Möte med "jingoes", krigsivrare i Guild Hall, London, inför det andra anglo-afghanska kriget.
Veteranjournalisten John Pilger varnar i denna betraktelse för propagandans makt. Massmord och onödiga svältkatastrofer kan passera fullkomligt orapporterade samtidigt som en uppsjö av lögner produceras för att legitimera krig.
Endast en rad samizdattidningar på Internet inger hopp om förändring.
USA dominerar västvärldens media. Alla utom ett av de tio största medieföretagen är baserade i Nordamerika. Internet och sociala medier – Google, Twitter, Facebook – är mestadels amerikanskägda och kontrollerade.
Under min livstid har USA störtat eller försökt störta mer än 50 regeringar, mestadels demokratier. Landet har blandat sig i demokratiska val i 30 länder. USA har släppt bomber över befolkningen i 30 länder, de flesta av dem fattiga och försvarslösa. De har försökt att mörda ledarna i 50 länder. De har kämpat för att undertrycka befrielserörelser i 20 länder.
Omfattningen och skalan av detta blodbad är till stor del orapporterade och okända; och de ansvariga fortsätter att dominera det angloamerikanska politiska livet.
Under åren före sin död 2008 höll dramatikern Harold Pinter två extraordinära tal som bröt en tystnad.
"Amerikas utrikespolitik," sa han, "definieras bäst enligt följande: kyss mig i röven eller jag sparkar in skallen på dig. Just så enkelt och så grovt är det. Det som är intressant med denna politik är att den är så otroligt lyckad. Den utnyttjar desinformation, retorik, förvrängning av språket, verktyg som är mycket övertygande men i själva verket utgörs av ett batteri av lögner. Det är en mycket framgångsrik propaganda. De har pengarna, de har tekniken, de har alla medel för att komma undan med det, och det gör de.”
När Pinter tog emot Nobelpriset i litteratur sa han:
”Amerikas brott har varit systematiska, konstanta, ondskefulla, samvetslösa, men väldigt få människor har faktiskt talat om dem. Det erkännandet måste Amerika ha. USA har utövat en kliniskt skicklig manipulation av makten över hela världen samtidigt som de utger sig som en kraft för världens bästa. Det är en lysande, till och med smart, mycket framgångsrik hypnos.”
I våra system med bolagsstyrd demokrati är krig en ekonomisk nödvändighet, det perfekta äktenskapet mellan offentliga subventioner och privat vinst: socialism för de rika, kapitalism för de fattiga. Dagen efter den 11 september rusade krigsindustrins aktiekurser. Och mer blodsutgjutelse följde, vilket var bra för affärerna.
Eviga krig
Idag har de mest lönsamma krigen fått sitt eget varumärke. De kallas "eviga krig": Afghanistan, Palestina, Irak, Libyen, Jemen och nu Ukraina. Alla baseras på en uppsjö av lögner.
Irak är det mest ökända, med sina massförstörelsevapen som inte fanns. Natos förstörelse av Libyen 2011 motiverades av en massaker i Benghazi som inte ägt rum. Afghanistan var ett praktiskt hämndkrig för 9/11, som dock inte hade något med Afghanistans folk att göra.
Idag handlar nyheterna från Afghanistan om hur onda talibanerna är – inte att president Joe Bidens stöld av 7 miljarder dollar av landets valutareserv orsakar omfattande lidande. Nyligen ägnade National Public Radio i Washington två timmar åt Afghanistan – varav 30 sekunder åt det svältande folket.
Vid sitt toppmöte i Madrid i juni antog Nato, som kontrolleras av USA, ett strategidokument som militariserar den europeiska kontinenten och eskalerar utsikterna till krig med Ryssland och Kina. Dokumentet föreslår "flerdomänkrigföring mot kärnvapenbeväpnade konkurrenter." Med andra ord – kärnvapenkrig.
Man skriver: "NATO:s utvidgning har varit en historisk framgång."
Jag kan knappt tro vad jag läser.
Litania av jingoism
Ett mått på denna "historiska framgång" är kriget i Ukraina, där nyheter för det mesta inte är nyheter, utan en ensidig litania av jingoism*, förvrängningar och utelämnanden. Jag har rapporterat om ett antal krig och har aldrig tidigare upplevt en sådan allomfattande propaganda.
