Rök stiger upp från en brinnande åker i Charkovregionen i juli 2022. (Foto: Huvuddirektoratet för den statliga räddningstjänsten i Ukraina i Charkiv oblast) |
Det är välkänt att Rysslands invasion av Ukraina driver upp de internationella spannmålspriserna och hotar världens livsmedelsförsörjning. Det sker medan Ukrainas vidsträckta och bördiga sädesfält, "Europas kornbod", färgas röda av blodet från Ukrainas bönder, skriver Øystein Steiro Sr.
Mindre väl känd är den mycket kontroversiella jordreformen 2021 som drivits fram av EU, Europeiska utvecklingsbanken (EBRD), Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken (WB) efter Maidan-revolutionen 2014 trots starkt motstånd från landets 8 miljoner bönder.
Det är också dåligt känt att privatiseringen av den enorma
jordbruksmarken som tidigare ägdes av staten har lagt Ukrainas jordbruk öppet
för giriga oligarker, stora europeiska och nordamerikanska jordbruksföretag och
ett antal centralbanker och investeringsfonder i väst.
Och få vet att den norska statens pensionsfond, vår egen Oljefond,
är en av nyckelaktörerna på ägarsidan i flera av dessa. Detta är inte
oproblematiskt, för som professor Oleana Borodina vid National Academy of
Sciences of Ukraine (NASU)
uttrycker det;
"I dag kämpar och dör
tusentals pojkar och flickor från landsbygden, bönder, i kriget. De har
förlorat allt. Reglerna för fri försäljning och köp av mark liberaliseras och
annonseras allt mer. Detta är verkligen ett hot mot ukrainarnas rätt till sitt
land, som de ger sina liv för.”
Detta avslöjas i en sensationell och noggrant dokumenterad
rapport med titeln War and Theft: The Takeover of Ukraine’s Agricultural Land’
från The Oakland
Institute i Kalifornien.
Med 330 miljoner hektar åkermark ligger en stor del av
världens bördigaste jordbruksmark i Ukraina. Misslyckad privatisering och en
korrupt regim har sedan 1990 lett till att en ny klass av ukrainska oligarker,
tillsammans med ett dussin stora västerländska jordbruksföretag, dels tagit
över eller direkt stulit drygt 93 miljoner hektar bördig jordbruksmark.
Det motsvarar ett område dubbelt så stort som Krimhalvön,
som ryssarna militärt annekterat.
Privatiseringen drivs på av EU och finansieras huvudsakligen
av offentliga västerländska finansinstitutioner med EBRD i spetsen, tillsammans
med privata nordamerikanska och europeiska banker och investeringsfonder som
Vanguard Group, BNP Asset Management Holding, Goldman Sachs och Norges Bank
Investment Management genom lån och köp av aktieposter i de stora
jordbruksföretag som har fått etablera sig i Ukraina.
Drygt 28 % av landets odlingsareal är, enligt rapporten från
The Oakland Institute, redan privatiserad och övertagen av oligarker, korrupta
individer och stora internationella jordbruksföretag registrerade i
skatteparadis som Cypern och Luxemburg. Än så länge disponeras den återstående arealen
fortfarande av landets cirka 8 miljoner bönder.
Medan oligarkerna och de sex största jordbruksföretagen fått
nästan motsvarande 18,3 miljarder svenska kronor i förmånliga lån från EBRD,
IMF och Världsbanken under de senaste 15 åren, har de 8 miljonerna bönder i
Ukraina fått blygsamma 54,8 miljoner kronor i lån från samma källor. Många
bönder i Ukraina lever nu under fattigdomsgränsen.
Norska oljefonden är en av de största utländska ägarna i
Ukrainas jordbruksnäring. 2020 hade Oljefonden aktier i både Kernel och MHP
S.E. Kernel är det största jordbruksföretaget i Ukraina och registrerat i
Luxemburg med oligarken Andriy Verevskyi som huvudägare. Verevskyi är Ukrainas
16:e rikaste person. MHP är det tredje största jordbruksföretaget i Ukraina,
registrerat på Cypern och med Yuriy Kosyuk, landets 10:e rikaste person, som
huvudägare.
