I januari 2018 höll Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg en aldrig tidigare skådad presskonferens tillsammans med den amerikanska skådespelerskan Angelina Jolie.
Medan InStyle rapporterade att Jolie "var klädd i en svart formsydd ´off-the-shoulder´-klänning, med en matchande capelet och klassiska pumps (också svarta)", fanns det ett djupare syfte med detta möte: att bekämpa sexuellt våld i krig.
Paret hade precis skrivit en krönika för Guardian med titeln "Varför Nato måste försvara kvinnors rättigheter". Tidpunkten var viktig. På höjden av #MeToo-rörelsen hade den mäktigaste militäralliansen i världen blivit en feministisk allierad. "Att få slut på könsbaserat våld är en viktig fråga för fred och säkerhet såväl som för social rättvisa", skrev de. "Nato kan vara en ledare i detta arbete."Läs: Varning:
Jens Stoltenberg och Angelina Jolie ska kämpa för kvinnorna
Detta var
ett nytt och progressivt ansikte för Nato, ett ansikte som det sedan dess har
använt för att förföra stora delar av den europeiska vänstern. Tidigare i de
nordiska länderna, har atlanticister varit tvungna att sälja krig och
militarism till en i stort sett pacifistisk publik. Detta uppnåddes delvis
genom att presentera Nato, inte som en glupsk, krigsvänlig militär allians,
utan som en upplyst, "progressiv" fredsallians, ”Nato har blivit en
europeisk fredsrörelse" där man kunde se "John Lennon möta George
Bush".
Men idag, efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, har
Sverige och Finland övergett sina långvariga traditioner av neutralitet och valt
att bli medlemmar. Nato framställs som en militär allians – och Ukrainakriget –
som även före detta pacifister kan stå bakom. Allt dess förespråkare verkar
skandera är "Give War a Chance".
Jolie-kampanjen
markerade på flera sätt en dramatisk vändning i vad Katharine A.M. Wright och Annika
Bergman Rosamond kallar «Natos strategiska narrativ». För det första fick nu alliansen
kändis- och stjärnmakt för första gången och kunde genomsyra sitt omärkliga
varumärke med elitglamour och skönhet. Jolies stjärnkraft gjorde det möjligt
för de lockande bilderna av evenemanget att nå en opolitisk publik med liten
kunskap om Nato. För det andra verkade partnerskapet inleda en era där kvinnors
rättigheter, könsbaserat våld och feminism skulle ta en mer framträdande roll i
Natos retorik. Sedan dess, och särskilt under de senaste 12 månaderna, har TV-geniska
kvinnliga ledare som Finlands statsminister Sanna Marin, Tysklands
utrikesminister Annalena Baerbock och Estlands premiärminister Kaja Kallas
alltmer fungerat som talesmän för upplyst militarism i Europa. Alliansen har
också intensifierat sitt engagemang inom populärkultur, ny teknik och
ungdomsinfluensers.
Nato har
naturligtvis alltid varit PR-medvetet och har länge varit engagerat i kultur,
underhållning och konst. Vem kan glömma albumet Distant Early Warning från 1999 av den elektroniska duon
Icebreaker International, inspelat med pengar från det nedlagda "NATOarts”
och inspirerat av radarstationerna längs Alaskas och Kanadas norra stränder och
som var byggda för att varna Nato om en förestående sovjetisk kärnvapenattack?
Eller långfilmen HQ
från 2007, producerad av Nato:s Department of Public Diplomacy, en film som
skildrar livet i alliansen och ett falskt diplomatiskt svar på en kris i den
fiktiva staten Seismania? Nästan alla visar det sig. Men det som gör Natos
senaste strategiska vändning så effektiv är att man har lyckats utnyttja
kandidatländernas progressiva lokala traditioner och identiteter.
