Anna-Pias klassresa genom framtidstrons Sverige

Pia Karlssons självbiografiska bok Anna-Pia, Ronny och GW. En klassbok (2020) har fått oförtjänt lite uppmärksamhet, anser Kaj Odelstål. 

Det är en berättelse om en tid då framtiden präglades av optimism, solidaritet och välfärdsbygge. Författaren, nu i 70-årsåldern, jämför sin egen resa med Ronny Ambjörnssons och Leif GW Perssons och finner tidstypiska likheter.

 En liten flicka i hemsydd kappa och korviga långstrumpor står framför en stor skolbyggnad. Året är 1953 och hon skall börja i första klass i Skarpnäcks gamla skola. Fotot på bokomslaget väcker min nyfikenhet och läslusten stärks när jag ser titeln: Anna-Pia, Ronny och GW. En klassbok (2020) skriven av Pia Karlsson. Författaren är okänd för mig, men inte de två andra. Pia är född 1946 och berättar i boken om sitt liv och sin klassresa. Hon jämför sina upplevelser med Ronny Ambjörnssons och Leif GW Perssons självbiografier, Mitt förnamn är Ronny respektive Gustavs grabb. Hon ser många likheter men också skillnader, många relaterade till kön. Klass slår hårdare mot flickor, skriver hon.

Alla tre växte upp i ”skötsamma” arbetarfamiljer och Pia Karlsson beskriver de skötsamhetsideal som fanns (finns?) hos arbetarklassen och hur dessa ibland kunde ta sig uttryck i intolerans och trångsynthet. Hon påpekar också att många andra böcker om klassresor skildrar en uppväxt med missbruk och misär som gemensam nämnare. Exempelvis Susanna Alakoskis Svinalängorna.

Den klassodyssé som Pia Karlsson låter läsaren att få följa med på är spännande och för en fyrtiotalist som mig finns det mycket att känna igen sig i. Skolan var viktig, särskilt för flickor, eftersom den var enda vägen till frihet och självständighet för dem. Pia beskriver sig som en duktig elev och en bokslukare av stora mått. Men med sin klassbakgrund lydde hon ändå under en helt internaliserad jantelag. Det var självklart att inte anse sig märkvärdig eller speciell och Pia framhävde sig aldrig. I gymnasiet upptäckte hon att hennes språk bar klasstämpel trots att hon var en bokmal. Hon tyckte inte att hennes ordförråd och uttrycksförmåga dög. Det rådde också olika ideal för pojkar och flickor: flickorna skulle vara tysta och snälla medan pojkarna gärna kunde visa framfötterna. Pia gick ut gymnasiet 1965 med goda betyg. Hon var den första i släkten som tog studenten.

Tre år senare, 1968, gifte hon sig med pojkvännen från högstadiet, men äktenskapet varade bara ett år. Då träffade Pia sin stora kärlek som blev pappa till deras älskade Tanja (född 1971). Efter fem år sprack även denna relation.

Efter studentexamen började Pia sin utbildning på Lärarhögskolan i Stockholm och efter två och halvt år var hon färdig folkskollärare. Det var under högskoletiden som hennes politiska intresse väcktes. Till att börja med var hon i största allmänhet nyfiken på vänsteridéer men hon sökte sig snart medvetet till olika organisationer. Hon gick med i Östermalms (!) FNL-grupp i mitten av 1960-talet. Under nästan tio år kom sedan hennes vardag att kännetecknas av demonstrationer, flygbladsutdelning, insamling till FNL och naturligtvis försäljning av Vietnambulletinen. Vietnam var nära för Pia, och hennes engagemang kröntes med att äntligen få uppleva segerfesten den 30 april 1975.

Parallellt med arbetet i FNL-gruppen blev Pia medlem i KFML som senare bytte namn till SKP (Sveriges Kommunistiska Parti). Det var en tid som präglades av möten, studier, demonstrationer, försäljning av Gnistan och insamling till arbetare som deltog i vilda strejker. Hon minns denna tid med mycken glädje och hon skriver att hon då lärde sig åtskilligt som hon senare i livet haft nytta av.

