Nato-kuppen snart klar?

Utan folkomröstning eller seriös diskussion om Nato och det som Peter Hultqvist kallat "grundlagsproblematiken" med ett inträde, tycks USA i maskopi med en liten svensk Nato-maffia beslutet att inkorporera vårt land i sin aggressiva kärnvapenallians.

Sverige blir automatiskt krigförande part i Ukrainakriget. En våt dröm för alla krigsgalningar sedan Karl XII:s infrias. Militaristerna hoppas kunna fira efter Natotoppmötet i Vilnius 11-12 juli. 

Kärnan i min bok "Dö för Nato?" är att makthavarna tycks beredda att runda gällande grundlag i sin strävan att ansluta Sverige till Nato.

Precis som Nato på ett konstitutionellt tveksam sätt släpat in Montenegro, Nordmakedonien och Slovenien utan tydligt folkligt mandat har man kastat sig över Sverige och saklöst dragit ett fett streck över 200 års neutralitet och betydande humanitära insatser under de båda världskrigen. Hitler kom fram till att ett omringat Sverige inte behövde införlivas i hans domäner. Natos maktanspråk är större än så.

Den svenska grundlagen

I processen förvandlas den svenska grundlagen till konfetti. Det vet herrarna och damerna i Rosenbad likväl som i Bryssel och Washington. Det är därför de tiger ikapp.

Regeringsformen § 15:13 säger att regeringen får sätta in rikets försvarsmakt "för att möta ett väpnat angrepp eller för att hindra en kränkning av rikets territorium". 

Med Nato-anslutning följer per automatik en plikt att ingripa, dvs. att stödja en krigsinsats och ev. skicka trupp om någon av Nato:s 31 medlemsländer angrips.

Det följer också att vi i skarpt läge ska släppa in andra länder för att möta angrepp på Sverige, vilket regeringsformen inte tillåter.

Regeringsformen förutsätter att försvaret leds av regering och rikets försvarsmakt. Men vid ett Nato-medlemskap övergår den operativa ledningen över det enskilda landets krigsmakt till SACEUR, Supreme Allied Commander Europé, Natos högste operative militäre befälhavare över de allierade styrkorna i Europa. 

Regeringsformen § 15:14 säger att bara regeringen med riksdagens medgivande kan avge krigsförklaring.

Med Nato-medlemskapet läggs krigsförklaringen på Nato:s ledningsstrukturer. En skriande oförenlighet, som man blundar för.

Att den svenska regeringsformens beslutsordning är oförenlig med Nato:s har för övrigt Svenska Atlantkommittén, den svenska Nato-lobbyn, påpekat i ett remissvar till regeringen.

Regeringsformen § 13:16 säger att svensk trupp kan sättas in utomlands om det följer av en internationell förpliktelse som har godkänts av riksdagen.

Denna möjlighet begränsas dock av regeringsformen § 10:7 som endast medger avtal om överlåtelse av beslutanderätt "som direkt grundar sig på denna regeringsform till internationell organisation för fredligt samarbete".

Regeringen har valt att hänvisa till en annan paragraf, § 10:8, som medger överlåtelse av beslutanderätt till internationella organisationer i mindre viktiga frågor, som inte grundas på regeringsformen. I den paragrafen från 2010 har orden "för fredligt samarbete" strukits - och genom det kryphålet vill man tydligen baxa in världens största militärpakt.

Sammanfattningsvis bryter ett Nato-medlemskap mot föreskriften att beslutanderätt i grundlagsreglerade frågor bara kan överlåtas på en mellanfolklig organisation för fredligt samarbete och  mot grundlagens föreskrift att Sveriges regering och riksdag förklarar krig och sluter fred.

Enligt en grundlagskommentar får internationella överenskommelser inte "överföras i sådan utsträckning att det påverkar rikets självständighet".[1] Endast förblindade militära fackidioter torde kunna hävda att Sveriges självständighet inte påverkas av Nato-inträdet.

Medlemskapet är så bråttom att makthavarna väljer att medvetet bryta mot gällande grundlag. Om detta inte är en statskupp, vad är det då?

Att den inte möter motstånd gör den inte mindre allvarlig. Det bara blottar ett långtgående politiskt förfall i Sverige.

Ett land som Ungern, som ofta behandlas föraktfullt i svenska media, reviderade sin grundlag inför Nato-inträdet.

Nu säger den ungerska grundlagen att dess regering beslutar om trupp insatser "på grundval av beslut i den Europeiska unionen och Nordatlantiska Fördragsorganisationen", vilket är en hederlig redovisning av hur landet avträtt en del av sin suveränitet.

Opinionen

Det verkliga skälet till att det svenska medlemskapet är så otroligt brådskande är naturligtvis inte faran för något ryskt anfall på Sverige. Det är ett helt annat, nämligen att höga vederbörande inser att den svenska opinionen för Nato-anslutning är ytterst opålitlig och att det gäller att passa på när opinionen  under några veckor våren 2022 för första gången såg ut att närma sig majoritet för Nato.

