De ljög om Afghanistan. De ljög om Irak. De ljuger om Ukraina.

Preying for Peace* - av Mr Fish

Receptet som krigshallickarna använder för att locka oss in i det ena militära fiaskot efter det andra, inklusive Vietnam, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och nu Ukraina, förändras inte.

Frihet och demokrati är hotade. Ondskan måste besegras. Mänskliga rättigheter måste skyddas. Europa, Nato och den "regelbaserade internationella ordningen" står på spel. Vår seger är säker.

Resultaten är också desamma.  Allmänhet har åter lurats att hälla in miljarder i ett ändlöst krig. Rättfärdigandena och narrativen avslöjas som lögner. Den optimistiska prognosen visar sig falsk. De, för vars räkning vi förmodas slåss, är lika ondskefulla som de vi slåss mot.

Läs Chris Hedges krönika!

Den ryska invasionen av Ukraina var en krigsförbrytelse, även om den provocerades av NATO:s expansion och av USA:s stöd till "Maidan"-kuppen 2014 som avsatte den demokratiskt valde ukrainske presidenten Viktor Janukovitj. Janukovitj önskade en ekonomisk integration med Europeiska unionen, men inte på bekostnad av Ukrainas ekonomiska och politiska band med Ryssland. Kriget kommer bara att lösas genom förhandlingar som låter Ukrainas etniska ryssar få självstyre och Moskvas skydd samtidigt som Ukraina blir neutralt, vilket innebär att landet inte kan gå med i Nato. Ju mer dessa förhandlingar försenas, desto fler ukrainare kommer att lida och dö. Deras städer och infrastruktur kommer att fortsätta läggas i grus.

Men detta proxykrig i Ukraina är utformat för att tjäna USA:s intressen. Det berikar vapentillverkarna, försvagar den ryska militären och isolerar Ryssland från Europa. Om vad som händer med Ukraina bryr man sig inte.

"För det första, att utrusta våra vänner i frontlinjen för att försvara sig är ett mycket billigare sätt - både i dollar och i amerikanska liv - att försämra Rysslands förmåga att hota USA", medgav senatens republikanske ledare Mitch McConnell.

”För det andra, Ukrainas effektiva försvar av sitt territorium lär oss också hur vi kan förbättra försvaret för partners som hotas av Kina. Det är ingen överraskning att höga tjänstemän i Taiwan anstränger sig att hjälpa Ukraina besegra Ryssland. För det tredje, det mesta av pengarna som anslagits för att stödja Ukrainas säkerhet går faktiskt inte till Ukraina. De investeras i amerikansk försvarsindustri. De finansierar nya vapen och ammunition till USA:s väpnade styrkor för att ersätta den äldre materiel som vi gett Ukraina. Låt mig vara tydlig: denna hjälp innebär fler jobb för amerikanska arbetare och nyare vapen för amerikanska soldater.”

När sanningen om dessa ändlösa krig börjar sippra in i allmänhetens medvetande, drar media, som slaviskt främjar dessa konflikter, drastiskt ner på bevakningen. De militära bakslagen, som i Irak och Afghanistan, fortsätter i stort sett utom synhåll. USA medger nederlag först när folk knappt längre minns att dessa krig utkämpas.

Krigets hallickar som orkestrerar dessa militära fiaskon flyter fram från administration till administration. När de inte sitter direkt på poster lever de inbäddade i olika tankesmedjor – Project for the New American Century, American Enterprise Institute, Foreign Policy Initiative, Institute for the Study of War, The Atlantic Council och The Brookings Institution – finansierade av företag och krigsindustrin. Och när väl Ukrainakriget kommer till sitt oundvikliga slut, kommer dessa Dr Strangeloves försöka driva fram ett krig med Kina. USA:s flotta och militär hotar och omringar redan Kina. Gud hjälpe oss om vi inte stoppar dem.

Dessa krigets hallickar lurar in oss i den ena konflikten efter den andra med smickrande berättelser som målar upp oss som världens räddare. De behöver inte ens vara innovativa. Retoriken lyfts från den gamla receptboken. Vi sväljer naivt betet och omfamnar flaggan – den här gången blå och gul – för att omedvetna förbränna oss själva.

