Följ pengarna!

Följ pengarna! Av Mr. Fish

Under rubriken "Förlamningens Förenta stater" tecknar Chris Hedges i en krönika 24 april på Consortium News läget i vad som tidigare ofta kallades "världens största demokrati".

Politisk förlamning blåser bort det lilla som finns kvar av vår blodfattiga demokrati, skriver han.

Det är den förlamning som får oss att inte göra någonting, medan de styrande oligarkerna, som har ökat sin rikedom med nästan en tredjedel sedan pandemin började och med nära 90 procent under det senaste decenniet, orkestrerar rena skattebojkotterna, och det samtidigt som miljontals amerikaner går i konkurs för att de inte klarar betala sina sjukvårdsräkningar, bolån, kreditkortsskulder, studieskulder, billån och skyhöga elräkningar som kommer från ett system som har privatiserat nästan varje aspekt av våra liv.

Det är den förlamning som hindrar oss att göra något för att höja minimilönen, trots inflationens härjningar och att runt 600 000 amerikaner är hemlösa och 33,8 miljoner människor bor i hem där  de inte vet om de kan skaffa mat för dagen, däribland 9,3 miljoner barn.

Det är den förlamning som fått folk att ignorera klimatkrisen, det största existentiella hot vi står inför, och att utvinna allt mer av fossila bränslen.

Det är den förlamning som får oss att tillåta att hundratals miljarder dollar öses över den permanenta krigsekonomin istället för att användas till att reparera landets kollapsande vägar, järnvägar, broar, skolor, elnät och vattenförsörjning.

Det är den förlamning som får oss att vägra införandet av en allmän hälsovård och en reglering av de vinstdrivande försäkrings- och läkemedelsindustrier så att de reparerar det sämsta hälsovårdssystemet i något högindustrialiserat land, och där medellivslängden sjunker och fler amerikaner dör av undvikbara orsaker än i jämförbara nationer. Mer än 80 procent av mödradödligheten i USA kan förebyggas, enligt Centers for Disease Control and Prevention.

Det är den förlamning som fått oss att inte vilja minska polisvåldet, avveckla världens största fängelsesystem, stoppa statens enorma övervakning av allmänheten och reformera ett dysfunktionellt domstolssystem där nästan alla, såvida de inte har råd med dyra advokater, tvingas acceptera betungande avtal med domstolen (det vill säga ett lägre straff om man erkänner /Nyhetsbanken).

Det är den förlamning det innebär att passivt låta folk, beväpnade med arsenaler av militära automatvapen, slakta varandra för att någon gått in i någons trädgård, råkat köra in på någons uppfart, ringt på fel dörr, blivit arg på jobbet eller i skolan, eller blivit så främmande och bittra för att de blivit lämnade att de skjuter ihjäl rader av oskyldiga människor i mordisk självförstörelse.

Demokratier dödas inte av reaktionära pajasar som Donald Trump, som rutinmässigt stämts för att inte ha betalat arbetare och entreprenörer och vars fiktiva tv-personlighet såldes till godtrogna väljare, eller okunniga och ytliga politiker som Joe Biden, vars politiska karriär har ägnats åt att betjäna sina donatorer från näringslivet. Dessa politiker ger en falsk tröst genom att rikta skylla våra kriser på en viss person, som om att ta bort denna offentliga person eller censurera hans grupp skulle rädda oss.

Demokratier dödas när ett litet gäng av, i vårt fall företag, tar kontroll över ekonomin, kulturen och det politiska systemet och förvränger dessa till att uteslutande tjäna sina intressen. De institutioner som ska hjälpa folket att få sin rätt blir parodier på sig själva, tvinar bort och dör. Hur ska man annars förklara att lagstiftande organ bara kan enas för att ta fram åtstramningsprogram, skattesänkningar för miljardärsklassen, pumpa upp polis- och militärbudgetar och minska de sociala utgifterna? Hur ska man annars förklara att domstolar fråntar arbetare och medborgare deras mest grundläggande rättigheter? Hur ska man annars förklara ett allmänt utbildningssystem där de fattiga i bästa fall får lära sig elementär matte och att läsa, medan de rika skickar sina barn till privata skolor och universitet med hjälp av mutor i form av miljarddollarsdonationer?