Det hade naturligtvis att göra med kriget i Ukraina, som utnyttjats maximalt för att skrämma upp svenska folket och hävda att en helt ny säkerhetssituation föreligger.

I den analysen finns inga hårda fakta. Ryssland har inte rustat upp vid Finlands eller de baltiska staternas gräns, utan ligger på en betydligt lägre nivå än på sovjettiden. Om den sovjetiska krigsmakten på Brezjnevs tid var 4 miljoner man är den idag 900 000 och ska växa till dryga miljonen.

Antalet gränskränkningar som rapporteras av försvarsstaben var varit lägre än tidigare årtionden.

Man kan som schweiziska säkerhetsanalytikern Jacques Baud nyligen gjorde fråga sig hur de baltiska länderna kan skicka en betydande del av sin krigsmateriel till Ukraina om de själva är så extremt hotade som de säger. Hur kan Sverige avvara en tiondel av sitt pansar, när det alldeles nyss hävdades att vi hade en krigsmakt som bara skulle klara en vecka?

När den socialdemokratiska partistyrelsen fattade sitt beslut att ge upp alliansfriheten 16 maj 2022 hade bara en enda mätning, Novus, visat på en majoritet för Nato.

Undersökningen byggde på 1002 intervjuer. Bortfallet var 40 % och av dem som svarade var fjärde osäker. Ett tusen personer av 7,78 miljoner röstberättigade fick bilda fikonlöv!

När beslutet väl var fattat satte staten in sina fulla administrativa resurser för att få oinionssiffrorna att hålla i sig.

Att Nato-medlemskapet trots den enorma brådskan inte har kunnat formaliseras på snart ett år, visar bara hur angelägna de styrande var att agera snabbt för att utnyttja ett tillfälligt opinionsläge och utan minsta eftertanke kasta sig i armarna på kärnvapenpakten Nato..

Grundlagsfifflet och opinionsfifflet gör att man sammantaget kan slå fast att svensk Nato-anslutning saknar en solid legitimitet. Stora delar av omvärlden kommer att se det som en våldtäkt på svensk neutralitet och alliansfrihet och det är så det kommer att gå till historien.

Kärnvapenfrågan

Sådan är domen redan innan vi kommit in på substansen. Vad innebär ett Nato-medlemskap konkret för Sverige? Hur många är medvetna om att det innebär en omläggning från ett konventionellt försvar till ett kärnvapengrundat försvar och inser vilka risker som är förknippat med det?

I utrikesutskottets betänkande om Nato-propositionen heter det att

"Regeringen …ser lika lite som övriga nordiska länder att det finns skäl att ha kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium i fredstid."

Det påståendet är avsett att förekomma en oro i samband med ett möjligt Natointräde i framtiden.

Här finns några saker att lägga märke till:

1. Regeringen har försiktigtvis försett försäkringen om fortsatt kärnvapenfrihet med förbehållet "i fredstid". Redan det gör det värdelöst vad gäller risken för att Sverige ska dras in i kärnvapenkrig.

Inte ens regeringen kan förneka att den risken ökar med ett medlemskap i Nato. 

Vad som kommer att hända i krig eller vid akut krigsfara är naturligtvis avgörande, och där kan alltså regeringen inte ge några garantier.

2. I retoriken behandlas kärnvapen som ett slags extra tillbehör på Nato-menyn.

Men det räcker med att läsa Nato:s hemsida för att inse hur falskt det är:

 "Kärnvapen är en central del av Nato:s samlade resurser för avskräckning och försvar" och "Trovärdigheten för Nato:s nukleära stridskrafter är central för att upprätthålla avskräckning".[2]

"Avskräckning" är ett annat ord för hot. Kärnvapenavskräckning är för övrigt något som Internationella domstolen i Haag bedömt  stå i strid med ickespridningsavtalet NPT (se nedan).

USA vägrar konsekvent att deklarera "no first use", dvs. att aldrig vara den första som tillgriper kärnvapen.

Vid Nato-toppmötet i april 1999 föreslog Tyskland NATO anta en no-first-use policy, men förslaget avslogs.

Av formuleringarna på Nato:s hemsida framgår också att Nato betraktar USA:s och de andra ingående kärnvapenstaternas kärnvapen som Nato:s egna nukleära stridskrafter.

I grunden är Nato en överbyggnad, ett skal på USA:s kärnvapen, som ett antal europeiska stater valt att tillhandahålla i utbyte mot löften om att få "skydd" av USA:s kärnvapen.

Det faktum att Nato inte har egna kärnvapen utan att dessa juridiskt tillhör tre länder (USA, Storbritannien och Frankrike) gör inte Nato mindre kärnvapenbaserat. Tvärtom tillför det ett ytterligare osäkerhetsmoment utöver att 29 av Nato:s medlemsländer saknar inflytande på den centrala resursen, USA:s kärnvapen.

