Första recensionen av "Domedagsmaskinen"

Daniel Ellsberg, pionjären bland USA:s visselblåsare. Bara slumpen räddade
honom från livstids fängelse.

Här kommer den första recensionen av den just utkomna Domedagsmaskionen. "Så planerade vi kärnvapenkrig". En grundläggande bok för den som vill förstå kärnvapenhotet.

Av Daniel Ellsberg, pionjären bland USA:s visselblåsare. Boken är försedd med förord av Sveriges f d FN-ambassadör Pierre Schori.

Recensenten Kaj Odelståls slutsats är: Omskakande läsning! Något alternativ till att förbjuda kärnvapnen finns icke!

För de allra flesta är Daniel Ellsberg säkerligen mest känd för att han på 1970-talet lät kopiera och sprida den hemliga Pentagonrapporten om USA:s krig i Vietnam. Han tilldelades 2018 års Olof Palmepris för ”… sin djupa humanism och sitt storartade mod.” I sitt tacktal vid prisutdelningen (i januari 2019) uppmanade han enträget Sverige att inte gå med i Nato och att fortsätta sin kamp mot kärnvapen.

Bara något år före prisutdelningen låg Ellsbergs bok The Doomsday Machine på bokhandelsdiskarna. Nyligen har Gerundium förlag gett ut den på svenska med titeln Domedagsmaskinen och undertiteln Så planerade vi kärnvapenkrig (övers. Erik Göthe, formgivning Karin Zaric Sunvisson). I den berättar han utifrån egna erfarenheter om utvecklingen av det amerikanska kärnvapenprogrammet och varnar för de fasansfulla konsekvenser ett kärnvapenkrig skulle få.

Människoliv saknade värde
I slutet av 1950-talet projektanställdes Ellsberg av RAND Coperation, som bl.a. utförde flera forskningsuppdrag åt det amerikanska flygvapnet vilka handlade om planering för att använda kärnvapen. Under sina ekonomistudier vid Harvard blev han intresserad av spelteori och framför allt beslutsfattande under osäkra villkor. Ellsberg fick under sin forskning tillgång till ytterst hemligt material som berörde kärnan i det amerikanska flygvapnets krigsplaner och hur beslut om kärnvapnen skulle fattas.

Det är en omskakande läsning att följa hur krigsplanerare resonerar kring att förstöra fientliga mål och att därigenom även döda civila. Människoliv förefaller sakna värde i deras tankevärld. Moral och normer är bortrationaliserade; endast krig och våld tycks vara lösningen på alla konflikter. Den utpekade fienden skall utplånas.

Atombomberna som fälldes över Japan var avsedda som en signal till Moskva. USA ville visa ledarna i Kreml att man hade vapnet. Japan var redan besegrat när bomberna föll i augusti 1945. Förintandet av städerna Hiroshima och Nagasaki var därför militärt onödigt. Bara veckor efter atombombsanfallen krävde höga militärer inom det amerikanska flygvapnet att krigsplanerarna på kartor skulle välja ut och markera städer i Sovjetunionen/Ryssland som mål för framtida kärnvapenangrepp.

"Kärnvapenallergi"
När andra världskriget var slut och USA fick nya fiender att ringa in och hota med kärnvapen, blev det besegrade Japan en viktig bundsförvant i det kalla kriget. En central del i den japanska efterkrigspolitiken var att man "tog avstånd från och förbjöd utveckling, innehav eller införande av kärnvapen i Japan." Det var bara uttryck för "kärnvapenallergi", hånade amerikanska krigsplanerare. Vad blev botemedlet mot åkomman?

Den amerikanska flygbasen, Iwakuni, ligger på den japanska huvudön Honshu, inte långt från Hiroshima. Under det kalla kriget skulle den komma att spela en viktig roll i den amerikanska kärnvapenstrategin. De amerikanska baserna i Stillahavsområdet låg alldeles för långt från anfallsmålen i Kina och Sovjetunionen/Ryssland. Tiden mellan anfallsorder och bombfällning måste avsevärt förkortas. Ellsbergs studier visade att det amerikanska Stillahavskommandot därför struntade i det japanska förbudet att stationerna kärnvapen inom landets territorium.

Den amerikanska flottan lät ett örlogsfartyg (USS San Joaquin County) ankra ute på redden vid Iwakuni. Officiellt utförde detta fartyg reparation och underhåll av basens elektronikutrustning. Vad ytterst få visste var att örlogsfartyget hade kärnvapen i sitt lastutrymme. Vid skarpt läge skulle detta flatbottnade fartyg gå in mot land, öppna stäven och landsätta traktorer lastade med missiler och robotar med kärnstridsspetsar avsedda att bestycka flygplan vars piloter redan hade sina anfallsmål utmärkta på kartorna.

Fallet med Iwakunibasen borde väl mana till viss eftertanke hos vår svenska statsledning. Ett uttalat förbud att stationera kärnvapen på svenskt territorium skulle med stor sannolikhet inte respekteras av USA:s och Natos befälhavare.