Sedan andra världskrigets slut har USA:s regering spenderat mellan 45 och 90 procent av den federala budgeten på tidigare, pågående och framtida militära operationer. Det är den främsta ihållande aktiviteten hos regeringen. Det spelar inte längre någon roll - åtminstone för krigets hallickar - om dessa krig är rationella eller försiktiga. Krigsindustrin metastaserar i det amerikanska imperiets tarmar för att urholka det från insidan. USA hånas utomlands, drunknar i skulder, har en utarmad arbetarklass och lider under en förstörd infrastruktur och en undermålig social service.

Skulle inte den ryska militären – på grund av dålig moral, dålig ledning, föråldrade vapen, deserteringar, brist på ammunition och med soldater som påstås tvingas slåss med spadar och lider storallvarlig brist på förnödenheter – redan ha kollapsat för månader sedan? Var det inte meningen att Putin skulle drivas bort från makten? Var det inte meningen att sanktionerna skulle störta rubeln i en dödsspiral? Skulle inte utestängningen av Ryssland från SWIFT, det internationella penningöverföringssystemet, förlama den ryska ekonomin? Hur kommer det sig att inflationen i Europa och USA är högre än i Ryssland trots dessa attacker mot den ryska ekonomin?

Var det inte meningen att de nästan 150 miljarder dollar i sofistikerad militär hårdvara och ekonomiskt och humanitärt bistånd som utlovats av USA, EU och 11 andra länder skulle ha vänt krigets utveckling? Hur kommer det sig att kanske en tredjedel av de stridsvagnar Tyskland och USA har levererat, av ryska minor, artilleri, pansarvärnsvapen, flyganfall och missiler snabbt förvandlats till förbrända metallbitar redan i början av den omtalade motoffensiven? Var inte denna senaste ukrainska motoffensiv, ursprungligen känd som "våroffensiven", tänkt att slå sig igenom Rysslands starkt befästa frontlinjer och återta stora delar av territoriet? Hur kan vi förklara de tiotusentals ukrainska militära förlusterna och den ukrainska militärens våldsamma rekryteringsmetoder? Inte ens våra pensionerade generaler och före detta tjänstemän från CIA, FBI, NSA och Homeland Security som får fungera som experter hos medienätverk som CNN och MSNBC, kan längre påstå att offensiven har lyckats.

Och hur står det till med den ukrainska demokratin som vi kämpar för att skydda? Varför avskaffade det ukrainska parlamentet den officiella användningen av minoritetsspråken, inklusive ryskan, tre dagar efter kuppen 2014? Hur kan vi försvara de åtta åren av krigföring mot Donbass-regionens etniska ryssar före den ryska invasionen i februari 2022? Hur förklarar vi dödandet av över 14 200 människor och de 1,5 miljoner människor som fördrevs innan Rysslands invasion förra året?

Hur försvarar vi president Volodymyr Zelenskys beslut att förbjuda elva oppositionspartier, inklusive The Opposition Platform for Life, som hade 10 procent av platserna i Högsta rådet, Ukrainas enkammarparlament, liksom Shariy-partiet, Nashi, Derzjava, Oppositionsblocket, Vänsteroppositionen, Vänsterförbundet, Ukrainas progressiva socialistiska parti, Ukrainas socialistiska parti, Socialistpartiet och Volodymyr Saldo-blocket? Hur kan vi acceptera förbudet av dessa oppositionspartier – av vilka många är på vänsterkanten – medan Zelensky låter fascister från Svoboda och Högra sektorn, den banderistiska Azov-bataljonen och andra extremist- miliser blomstra?

Hur hanterar vi de antiryska utrensningarna och arresteringarna av förmenta "femtekolonnare" som sveper över Ukraina, med tanke på att 30 procent av Ukrainas invånare är rysktalande? Hur reagerar vi på de nynazistiska grupper som med stöd av Zelenskys regering trakasserar och attackerar HBTQ-samhället, den romska befolkningen, antifascistiska protester och hotar kommunfullmäktigeledamöter, media, konstnärer och utländska studenter? Hur kan vi stå emot beslutet av USA och dess västerländska allierade att blockera förhandlingar med Ryssland för att få slut på kriget, trots att Kiev och Moskva uppenbarligen är på väg att förhandla fram ett fredsavtal?

