Säkerhetsgarantier för Ukraina?

En huvudfråga för Ukraina sedan landet blev en självständig stat är vem eller vad som skulle kunna garantera dess säkerhet.

Under de första åren efter 1991 trodde den ukrainska regeringen att den kunde säkra sig själv. Den hade ärvt en del sovjetiska kärnvapen och försökte få dem i tjänst. Men Ukraina misslyckades med att gå förbi säkerhetslåsen som de ryska ingenjörerna hade monterat in i kärnstridsspetsarna.

Läs den amerikanske bloggaren "Moon of Alabamas" analys.

Det kom också påtryckningar från USA att göra sig av med dessa enheter eftersom Ukraina vid den tiden var flitigt sysselsatt med att sälja sina vapen från sovjettiden till olika skumma aktörer runt om i världen.

Ukraina, tillsammans med Vitryssland och Kazakstan, pressades att gå med i fördraget om icke-spridning av kärnvapen. I utbyte fick de det s.k. Budapest Memorandum, ett svagt löfte om icke-inblandning:

Dokumentet, undertecknat i Patria Hall i Budapests konferenscentrum med bland annat USA:s ambassadör Donald M. Blinken närvarande, förbjöd Ryska Federationen, Storbritannien och USA att hota eller använda militärt våld eller ekonomiskt tvång mot Ukraina, Vitryssland och Kazakstan, "förutom i självförsvar eller på annat sätt i enlighet med FN-stadgan.” Som ett resultat av andra avtal och det nämnda memorandumet gav Vitryssland, Kazakstan och Ukraina upp sina kärnvapen mellan 1993 och 1996.

Två förhållanden är här av intresse:

1. Ambassadör Donald M. Blinken är far till nuvarande utrikesministern Anthony Blinken.

2. Formellt har Ryssland inte brutit mot Budapestmemorandumet. Ryssland erkände folkrepublikerna Luhansk och Donetsk som självständiga stater. Ryssland undertecknade säkerhetsavtal med dem och gick sedan in i kriget i Ukraina, ett krig som hade pågått sedan 2014. Ryssland hänvisade till artikel 51 – gemensamt självförsvar – i FN:s stadga. Jurister kommer att diskutera det argumentet i flera år, men det liknar det argument som Nato använde för att rättfärdiga den våldsamma upplösningen av Jugoslavien.

Efter att Budapestmemorandumet undertecknats sändes de sovjetiska kärnvapen, som Ukraina och andra fortfarande hade kvar, tillbaks till Ryssland.

Vid mitten av det tredje årtusendets första decennium hade Ryssland i stort sett återhämtat sig från de chocker som följde på Sovjetunionens upplösning. Under tiden hade Ukraina fallit alltmer sönder. Befolkningen minskade kraftigt, dess industrier gick omkull och utbredd korruption åt upp det som fanns kvar av landets rikedomar. Dess egen armé, på papperet fortfarande väl beväpnad, kunde inte längre försvara landet. Det spelade dock ingen roll eftersom ingen på den tiden var riktigt intresserad av att hota landet.

Men Nato, i strid med löften som getts till Ryssland, expanderade och kröp allt närmare den ukrainska gränsen. Och 2008 använde USA, även det i Budapest, ett Nato-toppmöte för att pressa andra Nato-länder att erbjuda Ukraina en anslutningsplan, ”Membership Action Plan (MAP)”. Det fanns dock inget framtida datum kopplat till löftet.

2013 pressade Europeiska unionen Ukraina att underteckna ett frihandelsavtal med landet. Ryssland, som var Ukrainas största handelspartner, lade ett motbud som var ekonomiskt bättre och hade mindre politiska restriktioner kopplade till sig. President Victor Janukovitj och Ukraina blev då tvungna att förkasta EU-avtalet. USA hade, tillsammans med den tyska underrättelsetjänsten BND, haft långvariga band med högergrupperna i västra Ukraina, grupper som tidigare hade samarbetat med Nazityskland och varit knutna till det tyska nazistiska Wehrmacht. CIA återaktiverade nu dessa grupper och startade en våldsam färgrevolution i Kiev.

Denna revolution ledde till ett inbördeskrig då stora delar av de etniska ryssarna i östra Ukraina förkastade den nya regimen som installerats av en västukrainsk minoritet.

Medan de etniska ryssarna i Ukraina förlorade kontrollen över de flesta av sina ursprungliga områden besegrade de dock snart det som fanns kvar av den ukrainska armén. Det gjorde de två gånger.

Efter 2015 avstannade konflikten. Minskavtalen, enligt vilka Ukraina skulle bli en federation, undertecknades. Men Ukraina stoppade genomförandet. Samtidigt använde USA och Storbritannien tiden för att återuppbygga och beväpna den ukrainska armén.

Under 2021 var Ukraina berett att attackera folkrepublikerna Luhansk och Donetsk. Ryssland aktiverade sin armé och varnade för att man vid sådana planer skulle tvingas blanda sig i. Den planerade ukrainska attacken avbröts. I början av 2022 gav dock ukrainarna grönt ljus att inleda den sedan länge planerade attacken. Ryssland ingrep och det nuvarande kriget startade.

USA:s planer för kriget innebar, att de förkoordinerade västerländska sanktionerna som omedelbart följde skulle ruinera Ryssland, att Ryssland skulle få resten av världen emot sig och att ett militärt nederlag för den ryska armén skulle leda till ett regimskifte i Moskva.

Ukraina förväntade sig att det, efter att ha vunnit kriget mot sina separatister, omedelbart skulle bli medlem i Nato.

Ingen av de (helt orealistiska) förväntningarna uppfylldes.