Demokratier dödas med falska löften och ihåliga plattityder. Biden berättade för oss när han kandiderade att han skulle höja minimilönen till 15 dollar och dela ut stimulanscheckar på 2 000 dollar. Han berättade för oss att hans American Jobs Plan skulle skapa "miljoner bra jobb." Han sa oss att han skulle stärka rätten till kollektivavtalsförhandlingar och säkerställa allmän förskola, universell betald familje- och sjukledighet och gratis community college (ungefär motsvarande svensk folkhögskola /Nyhetsbanken). Han lovade ett offentligt finansierat sjukvårdsalternativ. Han lovade att inte tillåta oljeborrning på federal statlig mark och att främja en "grön energirevolution och miljörättvisa”. Inget av det hände.

Men vid det här laget har de flesta genomskådat spelet. Varför inte rösta på Trump och hans storslagna, fantasidrivna löften? Är de mindre verkliga än de som Biden och demokraterna ger? Varför hylla ett politiskt system som går ut på svek? Varför inte lämna verklighetens rationella värld som bara har fört med sig elände? Varför troget hålla sig till gamla sanningar som nu blivit hycklande banaliteter? Varför inte spränga hela skiten?

Som forskning av professorerna Martin Gilens och Benjamin I. Page understryker, har vårt politiska system förvandlat de styrdas samtycke till ett grymt skämt. "Den centrala slutsatsen av vår forskning är att ekonomiska eliter och organiserade grupper som representerar affärsintressen har betydande självständig inverkan på USA:s regeringspolitik, medan massbaserade intressegrupper och vanliga medborgare har lite eller inget självständigt inflytande", skriver de.

Den franske sociologen Emile Durkheim kallade i sin bok "Om självmordet", On Suicide, vårt tillstånd av hopplöshet och förtvivlan för anomi, som han definierade som "regellöshet". Regellöshet innebär att de regler som styr ett samhälle och skapar en känsla av organisk solidaritet inte längre fungerar. Det betyder att de regler vi får lära oss — hårt arbete och ärlighet kommer att ge oss en säker plats i samhället; vi lever i en meritokrati; vi är fria; våra åsikter och röster spelar roll; vår regering skyddar våra intressen - är en lögn. Naturligtvis, för den fattige eller en färgade har dessa regler alltid varit en myt, men en majoritet av den amerikanska allmänheten kunde en gång finna sig en säker plats i samhället, vilket är grunden för varje slags demokrati, något som otaliga politiska teoretiker alltifrån Aristoteles påpekat.

Tiotals miljoner amerikaner, som drabbats av avindustrialiseringen, förstår att deras liv inte kommer att förbättras, inte heller deras barns. Samhället, som Durkheim skriver, är inte längre "tillräckligt närvarande" för dem. De som kastas åt sidan kan, skriver han, delta i samhället bara genom sin sorg.

Den enda väg som återstår för att bekräfta dig själv, när alla andra vägar stängts, är att förstöra. Förstörelse, underblåst av en grotesk hypermaskulinitet, ger en njutningskick som, tillsammans med känslor av allmakt, är sexualiserad och sadistisk. Den har en sjuklig attraktion. Denna lust att förstöra, vad Sigmund Freud kallade dödsdriften, riktar sig mot alla former av liv, inklusive vårt eget.

Dessa dödspatologier, förtvivlans sjukdomar, manifesteras i de plågor som sveper över hela landet — opioidberoende, sjuklig fetma, spelberoende, självmord, sexuell sadism, hatgrupper och masskjutningar. Min bok, "America: The Farewell Tour", undersöker de demoner som gripit det amerikanska psyket.