Beslut som inte kan ångras
Det är endast USA:s president - Commander in Chief - som har koderna till att avfyra kärnvapnen. Detta är en uppfattning som de flesta har men är mer trosviss än sann. Ellsberg fann under sitt forskningsarbete uppgifter om att presidenten hade delegerat beslutsrätten till lägre befälsnivåer. Militära befattningshavare kunde således utifrån egna bedömningar ge order om att avfyra missiler med kärnstridsspetsar. Det är ett förhållande som sannolikt råder än idag.

I sina studier och analyser av kärnvapenplanerna gjorde Ellsberg skrämmande upptäckter. Är atombombernas och vätebombernas effekter korrekt analyserade? Kan ett avfyrningsbeslut återtas om det fattas av misstag eller är grundat på brisfällig eller felaktig information? Hans svar på frågorna är ett rungande nej. När den kärnvapenbestyckade roboten väl lämnat avfyrningsrampen utlöser den en motreaktion hos fienden, och det efterföljande kärnvapenkriget är oundvikligt.

När Domedagsmaskinens pärmar har lagts igen har Ellsberg övertygat mig som läsare om att det är dårskap att tro sig vinna ett kärnvapenkrig med begränsade förluster. En känsla av skräck och vanmakt infinner sig inför tanken på en framtid där atombomber ännu en gång skall fällas över länder, städer och människor och i förlängningen förinta stora delar av vår planet. ”Omnicide” (mord på allt och alla) är Ellsbergs beteckning på vad som då skulle ske. Mänskligheten kommer att utplånas vid ett kärnvapenkrig. Kärnvapenvintern gör det omöjligt för eventuella överlevande att fortsätta att existera. Själva livsbetingelserna är borta.

In i kärnvapenallians
Domedagsmaskinen är en särskilt angelägen bok nu när vårt lands politiska ledning har ansökt om medlemskap i Nato. Beslutet fattades i nästan total enighet i riksdagen, och någon allmän och öppen diskussion hanns aldrig med. Vårt lands befolkning borde fått veta mer om innebörden av ett medlemskap och i en folkomröstning ge uttryck åt sin uppfattning, inte minst eftersom militäralliansen förfogar över kärnvapen. Har statsledningen verkligen folkets mandat att ingå i en allians som är beredd att slå till med kärnvapen i en framtida konflikt? Vårt land har under 1900-talet strävat efter fred och kollektiv säkerhet på den internationella arenan och har framför allt på ett metodiskt och övertygande sätt arbetat för nedrustning och avspänning. Det finns inga goda skäl till att Sverige skall acceptera kärnvapen och bryta en utrikespolitisk kurs som gynnat oss väl. Ellsbergs Domedagsmaskinen är en ögonöppnare för vad ett kärnvapenkrig kan medföra.

Efter ett Natomedlemskap kommer Sverige att vara delaktigt i ansvaret för kärnvapnen och deras användning. I militäralliansens organisation finns en planeringsgrupp (Nuclear Planning Group), som förbereder gemensamma militära insatser, vilka inbegriper att slå till med kärnvapen. I denna grupp kommer en svensk militär eller civil att delta. Bara tanken är fasansfull. En svensk tjänsteman skall ges möjlighet att spela hasard med mänskligheten som insats. Spåren från 1945 förskräcker.

Måste bort
Daniel Ellsberg har skrivit sin bok med stort personligt engagemang och med gedigen kunskap om de förhållanden han beskriver. Boken ger också relevanta perspektiv på kärnvapeneran – att mänskligheten riskerar att utplåna sig själv. Hans budskap är att massförstörelsevapnen måste bort från ländernas vapenförråd. Något alternativ finns inte. Kärnvapennedrustning och arbete för avspänning är kungsvägen till en fredligare värld.

Vid utdelningen av Palmepriset i januari 2019 (jag var där) uppmanade Ellsberg Sverige att skriva under FN:s resolution om kärnvapenförbud (som vårt land hade varit med och arbetat fram). Nu visade det sig att ett sådant ställningstagande skulle gå emot USA:s önskemål, och i sann hegemonisk anda slamrade USA med hot om att inte komma till undsättning ifall vårt land drogs in i krig. Vår regering backade lydigt och skrev inte under FN-resolutionen.

Sverige och Europa kommer utan tvivel att bli krigsskådeplatser om ett krig mellan väst och öst (läs Ryssland) börjar. Det är en villfarelse att tro att vår nationella säkerhet, frihet och överlevnad bäst garanteras under Natos kärnvapenparaply.

Kaj Odelstål

F d lärare från Fagersta. Var bl.a. moderator på mötet med den schweiziske militäranalytikern Jacques Baud 25 mars i Stockholm.

Kaj Odelstål medverkar bl.a. på Nyhetsbanken (se bl.a. här) och på alba.nu.

Domedagsmaskinen finns nu i Internetbokhandeln för ca 265 kr inkl. frakt. Om du köper två böcker ur Gerundiums utgivning blir det billigare att beställa direkt.