I februari invaderade Ryssland Ukraina som svar på nästan åtta års dödande och brottslig förstörelse i den rysktalande regionen Donbass.
2014 sponsrade USA en kupp i Kiev som gjorde sig av med Ukrainas demokratiskt valde, pro-ryske president och installerade en efterträdare som amerikanerna gjorde klart att var deras man.
Under de senaste åren har amerikanska "försvarsmissiler" installerats i Östeuropa, Polen, Slovenien och Tjeckien, med största säkerhet riktade mot Ryssland, allt under falska försäkringar som getts ända tillbaks till James Bakers "löfte" till Gorbatjov i februari 1990 att Nato aldrig skulle expandera utanför Tyskland.
Ukraina är frontlinjen. Nato har i praktiken nått det gränsland som Hitlers armé stormade igenom 1941 och lämnade mer än 23 miljoner döda i Sovjetunionen.
I december 2021 föreslog Ryssland en långtgående säkerhetsplan för Europa. Den avfärdades, hånades eller undertrycktes i västliga medier. Vem läste ens dess steg-för-steg-förslag? Den 24 februari hotade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj med att utveckla kärnvapen om inte USA beväpnade och skyddade Ukraina. Detta blev droppen.
Samma dag invaderade Ryssland – enligt västerländska medier en oprovocerad handling av medfödd skändlighet. Historien, lögnerna, fredsförslagen, de högtidliga överenskommelserna om Donbass i Minsk hade ingen betydelse.
Den 25 april flög USA:s försvarsminister, general Lloyd Austin, till Kiev och bekräftade att USA:s mål var att förstöra Ryska federationen – termen han använde var "att försvaga".
USA hade fått det krig det ville, lett av ett amerikanskfinansierat och beväpnat ombud och ett billigt bondeoffer. Nästan inget av detta förklarades för västerländsk publik. Rysslands invasion av Ukraina är hänsynslös och oförlåtlig. Det är ett brott att invadera ett suveränt land. Det finns inga "men" - förutom ett.
Kriget började 2014
När började det nuvarande kriget i Ukraina och vem startade det?
Enligt FN har omkring 14 000 människor dödats i Kievregimens inbördeskrig i Donbass sedan 2014. Många av attackerna utfördes av nynazister.
Se ITV:s rapport från maj 2014 av veteranreportern James Mates, som beskjuts, tillsammans med civila i staden Mariupol, av Ukrainas (nynazistiska) Azov-bataljon.
Samma månad brändes dussintals rysktalande människor levande eller kvävdes till döds i en fackföreningsbyggnad i Odessa som belägrades av fascistiska ligister, anhängare till den nazistiska kollaboratören och den antisemitiske fanatikern Stefan Bandera. New York Times kallade upprorsmakarna "nationalister".
"Vår nations historiska uppdrag i detta kritiska ögonblick," sa Andrij Biletskyj, grundaren av Azovbataljonen, "är att leda de vita raserna i världen i ett sista korståg för deras överlevnad, ett korståg mot de semitledda Untermenschen”.
Sedan februari har en kampanj av självutnämnda "faktagranskare" (främst finansierade av amerikaner och britter med kopplingar till regeringar) försökt vidhålla det absurda att Ukrainas nynazister inte existerar.
Retuschering är tillbaka
Retuschering, en term som en gång förknippades med Stalins utrensningar, har nu blivit ett verktyg för mainstreamjournalistiken. På mindre än ett decennium har ett "bra" Kina retuscherats bort och ett "dåligt" Kina har fått ersätta: vad som kallades världens verkstad har nu utnämnts till en spirande ny Satan.
Mycket av denna propaganda har sitt ursprung i USA och sprids genom ombud och "tankesmedjor" som t ex det ökända Australian Strategic Policy Institute, vapenindustrins röst och nitiska journalister som Peter Hartcher på Sydney Morning Herald, som stämplade dem som spred kinesiskt inflytande som "råttor, flugor, moskiter och sparvar" och krävde att dessa "skadegörare" skulle "utrotas".
Nyheter om Kina i väst handlar nästan uteslutande om hotet från Peking. Bortretuscherade är de 400 amerikanska militärbaserna som omger större delen av Kina, en militär kedja som sträcker sig från Australien till Stilla havet och Sydostasien, Japan och Korea. Den japanska ön Okinawa och den koreanska ön Jeju står som osäkrade vapen riktade direkt mot Kinas industriella hjärta. En tjänsteman i Pentagon beskrev det som en "snara".