Inget
politiskt parti i Europa exemplifierar övergången från militant pacifism till
brinnande krigsvänlig atlanticism bättre än de tyska gröna. De flesta av de
ursprungliga gröna hade varit radikala under studentprotesterna 1968; många
hade demonstrerat mot amerikanska krig. De tidiga gröna förespråkade
Västtysklands utträde ur Nato. Men när grundarna gick in i medelåldern började
det uppstå sprickor i partiet som en dag skulle slita isär det. Två läger
började smälta samman: "Realos" var de moderata gröna, politiska
pragmatiker. "Fundis" var det radikala, kompromisslösa lägret; de
ville att partiet skulle förbli troget sina kärnvärden oavsett vad.
Förutsägbart
trodde Fundis att europeisk fred skulle tjänas bäst av Västtysklands utträde ur
Nato-alliansen och tenderade att gynna militär neutralitet. Realos menade å sin
sida att Västtyskland behövde Nato. De hävdade till och med att ett
tillbakadragande skulle föra tillbaka säkerhetsfrågorna till den tyska
nationalstaten och därmed riskera att återuppliva en militaristisk nationalism.
Deras NATO var en postnationell, kosmopolitisk allians, som talade många språk
och hissade alla slags flaggor, en organisation som skyddade Europa mot Tysklands
mest destruktiva impulser. Men slutet av Nato-medlemskapet blev en annan sak,
ett Tyskland som gick i krig igen – det mest förbjudna tabut efter andra
världskriget.
Kosovo
förändrade allt. 1999 – 50-årsdagen av Natos grundande – inledde alliansen vad akademikern
Merje Kuus har kallat en "diskursiv metamorfos". Från den enbart
defensiva alliansen det var under det kalla kriget, var den nu i full färd att
bli en aktiv militärpakt som syftade till att sprida och försvara värden som
mänskliga rättigheter, demokrati, fred och frihet långt utanför
medlemsländernas gränser. Den 78 dagar långa NATO-bombningen av det som
återstod av Jugoslavien, skenbart för att stoppa krigsförbrytelser begångna av
serbiska säkerhetsstyrkor i Kosovo, skulle förändra de tyska gröna för alltid.
På
en kaotisk partikonferens
i Bielefeld i maj 1999 kämpade Realos och Fundis bittert om bombningen. De
grönas utrikesminister Joschka Fischer, den mest framstående inom Realo, stödde
Natos krig; för detta pepprade konferensdeltagarna honom med rödfärg. Fundis
förslag krävde ett ovillkorligt stopp för bombningen, vilket också skulle ha
inneburit att de gröna och det socialdemokratiska partiets (SDP)
koalitionsregering kollapsade. Fredsförslaget misslyckades och krossade
partiets antikrigsfraktion, vilken massvis kom att lämna de gröna. Istället
segrade Realos moderata resolution med behaglig marginal. Efter en kort paus
fick bombningarna av Jugoslavien fortsätta. Med de grönas avgörande stöd svepte
Luftwaffe in över Belgrad, 58 år efter deras tidigare flygbombning av den
serbiska huvudstaden. Det var den första tyska militäroperation som genomfördes
i Europa sedan andra världskriget.
Efter
starten av det fullskaliga kriget i Ukraina har de tyska grönas utrikesminister
Annalena Baerbock fortsatt i Fischers tradition genom att försöka påverka länder
med traditioner av militär neutralitet och bett dem gå med i Nato. Hon har
åberopat Desmond Tutus uttalande: "Om du är neutral i situationer av
orättvisa har du valt förtryckarens sida”. Och de gröna får till och med sina
egna döda medlemmar att tala, inklusive Petra Kelly, en antikrigsikon och
mångårig taleskvinna för alliansfrihet som dog 1992. Förra året skrev de grönas
medgrundare Eva Quistorp ett tänkt brev till Petra
Kelly i tidningen FAZ Brevet
lånar Kellys moraliska ställningstaganden och vänder på dem för att rättfärdiga
de grönas omfamning av kriget. Quistorp vill att vi ska tro att om Kelly levde
idag skulle hon vara Nato-supporter. Till den sedan länge döda Kelly hävdar
Quistorp: "Jag slår vad om att du skulle ropa ut att radikal pacifism leder
till utpressning."