Ukraina håller nu uppenbarligen på att förlora kriget. Det kommer snart tvingas underteckna ett kapitulationsliknande avtal om vapenvila med Ryssland.

Men vem eller vilka kan garantera att ett sådant avtal kommer att hållas?

NATO-medlemskap är inte längre ett alternativ.

Den 11 juli förklarade ett toppmöte i Nordatlantiska rådet i Vilnius, att Ukraina inte skulle behöva följa den formella handlingsplanen för medlemskap. Men det ersatte sedan de formella MAP-villkoren för medlemskap med en mycket vagare formulering:

Vi kommer att kunna ge en inbjudan till Ukraina att gå med i alliansen när de allierade är överens och villkoren är uppfyllda.

Natos generalsekreterare var ännu mer tydlig:

... om inte Ukraina vinner detta krig, finns det inte längre något medlemskap att diskutera.

Det kommer inte att finnas något Nato-medlemskap eller några säkerhetsgarantier från Nato för Ukraina, varken nu eller någonsin.

Också en direkt full säkerhetsgaranti till Kiev från Washington är omöjlig. En sådan skulle skapa en hög sannolikhet för ett direkt krig mellan USA och Ryssland som snart skulle inbegripa kärnvapen. USA vill inte riskera detta.

Så när det under förberedelserna av toppmötet i Vilnius stod klart att de allierade inte skulle gå med på något medlemskap för Ukraina, presenterade USA:s president Biden ett alternativ:

USA är villigt att erbjuda Kiev samma slags säkerhetsarrangemang som för närvarande erbjuds Israel istället för medlemskap i Nato, sa president Joe Biden till CNN i en intervju som förhandsvisades 22 juli.

"Jag tror inte att det är redo för medlemskap i Nato", sa Biden om Ukraina. "Jag tror inte att det råder enighet i Nato om huruvida Ukraina ska tas in i Natofamiljen nu, i detta ögonblick, mitt i ett krig."

"Och en av de saker jag pekade på är att USA skulle kunna vara redo att tillhandahålla, medan processen pågår, och det kommer den att göra ett tag, säkerhet à la den säkerhet vi tillhandahåller för Israel: tillhandahålla de vapen de behöver, förmågan att försvara sig själva”, sa Biden och tillade, "Om det finns en överenskommelse, om det finns en vapenvila, om det finns ett fredsavtal."

Detta är dock ännu mer verklighetsfrämmande än ett NATO-medlemskap. Som Geoffrey Aronson övertygande argumenterar:

Relevansen av den israeliska modellen som Biden anammat för Ukrainas säkerhet är djupt bristfällig både begreppsmässigt och praktiskt.

...

I operativa termer är Israel-modellen knappast relevant för den situation som Ukraina befinner sig i och knappast en bra modell för att bygga den önskade säkerhetsrelationen mellan USA, Nato och Ukraina. I konceptuella termer är jämförelsen mellan Jerusalem och Kiev alltför ytlig för att kunna vara ett stöd för idén.

...

Säkerhetsbanden mellan USA och Israel baserades på tre huvudelement: (1) Kallakrigskonkurrensen i Mellanöstern; (2) Israels överväldigande seger i juni 1967; och (3) Israels smygande utveckling av en kärnvapenkapacitet från 1950-talet och framåt.

Det är nästan omöjligt för Ukraina att kunna komma ur sitt krig med Ryssland med den sorts totala territoriella seger som utgjorde grunden för förbindelserna mellan USA och Israel efter juni 1967.

...

I detta sammanhang kan det mycket väl finnas de i Ukraina (men man får hoppas inte i Washington) som ser den israeliska modellen – att skapa ett integrerat kärnvapenalternativ med bibehållen nukleär tvetydighet under tiden som det konventionella vapenflödet från Washington hålls igång – som lärorik.

Men även här tränger sig verkligheten på. USA:s uppgörelse med Israel syftar uttryckligen till att säkerställa Israels överlägsenhet vad gäller konventionella vapen mot vilken kombination som helst av arabiska/iranska fiender. För detta ändamål har USA till och med budgetåret 2020 försett Israel med 146 miljarder dollar i militär, ekonomisk och missilförsvarsfinansiering – 236 miljarder dollar räknat i dollarvärdet 2018.

Bara under krigets första år fick Ukraina 77 miljarder dollar från Washington, ungefär hälften av dess totala militära, ekonomiska och humanitära bistånd.

I bästa fall har USA:s militära stöd på nuvarande historiska nivåer gett Kiev ett militärt dödläge. Ukraina, förvisso utanför Nato men förmodligen även som medlem, kommer aldrig att åtnjuta en Quality Military Edge (QME)* över Moskva i israelisk stil, eller kunna bestämma regionens strategiska eller säkerhetspolitiska agenda som Israel har gjort i Mellanöstern.

Rysslands styrka kan till och med göra ett försök med en Israel-liknande säkerhetsgaranti för Ukraina alltför kostsamt för USA. och därmed helt enkelt omöjligt.

Det finns bara ett land i världen som kan garantera fred i Ukraina och säkerheten vid dess gränser. Det landet är Ryssland!

Men varje sådan garanti kommer naturligtvis med villkor. Antingen kommer Ukraina att acceptera dessa eller så kommer det aldrig att vara säkert från inblandning utifrån.

Det är helt enkelt ett faktum som Ukraina har varit tvunget att leva med, så också i framtiden.

25 juli 2023

Nyhetsbankens not: military edge (QME) är USA:s löfte att bibehålla Israels kvalitativa försprång,– teknologiskt, taktiskt med mera, som garanterar att landet kan avskräcka varje numeriskt överlägsen motståndare. Löftet har förnyats av alla presidenter efter Lyndon Johnson.

Källa: Moon of Alabama

Översättning: Lennart Palm