Hejarklackar i Natodebatten

Som enda riksdagsman ifrågasatte Amineh Kakabaveh 2022 de svenska bidragen
till Atlantic Council, som bl a haft uppgiften att få in Sverige i Nato. (Foto: Proletären)

Det ”militärindustriella komplexet” är en term som myntades av den amerikanske presidenten Eisenhower i början av 1960-talet. Han varnade för att vapenindustrin vävdes samman med den försvars- och utrikespolitiska sfären, och varningen hade verkligen fog för sig.

Den amerikanska vapenindustrin har alltsedan ”kriget mot terrorismen” inleddes på 2000-talet rekryterat ett stort antal lobbyister för att påverka besluten i kongressen och hos Pentagon. Deras mål var att öka anslagen till sina uppdragsgivares vapenprojekt. 

Kaj Odelstål synar bl.a. Atlantic Council närmare.

Kärnvapenmotståndaren och visselblåsaren Daniel Ellsberg ville beteckna vapenlobbyn på följande vis, military-industrial-congressional-intelligence-media-academic-think tank- complex. (MICCIMATT). Ellsbergs benämning fångar in hela spektret av grupper som vill påverka försvars- och utrikespolitikens utformning. Höga företagsledare inom vapenindustrin kan t.ex. utses till försvarsminister, väljas in kongressen, starta s.k. tankesmedjor, dvs. åsiktsskrädderier.

Att det militärindustriella komplexet är inflytelserikt även i Sverige framgår tydligt i samband med att vårt land överraskande sökte medlemskap i Nato. Ända sedan 1945 har Sverige arbetat för fred och kollektiv säkerhet i världen i FN och i andra internationella sammanhang. På ett metodiskt och övertygande vis har våra regeringar över tid arbetat för nedrustning och avspänning. Men en tvärvändning kom våren 2022 då riksdagen beslutade att ansöka om inträde i krigsalliansen Nato. Beslutet fattades i nästan total enighet, men det var knappast folkligt förankrat. För de två partier som bildade regering efter riksdagsvalet 2018 var ett Natomedlemskap uteslutet. Både SAP och Miljöpartiet gick till val på att grundbulten i den utrikespolitiska kursen var att Sverige även fortsättningsvis skulle vara alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. På våren 2022 gjorde SAP dock helt om och förordade ett Natomedlemskap utan att svenska folket fick en allsidig och saklig information, och en allvarligt menad debatt fördes aldrig.

Stärka transatlantiska länken
Hur kommer det sig då att vi svenskar skall byta en utrikespolitisk kurs som tjänat oss väl och i stället godta Natos kärnvapendoktrin? Det fanns givetvis partipolitiska skäl till omsvängningen, men starka yttre krafter bidrog också. En sådan kraft är den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. Den bildades 1961, och den huvudsakliga uppgiften var då som nu att stärka den transatlantiska länken där Nato spelar en central roll.

Atlantic Council tar emot stora summor pengar till sin verksamhet. Ett 25-tal utländska regeringar ger bidrag till tankesmedjan med uppdraget att genomföra kampanjer som ligger i linje med givarländernas inställning till utrikes- och säkerhetspolitik. Även vårt land ger sedan 2013 bidrag till Atlantic Council. Exempelvis betalade UD år 2020 löner för tre anställda på tankesmedjan. 

En riksdagsledamot, Amineh Kakabaveh, ställde i augusti 2022 en skriftlig fråga till dåvarande utrikesministern, Ann Linde, om det var rimligt att "… Utrikesdepartementet subventionerar en amerikansk Natonära tankesmedja…". I det skriftliga svaret framhöll utrikesministern att Atlantic Councils arbete utgjorde en del av departementets analysinhämtning. Hon fortsatte: "Tankesmedjan är även ett bollplank gällande amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik…" och vidare: "…har ingen koppling till regeringens beslut om att ansöka om medlemskap i Nato." Det är värt att notera att departementets svar bär tydliga tecken på att vara en översättning från Atlantic Councils hemsida.

Vill runda folkvalda
Atlantic Council lämnade också ett remissvar om den svenska Natoansökan. I sitt svar ifrågasatte tankesmedjan att vår riksdag skall vara den instans som beslutar om svensk trupp skall sättas in i utlandet om ett Natoland blir anfallet. Som svensk medborgare tycker man ändå att det är en självklarhet att det är våra folkvalda som får fatta beslut om att sända svenska soldater till krigszoner utanför vårt lands territorium.

I Ellsbergs ovan nämnda akronym finns media och academic med. Har han rätt i att massmedierna och den akademiska sfären är indragna i det militärindustriella komplexet? Här dyker åter Atlantic Council upp. I samband med Ukraina-konflikten och Natodebatten har Sveriges radio, P1, ofta anlitat en expert på Nato och internationell säkerhetspolitik. Denna expert är Nordenchef för tankesmedjan Atlantic Council. Hon, Anna Wieslander, har även haft uppdrag inom riksdagen och på försvarsdepartementet. Javisst är hon expert, men i sina svar och redogörelser driver hon Atlantic Councils officiella linje om att stärka den transatlantiska länken. Hon är följaktligen part i målet. Part i målet är likaså de militärer i uniform och gradbeteckningar som också används flitigt som expertkommentatorer. Sveriges radio har allsidighet som uppdrag och borde därför låta även Natokritiska röster komma till tals i programmen. 

En annan intressent är självfallet den svenska vapenindustrin. Och för kort tid sedan värvade den en medarbetare direkt från den politiska sfären. Regeringens Natoförhandlare, Oscar Stenström, lämnade nyss sitt uppdrag. Han har sedan 2007 haft en s-märkt karriär med olika höga uppdrag inom regeringskanslierna, men från september i år skall han arbeta för Wallenberg Foundation med utvecklingsfrågor och som rådgivare i internationella frågor. Wallenbergssfären är som bekant huvudägare i försvarskoncernen SAAB. Med sitt utan tvivel stora kontaktnät inom både vapenindustrin och den politiska sfären kan den avgående Natoförhandlaren vara till god hjälp för Wallenbergföretagen när det gäller att skaffa lukrativa försäljningskontrakt. 

Folkbildning?
Efter riksdagsbeslutet om Nato våren 2022 har hela bevakningen och samtalet gått ut på att i efterskott rättfärdiga ansökan om medlemskap i krigsalliansen. Ingen diskussion om alternativ till Natomedlemskapet har förekommit. Det militärindustriella komplexet med hejarklackar i riksdagen, i massmedia, i universitetskretsar, hos militären och hos tankesmedjor har däremot fått breda ut sig i debatten. Massmedias uppgift att bidra till folkbildning - vart tog den vägen? Kärnvapnens fruktansvärda konsekvenser för mänskligheten har inte belysts och det trots att fullödig kunskap finns tillgänglig.

Läs exempelvis Daniel Ellsbergs Domedagsmaskinen! Nato är en kärnvapenstinn militärallians.

Hur kunde den 200-åriga svenska utrikespolitiska kursen vräkas över ända på så kort tid? Och det utan allsidig debatt och djupare analys. Svaret handlar givetvis om vem som ytterst har makten i samhället, dels över de politiska institutionerna, dels över de åsikter och tänkesätt som får dominera. Massmedierna och akademin har inte dragit sig för att okritiskt delta i Natoanhängarnas kör. Natokritiker och anhängare av vårt lands alliansfria kurs har smutskastats. Motkrafterna finns men har inte fått komma till tals, i alla fall inte på lika villkor. Vi fick aldrig den välbehövliga uppslutningen kring fred, nedrustning och kärnvapenförbud.

Kaj Odelstål