Ett farligt förslag

Bernard-Henri Lévy är en fransk intellektuell som ogärna missar ett krig. På Balkan, i Libyen, Afghanistan och nu Ukraina har han varit med för att  förhärliga Nato:s insatser.

Det utrikespolitiska etablissemangets kärleksaffär med Zelenskyj känner inga gränser, skriver den konservative amerikanske författaren Ted Galen Carpenter som är en ledande kritiker av Nato:s expansionism och västvärldens nuvarande russofobiska kurs.

Här synar han ett aktuellt utspel av Berard-Henri Levý, nyliberal kelgris i t.ex. Svenska dagbladet.

Just när man frestas att dra slutsatsen att Ukrainas sykofantiska supportrar runt om i västvärlden inte kan ansluta sig till en mer verklighetsfrånvänd politik, lyckas ledande personer i den fraktionen loda nya djup av absurditet.

Det senaste exemplet är en artikel i Wall Street Journal den 22 maj av Bernard-Henri Lévy. Han hävdar att ett av Vladimir Putins främsta vapen i hans krig mot Ukraina "är Rysslands status som permanent medlem av FN:s säkerhetsråd, vilket innebär makt att blockera varje resolution. Det är ett arv från andra världskriget och beslutet att förbehålla de fem segrarnationerna, inklusive Sovjetunionen, denna status.”

Men "Sovjetunionen existerar inte längre", betonar Lévy. Följaktligen "har Rysslands permanenta medlemskap och den vetorätt som det ger ingen rättslig grund."

Efter att ha skisserat Rysslands "krigsförbrytelser" sedan 1991 (verkliga eller överdrivna) samtidigt som han ignorerar liknande internationellt beteende från USA och dess europeiska allierade, kommer Lévy äntligen till kärnan i sitt förslag:

"Ukraina kan och bör ärva rättigheterna till ett fallen Ryssland. Ta bort Ryska federationen från sitt säte som permanent medlem och överför det till Ukraina."

Tyvärr är Lévy inte den enda person som förespråkar att Ryssland utvisas ur säkerhetsrådet. I oktober 2022 lade Helsingforskommissionen ett liknande förslag. Ledamöterna i USA:s representanthus  Steve Cohen (R-TN) och Joe Wilson (R-SC) presenterade en kongressresolution i december 2022 som stödde detta mål.

Att utesluta en permanent medlem av säkerhetsrådet från dess plats är tveksamt ur juridisk synvinkel och hänsynslöst provocerande ur en geopolitisk sådan. Den närmaste juridiska analogin till att avlägsna Ryssland är FN:s beslut 1971 att överföra Kinas säkerhetsrådsplats från Taiwans exil Kuomintang-regering till den kommunistiska regeringen i Peking.

Den situationen var dock väldigt annorlunda än vad Lévy och Ukrainas andra förespråkare föreslår. Peking styrde i praktiken hela Kinas fastland, medan Ukraina bara ärvde bara en liten del av det nedlagda Sovjetunionen. Det mesta av Sovjetunionens territorium, majoriteten av dess befolkning, såväl som huvuddelen av dess militära och ekonomiska infrastruktur, gick till Ryssland.

Ur en geopolitisk synvinkel är det ännu mindre meningsfullt att utesluta Ryssland från FN:s säkerhetsråd. Anhängare av Förenta Nationerna överbetonar vanligtvis organisationens betydelse. FN är i första hand en arena för diplomatiska ställningstaganden och en dumpningsplats för irriterande frågor som stormakterna betraktar som lågprioriterade.

Det enda undantaget är att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet rutinmässigt använder sin vetorätt för att skydda sina egna och sina allierades tvivelaktiga handlingar. Små länder som inte har ett sådant skydd är fritt byte för antingen unilateralt eller multilateralt tvång – inklusive militärt tvång.

Serbien, Irak, Georgien och Libyen är några av de senaste, relevanta exemplen.

Att beröva Ryssland dess veto från säkerhetsrådet skulle utgöra en farlig upptrappning av västvärldens redan alarmerande konfrontation med Moskva. Ryska ledare anklagar alltmer att USA och dess allierade för att vara fast beslutna att eliminera Ryssland som stormakt – och ta bort landet som en barriär för deras strävanden efter global hegemoni. 

Putin och hans kollegor framställer Ukrainas kamp som ett Natos proxykrig mot Ryssland för att uppnå dessa mål.

Amerikanska tjänstemän har gett sådana anklagelser stor trovärdighet. Försvarsminister Lloyd Austin erkänner öppet att Natos mål i Ukraina är att kraftigt försvaga Ryssland. Ett meningslöst drag angående Rysslands plats i FN:s säkerhetsråd skulle till fullo bekräfta Moskvas misstankar om västvärldens motiv och mål. Varje hopp om ett närmande efter kriget till Ryssland skulle försvinna, och världen skulle bli avgjort farligare.

Den mest absurda aspekten av Lévys plan är dock hans förslag att överlämna Rysslands säte till Ukraina. Om han hade föreslagit Tyskland, Japan, Indien eller Bazil skulle idén åtminstone vara relevant för den verkliga världen och stormaktsförhållanden. Men Ukraina? Det landet är en andra eller tredje rangens stat, med alla mått mätt.

Dess ekonomi på 112 miljarder dollar kommer på 60:e plats i världen när det gäller årlig bruttonationalprodukt – strax före Marocko och strax efter Sudan. Ingen kunde föreslå att något av dessa länder skulle upptas i FN:s säkerhetsråd och förvänta sig att bli tagen på allvar.

Ukrainas befolkning på 43,7 miljoner placerar det på 35:e plats i världen, strax före Irak och strax efter Sudan (igen). Ukraina är i bästa fall en svårbestämbar, medelstor makt.

Varför skulle någon föreslå att ett så litet land skulle bli en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd, och därmed underförstått få status som en viktig aktör i det internationella systemet? Det är ytterligare ett mått på det utrikespolitiska etablissemangets intensiva kärleksaffär med Ukraina.

Människor som hävdar att Volodymyr Zelenskyj är en förkämpe för demokratisk frihet och Winston Churchills återkomst på jorden är kapabla till vilken hängivenhet som helst för Ukraina.

För oss i den verkliga världen framstår USA:s stöd till Ukraina som både principlöst och hänsynslöst. Lyckligtvis kommer det senaste förslaget att ge Rysslands plats i FN:s säkerhetsråd till Ukraina sannolikt att hälsas med det avvisande skratt det förtjänar, vilket det omedelbart möttes med av kunniga analytiker som Eunomias Daniel Larison. USA borde arbeta för att reparera förbindelserna med Ryssland, inte ägna sig åt fåfänga, onödigt provocerande ställningstaganden.

Ted Galen Carpenter är senior fellow vid Randolph Bourne Institute, efter en 37-årig karriär vid Cato Institute. Dr. Carpenter är författare till 13 böcker och mer än 1 200 artiklar om internationella frågor. Hans senaste bok är Unreliable Watchdog: The News Media and US Foreign Policy (2022).

https://www.theamericanconservative.com/a-dangerous-proposal/