Nedrustningsavtal som ingåtts mellan USA och Ryssland kan i praktiken omintetgöras av Frankrike och Storbritannien. När supermakterna kom överens om att begränsa skyddet för sina huvudstäder var exempelvis Frankrikes kärnstridkrafter fortsatt inställda på att i första hand angripa Moskva.

I händelse av krig ska vapnen monteras på de deltagande ländernas stridsflygplan: F-16-plan (finns i 25 länder) och Tornado-plan (innehas av Tyskland, Storbritannien, Italien och Saudiarabien).

Nato:s medlemsländer håller på att modernisera sina kärnvapenkapabla jaktplan till antingen F-35A, F-18 Super Hornet eller Eurofighter Typhoon.

Uppenbarligen tänker sig Nato att fler medlemsländer ska bli kärnvapenbärande i en konfliktsituation. Nato:s så kallade SNOWCAT-program (Support of Nuclear Operations With Conventional Air Tactics) är inriktat på att få icke-nukleära medlemsländer att stödja kärnvapenattackuppdrag utan att formellt vara en del av dem.

Sammantaget gör det att gränsen mellan Nato:s icke-nukleära medlemmar och de nukleära är allt annat än skarp. Samtliga medlemmar kommer att dela ansvaret för vad Nato kan komma att göra med sina kärnvapen och kommer i lika mån att bli måltavlor för motsidans retaliering. Samtliga sitter också med i Nato-organet Nuclear Planning Group och delar därmed ansvaret.

En del i regeringens Nato-retorik är att Sverige ska kunna fortsätta att bedriva sitt arbete för kärnvapennedrustning i oförminskad skala.

Nu hade ju den skalan redan förminskats högst väsentligt som en förberedelse för Nato-inträdet. Att Sverige inte ratificerat FN-konventionen mot kärnvapenförbud, en konvention som Sverige deltagit i utarbetandet av och även röstat för i FN, skedde efter direkt ingripande från USA. Inget Nato-land har röstat för konventionen, än mindre ratificerat den.

Redan det programmatiska mantra som Nato upprepar är talande:

"Så länge det finns kärnvapen kommer Nato att förbli en kärnvapenallians."

Formuleringen utesluter logiskt ett samordnat och samtidigt avskaffande av kärnvapen. Nato måste vara måste vara sista "herre på täppan", ett krav på exklusivitet som återspeglar USA:s syn på världspolitiken.

Det finns starka politiska och moraliska skäl mot en sådan position som innebär "Gör som jag säger, inte som jag gör", dvs. en dubbelmoral.

I debatten om Nato-anslutningen anför anhängarna en rad olika argument för att Sverige inte skulle bli bundet av Nato:s kärnvapenpolitik.

Utan förbehåll

Men alla dessa argument faller som höstlöv till marken inför det faktum att regeringen Andersson la in en ansökan om Nato-medlemskap utan några förbehåll. Inte heller den nuvarande riksdagsmajoriteten hymlar i betänkandet 2022/23:UU16:

"Regeringen konstaterar att Sveriges ansökan om medlemskap i Nato... har lämnats in utan förbehåll."

Ett faktum är att Nato:s medlemmar - och inte andra länder heller för den delen - alltid kan veta om det härbärgerar amerikanska kärnvapen.

Skulle något land fråga, är det stående svaret "Neither Confirm nor Deny" (NCND).

I verkligheten har frågorna om placering av USA:s kärnvapen på nationella territorier ofta varit en omstridd fråga.

I Japan hölls medborgarna länge i mörker om vilka kärnvapen USA lagrat på dess territorium. På den ockuperade ön Okinawa fanns som mest 1 200 nukleära stridsspetsar. Efter många års protester drogs de bort.

USA-flottan har vid flottbesök i andra länder visat sig ofta medföra kärnvapen, vilket bl.a. lett till att den utestängts från Nya Zeelands hamnar. Landet har istället utropat en kärnvapenfri zon.

Norge har ingått ett nytt basavtal med USA som kan innebär att landet tappar möjligheten att utesluta kärnvapen på sin mark.

Vid olyckor på Grönland (som är en del av Danmark), i Nordafrika och Spanien där man "tappat" kärnvapen har det dock uppdagats att man tagit sig friheten att flyga över kärnvapenfria länder med last av mega-död.

Sammanfattningsvis finns bara ett sätt för Sverige att verka för kärnvapennedrustning och det är att avböja medlemskap i Nato och istället satsa pengarna, energin och Sveriges eventuellt återstående goodwill i världen på regional och global nedrustning och på fredlig konfliktlösning.

Stefan Lindgren

Beställ gärna min Nato-bok genom att swisha 200 kr till 0736151999. Mejla adress till nyhetsbanken@gmail.com

---

[1] Regeringsformen - en kommentar. Thomas Bull, 1965- Fredrik Sterzel 2019, s. 248.