enligt Mackinders teori kan jordytan delas upp i, 1) den folkrikaste och rikaste –  ”Världsön” (Europa, Asien och Afrika), 2) ”de närliggande öarna”, Storbritannien och Japan, och 3) ”de fjärran öarna”, den amerikanska kontinenten och Oceanien. ”Hjärtlandet” är Världsöns centrum och sträcker sig i en båge från Volga till Yangtze och från Himalaya till Arktis. Detta hjärtland kontrollerades till största delen av Sovjet/Ryssland. Den som behärskar östra Europa kontrollerar Hjärtlandet, och den som kontrollerar Hjärtlandet kontrollerar Världsön, och den som behärskar Världsön behärskar världen.

 Övers: Lennart Palm