Palestina har rapporterats fel så länge jag kan minnas. För BBC är det "konflikten" mellan "två narrativ". Den längsta, mest brutala, laglösa militära ockupationen i modern tid är onämnbar.
Det drabbade folket i Jemen existerar knappt. För media är de icke-mänskliga. Medan saudierna, tillsammans med brittiska rådgivare som arbetar tillsammans med de saudiska målsökarna, regnar ner sina amerikanska klusterbomber, svälter mer än en halv miljon barn.
Denna hjärntvätt genom utelämnanden har en lång historia. Slakten under första världskriget undertrycktes av journalister som adlades för sin efterlevnad men senare erkände i sina memoarer. År 1917 anförtrodde redaktören för Manchester Guardian, C P Scott, premiärminister Lloyd George: "Om folket verkligen visste [sanningen], skulle kriget stoppas i morgon dag, men de vet den inte och kan inte veta den."
Ut genom fönstret
Att vägra se människor och händelser som de i andra länder ser dem är ett mediavirus i väst, lika förödande som Covid. Det är som om vi ser världen genom en enkelriktad spegel, där "vi" är moraliska och goda och "de" inte är det. Det är en djupt imperialistisk syn.
Den levande historien som nu pågår i Kina och Ryssland förklaras sällan och förstås sällan. Vladimir Putin är Adolf Hitler. Xi Jinping är Fu Man Chu. Episka landvinningar, som utrotandet av den extrema fattigdomen i Kina, är knappt kända. Hur perverst och frånstötande är inte detta.
När ska vi tillåta oss själva att förstå? Att utbilda journalister i industriell skala är inte svaret. Inte heller det underbara digitala verktyget. Det är ett medel, inte ett mål, på samma sätt som skrivmaskinen och linotypmaskinen.
Under de senaste åren har några av de bästa journalisterna motats ut ur mainstream. "Defenestrerade" är ordet som används. (Termen uppstod när man kastade ut två kejserliga guvernörer genom fönster i Prag 1618 vid inledningen av 30-åriga kriget. Ö.a.) Det utrymme som en gång fanns för oortodoxa ensamvargar, för journalister som gick motströms, för sanningssägare, har stängts.
Fallet med Julian Assange är det mest chockerande. När Assange och WikiLeaks vann läsare och priser åt Guardian, New York Times och andra självgoda "tidningar att räkna med" hyllades han.
När den mörka staten protesterade och krävde förstörelse av hårddiskar och begick lönnmord på Assanges karaktär gjordes han till en samhällets fiende. Sedan kallade vicepresident Biden honom för en "högteknologisk terrorist". Hillary Clinton frågade: "Kan vi inte bara dröna den här killen?"
Jag tänker på dem som kollaboratörer: som Vichy-journalister.
När ställer de upp?
När kommer riktiga journalister att ställa upp? Inspirerande samizdat - motståndstidningar - finns redan på Internet: Consortium News, grundad av den store reportern Robert Parry, Max Blumenthal's Grayzone, Mint Press News, Media Lens, Declassified UK, Alborada, Electronic Intifada, WSWS, ZNet, ICH, CounterPunch, Independent Australia, Globetrotters, Chris Hedges arbete, Patrick Lawrence, Jonathan Cook, Diana Johnstone, Caitlin Johnstone och andra som jag ber förlåta mig för att jag inte nämner här.
Och när kommer författare att stå upp som de gjorde mot fascismens framväxt på 1930-talet? När kommer filmskapare att stå upp, som de gjorde mot det kalla kriget på 1940-talet? När kommer satiriker att träda fram som de gjorde för en generation sedan?
Efter att i 82 år ha försvarat den rättfärdiga officiella versionen av förra världskriget, börjar det inte bli dags att de som ska försvara den sanna berättelsen deklarerar sin självständighet och avslöjar propagandan? Behovet är mer akut än någonsin.
24 augusti 2023
* I en revysång från ca. 1878 av G W Hunt svor man en ed "by Jingo" (förvrängning av Jesus) om att stödja Storbritannien i det andra anglo-afghanska kriget med föregivet syfte att stoppa rysk expansion.
Den här artikeln publicerades av EurasiaReview. Översättning: Lennart Palm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.