Jag rapporterade från Öst- och Centraleuropa 1989 under Sovjetunionens upplösning. Nato, antog vi, hade blivit föråldrat. President Mikhail Gorbatjov föreslog säkerhets- och ekonomiska avtal med Washington och Europa. Utrikesminister James Baker i Ronald Reagans administration försäkrade , tillsammans med den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher, Gorbatjov att NATO inte skulle utvidgas utanför gränserna för ett enat Tyskland. Vi trodde naivt att slutet på det kalla kriget innebar att Ryssland, Europa och USA inte längre skulle behöva lägga massiva resurser på sina militärer.

Den så kallade "fredsutdelningen" var dock en chimär.

Om Ryssland inte ville vara fienden skulle Ryssland tvingas bli det. Krigets hallickar rekryterade före detta sovjetrepubliker till Nato genom att måla upp Ryssland som ett hot. Länder som gick med i Nato, som nu inkluderar Polen, Ungern, Tjeckien, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Albanien, Kroatien, Montenegro och Nordmakedonien, omstrukturerade sina militärer, ofta med hjälp av tiotals miljoner i västerländska lån, för att bli kompatibla med Natos militära hårdvara. Detta har gav vapentillverkarna miljardvinster.

Den allmänna uppfattningen i Öst- och Centraleuropa efter Sovjetunionens kollaps var att Natos utvidgning var en onödig och farlig provokation. Den var geopolitiskt meningslös. Men den var kommersiellt vettig. Krig är business.

I ett hemligstämplat diplomatiskt telegram - erhållet och släppt av WikiLeaks - daterat första februari 2008 och sänt från Moskva och riktat till USA:s försvarsstab, NATO-European Union Cooperative, National Security Council, Russia Moscow Political Collective, försvarsministern och utrikesministern, sas klart att en utvidgning av NATO riskerade leda till konflikt med Ryssland, särskilt om Ukraina.

"Ryssland ser det inte bara som en omringning [av Nato] och försök att undergräva Rysslands inflytande i regionen, det fruktar också oförutsägbara och okontrollerade konsekvenser som allvarligt skulle kunna påverka ryska säkerhetsintressen", står det i telegrammet. "Experter säger oss att Ryssland är särskilt oroligt för att de starka meningsmotsättningarna i Ukraina om NATO-medlemskap, där en stor del av den etniskt ryska befolkningsdelen är emot medlemskap, kan komma att leda till en allvarlig splittring, som involverar våld eller i värsta fall inbördeskrig. I så fall skulle Ryssland behöva besluta om det skulle ingripa; ett beslut Ryssland inte vill tvingas ställas inför …”

”Dmitri Trenin, biträdande direktör för Carnegie Moscow Center, uttryckte oro över att Ukraina på lång sikt var den potentiellt mest destabiliserande faktorn i förbindelserna mellan USA och Ryssland, med tanke på den nivå av känslor och nervspänning som utlösts av landets strävan efter medlemskap i NATO…”, allt enligt telegrammet. ”Eftersom medlemskapet förblev omstritt inom den ukrainska inrikespolitiken har detta skapat en öppning för rysk intervention. Trenin uttryckte oro för att element inom det ryska etablissemanget skulle uppmuntras att blanda sig i, vilket i sin tur skulle stimulera USA:s tydliga uppmuntran av oppositionella politiska krafter vilket ställer USA och Ryssland i en klassisk konfrontationsställning.”

Den ryska invasionen av Ukraina skulle inte ha hänt om västalliansen hade hållit sina löften att inte utvidga Nato utanför Tysklands gränser och om Ukraina hade förblivit neutralt. Krigets hallickar kände väl till de potentiella konsekvenserna av Natos expansion. Krig är dock deras målmedvetna strävan, även om det leder till ett förintelsekrig med kärnvapen mot Ryssland eller Kina.

Krigsindustrin, inte Putin, är vår farligaste fiende.

Chris Hedges

Översättning: Lennart Palm

* prey = jaga, pray = be; uttalas likadant.