Kosyuk har varit involverad i ett flertal kontroverser
relaterade till skatteflykt och användningen av utländska skalföretag. Medan
Oljefonden ser ut att ha sålt ut Kernel äger de fortfarande aktier i MHP. De
har även köpt in sig i Ovostar Union NV, som är Europas femte största
äggproducent.
Privatiseringen av jordbruket är en direkt följd av det
storskaliga anpassningsprogram som EU, EBRD, IMF och Världsbanken tvingat
igenom som en förutsättning för att finansiera de enorma statsunderskott som
Ukraina länge brottats med.
Trots att Ukraina är Europas brödkorg och rikt på resurser
är Ukraina ett av världens fattigaste länder, med en genomsnittlig BNP per
capita 2021 på motsvarande ca. 50 800 svenska kronor och med 41,3 % av
befolkningen under fattigdomsgränsen 2019 före kriget. Utlandsskulden har
mångdubblats. Med 609 miljarder svenska kronor i statsskuld 2022 är det bara
Argentina och Egypten som har en större skuldbörda till Internationella
valutafonden.
Som en förutsättning för att integrera Ukraina i EU:s inre
marknad tvingade EU också fram omfattande ekonomiska reformer och framför allt
ett omfattande privatiseringsprogram.
The Association Agreement and Deep and Comprehensive
Free Trade Areas (DCFTA), som förhandlades fram mellan EU och Ukraina 2014
och som trädde i kraft 2017, är ganska likt vårt eget EES-avtal. Huvudmålet
från EU:s sida är detsamma: att säkerställa ömsesidigt marknadstillträde och
EU:s tillgång till Ukrainas resursbas.
Detta har lett till omfattande reformer, bland annat inom
energisektorn. Det har lett till samma konsekvenser som anslutningen till
energidirektivet och ACER-avtalet har gett för Norge: kraftigt ökade och
inflationsdrivande energipriser.
Det var ett krav från EU att det statsägda jordbruket skulle
privatiseras, att moratoriet för försäljning av jordbruksmark från 2014 skulle
hävas och att i stället en marknad för försäljning av jordbruksfastigheter
skulle etableras. I kombination med utbredd korruption inom administrationen
och ett dysfunktionellt rättsväsende lämnade det upphävda moratoriet 2020 vägen
öppen för Ukrainas oligarker.
De följer samma procedurer för att lägga beslag på statlig
egendom och resurser som de ryska oligarkerna använde efter Sovjetunionens
kollaps. Jag såg det själv i Ryssland på 1990-talet. Den enda skillnaden är att
oligarkerna i Ukraina får omfattande stöd från EU, europeiska och
nordamerikanska banker samt västerländska investeringsfonder, som vår egen Oljefond.
Det är en paradox att sedan Ryssland annekterat Krimhalvön
med hjälp av brutal militärmakt, så har ukrainska oligarker och västerländska
jordbruksföretag tagit över dubbelt så mycket mark med hjälp av EU och västligt
kapital.
Detta sker samtidigt som Ukrainas 8 miljoner bönder, som
tidigare arbetat i de statliga kollektiven, förblöder på slagfältet i ett
proxykrig mellan Ryssland och USA/EU. Och det händer samtidigt som den
amerikanska och europeiska vapenindustrin, inklusive Kongsberg Gruppen ASA, där
norska staten är huvudägare, håvar in pengar på kriget som aldrig förr.
Drivkrafterna bakom kriget i Ukraina är många och
varierande. Det handlar om mycket mer än bara ett försvarskrig mot rysk
expansionism, som vi får höra i västerländsk mainstream-media.
Øystein Steiro Sr.
Vaktmästare
Övers: Lennart Palm
Nyhetsbankens not: Ryssland har beslutat att inte förlänga det s k spannmålsavtalet, som ger Ukraina möjlighet att exportera spannmål sjövägen. Orsaken är att västmakterna inte genomfört de lättnader i sanktionerna som möjliggör för Ryssland att exportera sin spannmål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.