Tidigare i
år lanserade Tysklands federala utrikesministerium också en
ny «feministisk utrikespolitik»,
den senaste av flera europeiska utrikesministeriers. Denna nya inriktning, som
också antagits av Frankrike, Nederländerna, Luxemburg och Spanien, döljer en kosmopolitisk
militarism bakom en kvasiradikal feministisk glans, vilket öppnar kvinnorättsaktivisternas
domän för krigs- och säkerhetstänk. No-nonsence-feministiska ledare
framställs som det ideala
motgiftet mot
auktoritära "starka män".
Sverige
var det första land som antog en sådan politik 2014, vilket gjorde det möjligt
för landet att projicera sin mångåriga statsfeminism utomlands och att anta en
ny moralisk hållning på den internationella arenan. Inhemskt fanns det positiva
atlantiska berättelser i damtidningar. I Expressens "Mama"-del,
riktad till kvinnliga läsare, betonade en intervju med Angelina Jolie att Nato
kan skydda kvinnor från sexuellt våld i krig. Jolie betonade också att det är
liten skillnad mellan humanitära hjälparbetare och Nato-soldater, eftersom de
"strävar mot samma mål: fred".
Akademikern
Merje Kuus har skrivit att Nato-expansion innebär ”en
tvådelad legitimeringsstrategi".
För det första görs NATO till något vanligt och omärkligt, något jordnära och
vardagligt, och för det andra framställs det som höjt över all kritik,
livsviktigt, ett absolut moraliskt gott. Effekten av detta, säger hon, är en
samtidig trivialisering och glorifiering av Nato: det blir så milt byråkratiskt
att det inte är värt någon debatt, och så "essentiellt och existentiellt"
att det står över varje debatt. Och denna legitimeringsstrategi har varit tydlig
i den begränsade, hårt kontrollerade debatten om euro-atlantisk integration i
de nordiska länderna, av vilka inget höll folkomröstningar om medlemskapet.
Efter decennier av folkligt motstånd mot alliansen verkar det som att Nato står
över demokratin. Men som Kuss skriver betyder det inte att Nato inte tvingar
sig på något samhälle. Målet är istället "att bredare integrera Nato i
underhållning, utbildning och samhällsliv”.
Bevis på
detta finns överallt. I februari höll Nato sitt första gaming-event någonsin. En ung Nato-anställd gick med i
populära Twitch-streamern ZeRoyalViking för att spela Among Us och
gnälla om faran som desinformation utgör för demokratin. Med sig hade de en
bergsklättrare och miljöaktivist som hette Caroline Gleich. När deras
astronautavatarer navigerade i ett tecknat rymdskepp, pratade de om Nato i glödande
ordalag. I slutet av evenemanget hade sändningen förvandlats till en
rekryteringskampanj: Allianspersonal berättade om fördelarna med sitt jobb och
uppmuntrade tittarna att kolla in Natos webbsida för jobbmöjligheter inom
områden som grafisk design och videoredigering.
Evenemanget
var en del av Natos "Skydda framtiden"-kampanj. I år ingick en
tävling för unga artister. Alliansen uppvaktade också dussintals influencers
med många följare på TikTok, YouTube och Instagram, och flög
in dem till huvudkvarteret
i Bryssel. Andra influencers skickades till förra årets Nato-toppmöte i Madrid,
där de
ombads skapa innehåll för
sin publik.
Den
europeiska vänstern har blivit helt fängslad av denna show. Efter att de tyska
gröna gjort sitt val har stora vänsterpartier övergett militär neutralitet och
krigsmotstånd och har nu förvandlats till förkämpar för Nato. Det är en slående
vändning. Under det kalla kriget organiserade den europeiska vänstern
massprotester, med miljontals deltagare, mot USA-ledd militarism och Natos
utplacering av Pershing-II och kryssningsmissiler i Europa. Idag återstår inte
mycket mer än den urholkade radikala retoriken. Med knappt något kvarvarande
motstånd mot Nato kvar i Europa, och alliansens smygande expansion utanför det
euro-atlantiska området, är dess hegemoni nu nästan absolut.
Lily Lynch är en författare och journalist baserad i Belgrad.
Källa:
https://steigan.no/2023/05/hvordan-nato-forforte-den-europeiske-venstresiden/
Övers: Lennart Palm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.