En säker väg till Ragnarök

Ett foto av en nukleär provsprängning 1953 (digitaliserat av Peter Kuran). 
Syftet med sprängningen var att se hur ett slagfält med pansarfordon påverkades.

"Hur ska Rysslands krig mot Ukraina avslutas?" är titeln på en rapport från inflytelserika Chatham House. Innehållet är avslöjande.

Ledande kretsar i den anglo-saxiska världen kan inte tänka sig något annat slut på kriget än en total militär seger över Ryssland, vilket är ett säkert recept för nukleärt ragnarök, skriver Stefan Lindgren.

Författare till programmet är väletablerade forskare och politiker med starka militära anknytningar - John Lough, Orysia Lutsevych, James Nixey, James Sherr, Timothy Ash, Annette Bohr, Kateryna Busol och Keir Giles.

Skribenterna här får betraktas som en sorts intellektuella kommandosoldater för Nato:s mest extrema flygel. De rättfärdigar i synnerhet den upptrappning som Storbritannien drivit på: att skicka missiler med urlakat uran till Ukraina (1), långskjutande Storm Shadow-missiler, F-16-plan och nu senast klusterbomber (2)

Undertiteln till rapporten är "Farorna med en falsk fred" och det är där tyngdpunkten ligger, att varna för varje form av fred som inte bygger på en total seger för Ukraina och dess sponsorer.

Författarna går systematiskt och skolboksaktigt igenom åtta så kallade "missförstånd" eller felaktiga uppfattningar. Argument som måste rökas ut ur debatten är bl.a. följande:

"Ukrainas strävan efter rättvisa hindrar fred",

"Ukraina borde vara neutralt"

"Rysslands nederlag i Ukraina kommer att leda till större instabilitet i Ryssland"

"Alla krig slutar vid förhandlingsbordet"

"Ryska säkerhetsintressen måste respekteras"

"Det här kostar för mycket"

I en fotnot pekas särskilt Chicago-professorn John Mearsheimer ut som ett varnande exempel. Så får man inte resonera!

Ingenting mindre än Ukrainas totala seger kan tillfredsställa Chatham-forskarna, och de varnar för varje kompromiss.

James Sherr, som belönades nyligen med "Officer of the Most Excellent Order of the British Empire (OBE)" för flera decenniers tjänst åt Brittiska imperiet i Ryssland och Ukraina, drar sig inte för att uppfinna "bevis" för att Ryssland aldrig önskade en implementering av Minskavtalen. Han tilldelar Vladislav Surkov rollen som "koordinator för Rysslands Donbasskrig efter 2014", vilket är osant, och anför ett lösryckt citat ur Kommersant som bevis för Kremls avsikter.

Däremot finns välbelagda uttalanden av både ex-kansler Merkel och Emmanuel Macron om att de stödde Minskavtalen bara för "att ge Ukraina tid", dvs. tid att rusta.

En annan författare, Simon Smith, har fräckheten att påstå att Krimborna hela tiden önskat tillhöra Ukraina, trots rikliga bevis för motsatsen. De amerikanska oinionsmätningar som man hänvisar till bevisar inte som det sägs att 67 % ville att Krim skulle "förbli ukrainskt", utan att de ville att Krim skulle behålla sin autonomi inom Ukraina, något som senare förvägrades dem.

Ett billigt trick att vända svart till vitt. Som den brittiske historikern E H Carr, gigant jämfört med dess dvärgar, sa: "Facts are a duty, not a virtue".

Man försöker också spela upp Ukrainas självständighet och kontroll över Krim, hett eftertraktat av Nato:s strateger, som helt oproblematiska. Det är de inte.

Så sent som i mars 1991 röstade 71,48 % av ukrainarna för att kvarstå i union med Ryssland. "Självständigheten" var ett resultat av en kupp, genomförd av de tre presidenterna Jeltsin, Sjusjkevitj och Kravtjuk. De tre bildade OSS för att ersätta Sovjetunionen, varpå Ukraina lämnade OSS.

Varken självständigheten eller överföringen av Krim till Ukraina 1954 genomfördes i juridiskt oantastliga former.

Författarna sticker inte under stol med att det långsiktiga målet är en nedmontering av den ryska staten som sådan. Exemplen Tyskland 1919 och Irak 1991 visar enligt författarna "faran med att betrakta problemet som löst när väl striderna är över". Man tänker sig alltså ett "Weimar-Ryssland" eller som i Irak 1991 ett marionettstyre.

"Rysslands nederlag i Ukraina är ett nödvändigt villkor ... för Putinregimens död" (s 32)

"Den idealiska slutliga tillståndet är att Ryssland arbetar inom den regelbaserade internationella ordningen... och att Ryssland inte har rätt till ett imperium" (s 8).

Den "regelbaserade" ordningen är inte FN-stadgan utan den hemliga säck av regler som USA besitter och efter behov kan trolla fram vad som helst ur, som en trollkarl plockar fram kaniner.

Och vad som utgör Rysslands förment otillåtliga imperium definierar förstås samma krafter. Otaliga är under åren de olika förslagen om hur Ryssland ska styckas upp.

Historikern Timothy Ash medger i sitt bidrag att västs stöd till Ukraina inte bara kostat runt 100 miljarder i vapen och direkta subventioner. Dessutom har energiblockaden av Ryssland kostat EU omkring 200 miljarder euro plus 800 miljarder dollar i energisubventioner och en extra inflationsboost på 5-6 %, vilket naturligtvis enligt Ash är ett helt överkomligt pris för att driva ett krig som riskerar att trappas upp till sin logiska slutpunkt, ett nukleärt Ragnarök.

I förbifarten hånas tidigare tyska regeringar - från Brandt till Schröder - för sin "naiva" och "missriktade" tro på fredlig samexistens på den europeiska kontinenten.

Broschyren slutar med varningen att detta inte är någon läsning för den "som inte ser Ryssland som en fascistisk och imperialstiskt funtad stat". 

Det är en skrift för dem som redan har sina uppfattning färdig och behöver stärka den. Det är naturligtvis en farlig bunkermentalitet - aldrig har en öppen debatt varit viktigare.

https://www.chathamhouse.org/2023/06/how-end-russias-war-ukraine

Noter

1. EU-parlamentet krävde 21 maj 2008 med rösterna 491 - 18 ett totalförbud för DU-vapen, men tycks nu ha drabbats av total amnesi.

2. I maj 2008 enades 107 länder i Dublin om en konvention mot klusterammunition.  Sverige väntade länge men ratificerade till slut konventionen den 23 april 2012.