Pia Karlsson arbetade många år inom skolans värld - på grundskolan, inom skolbyråkratin och på högskolan. Men på 1990-talet påbörjade hon, på väg mot de femtio, sin internationella klassresa. Hon kallar den för "Biståndssvängen". Under tre år var hon biståndsarbetare på Kap Verde (en tidigare portugisisk koloni). Hennes uppdrag var att samordna rehabiliteringsprojekt för barn med olika handikapp. Arbetsgivare var Rädda Barnen. Hon berättar med smittande glädje (och med berörande bilder) om de framsteg som hon upplevde för barn som gavs möjlighet att lära sig nya saker och få leka med andra barn istället för att hållas avskilda.

I slutet av 1990-talet inledde Pia Karlsson sin andra "Biståndssväng". Under fyra år arbetade hon som utbildningsrådgivare hos Svenska Afghanistankommittén (SAK), som gjorde en stor insats när det gällde förskoleverksamheten i landet. Hon reste runt i Afghanistan med uppdrag att kontrollera hur tilldelade resurser användes. I de SAK-stödda skolorna gick drygt femtiotusen flickor i skolan - och det under talibanstyret. Även denna utlandsvistelse utmärktes av hårt arbete och av framgångar. Pia delar med sig av olika upplevelser från tiden i Afghanistan. Läsaren får en ovanlig inblick i hur den enskilde beståndsarbetaren slits mellan idealen och verkligheten. Efter Afghanistan arbetade Pia också som konsult med uppdrag att utvärdera biståndsprojekt i Angola och Palestina.

När Pia Karlsson var "sextio plus" disputerade hon vid Stockholms Universitet (IIE). Avhandlingen vilade på fältstudier i Afghanistan och belyser utbildning och könstillhörighet i en globaliserad värld. Nu var yrkeslivet över, och läsaren får sedan följa med på Pias pensionärsresa med barnbarn och släktingar. Denna del av hennes bok tycker jag dock inte är lika intressant som de föregående kapitlen om uppväxt, studier och vänsterengagemang.

Vad som gör Pia Karlssons självbiografi läsvärd för mig är att hon sätter in berättelsen om sitt liv, sina iakttagelser och redogörelser för det skedda i ett samhälleligt perspektiv. Läsaren får sig till livs vänsteranalyser av skeendet, och det uppskattar jag. Hon låter även akademisk forskning stödja sina slutsatser, och ibland går hon i polemik mot de olika forskarna. Det ger också perspektiv på hennes klassresa.

Pia Karlsson har många förvånansvärt kritiska synpunkter på det biståndsarbete som hon varit en del av. Hon kallar utvecklingsbistånd för en miljardindustri, där pengarna inte går till det avsedda. Dessutom anser hon att utgångspunkten för bistånd är ”kolonial”, dvs. skeenden uppfattas och tolkas i ett västperspektiv. Det är omöjligt bygga upp ett demokratiskt system i ett land utifrån och genom bistånd. Det måste landets egna medborgare ansvara för själva. Hennes uppfattning idag är till och med att ”utvecklingsbistånd förstör mer än det bygger upp”.

Alla läsare som är 70-plussare med rötter i arbetarklassen kommer att le igenkännande åt åtskilligt som Pia Karlsson berättar om. Nostalgi? Kanske. Men med viss sorg eller vemodig saknad avslutar hon sin bok på följande vis: "Ronny, GW och jag hade liknande uppväxtvillkor men våra klassresor var olika och resornas destinationer i sanning annorlunda. Att läsa Ronnys och GW:s resor har hjälpt mig att förstå min egen. Jag åkte bort och kom aldrig hem igen." Sista meningen fångar säkerligen känslan hos de allra flesta av fyrtiotalisterna som var engagerade inom vänsterrörelserna på slutet av 60-talet och hela 70-talet. Det blev inte arbetarklassen som kulturellt och materiellt höjde sig som klass utan det gjorde enskilda "arbetarungar". Meningen var att skolan skulle fungera kompensatoriskt. Men med vårt friskolesystem kommer gapet mellan klasserna att vidgas ytterligare. Nyliberalismen har brutit udden av ett solidariskt välfärdssamhälle med alla nedskärningar, privatiseringar och mäthysteri i en anda av New public management. Det är detta paradigmskifte som Pia Karlsson skildrar i sin bok.

Kaj Odelstål