Ett nät av sociala och politiska band – vänskap och familjeband, medborgerliga och religiösa ritualer, meningsfullt arbete som ger en känsla av plats, värdighet och hopp om framtiden – tillåter oss att gå in i ett projekt som är större än jaget. Dessa band ger psykologiskt skydd inför vår förestående dödlighet och traumat av utstötning, isolering och ensamhet. Vi är sociala djur. Vi behöver varandra. Ta bort dessa band och ett samhälle övergår till brodermord.

Kapitalism är motsatsen till att skapa och upprätthålla sociala band. Dess kärnegenskaper – relationer som är transaktionella och tillfälliga, prioriterar självavancemang genom manipulering och utnyttjandet av andra för den omättliga vinstlusten – äter demokratiskt utrymme. Utplånandet av alla begränsningar för kapitalismen, från facklig verksamhet till statlig tillsyn och reglering, har lämnat ut oss till rovgiriga krafter som till sin natur exploaterar människor och natur ända till deras slutliga utmattning eller kollaps.

Trump, utan empati och oförmögen till ånger, är personifieringen av vårt sjuka samhälle. Det är som honom näringslivskulturen lär de utslagna att de borde sträva efter att bli. Han uttrycker, ofta vulgärt, den enorma ilskan hos dem som slagits ut, han är en vandrande reklampelare för jagkulten. Trump är inte en produkt av stölden av de stulna Podesta-mejlen,  DNC-läckorna eller James Comey. Han är inte en produkt av Vladimir Putin eller ryska bottar. Han är en produkt av, precis som sina ambitiösa dubbelgångare, sådana som Ron DeSantis, Tom Cotton och Margorie Taylor Greene, anomi och socialt förfall.

Individer är "alltför nära involverade i det sjuka samhällets liv för att de ska kunna undgå att påverkas", skriver Durkheim. "Dess sjukdom blir oundvikligen också deras."

Dessa charlataner och demagoger som förkastar den politiska och medborgerliga anständighetens begränsningar, förlöjligar den "kultiverade" eliten som sålt ut oss. De erbjuder ingen fungerande lösning på de kriser som drabbar landet. De spränger den gamla sociala ordningen, som redan var rutten, och ropar på hämnd mot verkliga och inbillade fiender som om sådana handlingar på något magiskt sätt skulle återuppliva en mytisk guldålder. Ju mer svårgripbar den förlorade guldåldern blir, desto ondskefullare blir de.

"Borgerskapet, som utgav sig för att vara de västerländska traditionernas väktare, grumlade alla moraliska frågor genom att offentligt ståta med dygder som den i sitt privat- och affärsliv inte bara saknade utan till och med föraktade. Därför framstod et som revolutionärt att erkänna sin grymhet, sin likgiltighet för mänskliga värderingar och sin allmänna omoral, eftersom detta om inte annat raserade den falskhet som det rådande samhället tycktes vila på", skriver Hannah Arendt i ”Totalitarismens ursprung” (Övers. Jim Jakobsson,Daidalos 2016, s 437).

Hon syftade med detta på dem som anammade fascismens hatfyllda retorik i Weimarrepubliken. "Hur frestande var det inte att visa upp extrema attityder i dubbelmoralens hycklande skymningsljus, att offentligt bära grymhetens mask, när alla var uppenbart hänsynslösa och låtsades vara omtänksamma - att ståta med ondska i en värld präglad av tarvlighet snarare än ondska!"

Vårt samhälle är allvarligt sjukt. Vi måste bota dessa sociala sjukdomar. Vi måste mildra denna anomi. Vi måste laga de avbrutna sociala banden och integrera de fördrivna tillbaka i samhället. Om dessa sociala band förblir brutna kommer det att garantera en skrämmande nyfascism. Det är väldigt mörka krafter som kretsar runt oss. Förr än vi tror kan de ha oss i sitt grepp. 

Chris Hedges

övers: Lennart Palm

https://consortiumnews.com/2023/04/24/chris-hedges-the-united-states-of-paralysis/