Att återta Förenta staterna

USA genomgår nu det häftigaste klasskriget i sin historia. Den sociala ojämlikheten har nått sina mest extrema nivåer på över 200 år, och överträffar till och med den värsta girigheten på rövarbaronernas tid, skriver Chris Hedges, amerikansk Pultizerbelönad journalist och presbyteriansk präst.

De lagstiftande, verkställande och rättsliga grenarna av regeringen, tillsammans med media och universitet, har tagits över av ett litet gäng av miljardärer och företag som driver fram lagar och förordningar som befäster sin makt och obscena rikedom på folkets bekostnad.

Amerikaner, vare sig de står till vänster eller höger, är hjälplösa offer inför denna moderna inkarnation av den bibliska avguden Molok.

1928 ägde den översta 1 procenten cirka 24 procent av landets inkomster, en andel som stadigt sjönk fram till 1973. I början av 1970-talet ökade oligarkin sina attacker mot arbetarna som svar på de folkliga massrörelser som uppkommit på 1960-talet.

Miljardärsklassen och företagen öste in miljarder till politiska partier, universitet, tankesmedjor och media. Kritiker av kapitalismen fick allt svårare att hitta en plattform, även på public service-radio.

De som sjöng med i miljardärernas sång överöstes med stipendier, bokaffärer, fasta professurer, priser och permanent lovprisande i den kommersiella pressen. Lönerna stagnerade. Inkomstojämlikheten växte till monstruösa proportioner. Skattesatserna för företag och de rika sänktes tills det kulminerade i vad som mest liknar en skattebojkott.

Idag äger de 10 procenten rikaste i USA nästan 70 procent av landets totala förmögenhet. Den översta procenten kontrollerar 32 procent av förmögenheten. De nedersta 50 procenten av USA:s befolkning äger bara 3 procent av alla USA:s hela rikedom.

Dessa styrande oligarker håller amerikanerna, för att inte tala om naturen, i ett dödsgrepp. De har mobiliserat statens säkerhetsorgan, militariserat polisen, byggt upp världens största fängelsesystem och fått domstolarna att kriminalisera själva fattigdomen.

Amerikaner är den mest spionerade på, övervakade, fotograferade och kontrollerade befolkningen i mänsklighetens historia, och då räknar jag in Stasi-staten i Östtyskland. När företagsstaten bevakar dig 24 timmar om dygnet kan du inte kan du inte längre tala om frihet. Det är ett förhållande mellan en herre och en slav.

Oligarkerna har köpt intellektuella och konstnärer för att tjäna sina kommersiella intressen.

Maskineriet för företagsdominans hålls igång av högskoleutbildade, de som stiger till toppen av den akademiska världen – t ex ekonomen Larry Summers som drivit på avregleringen av Wall Street under president Bill Clinton, eller statsvetaren Samuel Huntington som varnat för att länder som USA och Storbritannien lider av ett "överskott av demokrati" - de som leder finansföretagen och bolagsvärlden, de som tillhandahåller PR-företagens tingeltangel, reklam, varumärken och politiska propaganda, och de i pressen som arbetar som maktens stenografer och de i underhållningsbranschen som fyller våra huvuden med fantasierna.

De skapar paria
Det är en av de stora ironierna att företagsstaten behöver de utbildades, intellektuellas och konstnärernas förmågor för att behålla makten, men i samma ögonblick som någon börjar tänka självständigt tystas de.

De oavbrutna angreppen på kultur, journalistik, utbildning, konst och kritiskt tänkande har gjort att de som talar om en klasskamp har marginaliserats, desperata Cassandras som ses som lätt rubbade och deprimerande apokalyptiska. De som har modet att kasta ett ljus in i maskineriets inre funktion, som Noam Chomsky, förvandlas till paria, eller, som Julian Assange, förföljs utan nåd.

Kulturen är avgörande för demokratin. Den är radikalt och förändrar. Den uttrycker det som ligger djupt inom oss. Den sätter ord för vår verklighet. Den bekräftar fakta i våra liv. Den får oss att både känna och se. Den låter oss känna empati med dem som är annorlunda eller förtryckta. Den avslöjar vad som händer runt omkring oss. Den respekterar mystiken.

"Konstnärens exakta roll är alltså att belysa mörkret, leda oss vägar genom den vidsträckta skogen," skriver James Baldwin, "så att vi inte, i något vad vi gör, förlorar syftet, som ju, när allt kommer omkring att göra världen till en mer mänsklig plats att leva på.”

"I slutändan fungerar konstnären och revolutionären som de fungerar och betalar det pris de måste för detta, eftersom de båda är besatta av en vision, och de drivs snarare av den än bara följer den", skriver Baldwin .

11 februari 2018: Michael Lindley, en veteran och fredsaktivist, sätter ut kors på stranden som en påminnelse om de liv som förlorats i krigen. (Lorie Shaull, Flickr)

Masskulturens centrala utgångspunkt är att kapitalismen är den ofrånkomliga motorn för mänskliga framsteg, detta trots att globala kapitalister har pumpat in nästan 37 procent mer utsläpp av växthusgaser i atmosfären sedan den första klimatkonventionen 1992.

Försök att tala om värderingar och behov, tala om moraliska system och mening, trotsa vinstens företräde, speciellt om du bara har de få minuterna du erbjuds i ett kabel-tv-program för att pladdra fram och tillbaka i de vanliga tankedödande klichéerna, och det kommer att låta som trams för en tillvand allmänhet.

Kapitalismen, som Karl Marx förstod, är en revolutionär kraft. Det är inneboende instabil. Den utnyttjar människor och naturen ända till dessas utmattning eller kollaps. Det är dess natur.

Men de i samhället som har till uppgift att avslöja denna natur har köpts eller tystats. Sanningen hfår inte komma från sociala värderingar eller etik utanför företagskulturen. Sociala, familjära och individuella rättigheter och behov, liksom förmågan att fokusera på dessa rättigheter och behov, berövas befolkningen.

Det finns deras fakta och det finns våra fakta. Marknader, ekonomisk tillväxt, högre företagsvinster och sammanslagningar, åtstramningar, teknisk innovation, avindustrialisering och stigande aktiekurser är deras fakta. Janet Yellens behov av att skapa arbetslöshet för att få ner inflationen är, för dem, ett avgörande faktum.

Våra fakta, fakta för dem som vräks, sätts i fängelse, är arbetslösa, är sjuka men ändå oförsäkrade, de 12 miljoner barn som går och lägger sig hungriga eller, som nästan 600 000 amerikaner, bor på gatan, ingår inte i hennes ekvation.

Våra fakta lockar inte annonsörer. Våra fakta stämmer inte överens med den Disneyfierade värld som media och annonsörer får betalt för att skapa. Våra fakta står i vägen för ökade vinster.

I drömmarnas värld
Man strävar mot en dröm. Man lever i en illusion. Och den illusion människor matas med är att det aldrig finns ett hinder som inte kan övervinnas. Att om vi bara gräver tillräckligt djupt inom oss själva, hittar vår inre styrka, om vi förstår när olika självhjälpsguruer säger oss att vi egentligen är exceptionella, om vi tror att Jesus kan utföra mirakel, om vi fokuserar på lyckan, kan vi få allt vi önskar.

Och när vi misslyckas, eftersom de flesta misslyckas uppfylla denna illusion i ett postindustriellt USA, så säger man att vi inte försökt tillräckligt hårt. 

Minnesstund för George Floyd i Minneapolis, 30 maj 2020. (Fibonacci Blue, Flickr)

Sigmund Freud skrev att samhällen, liksom individer, drivs av två primära instinkter. Den ena är livsinstinkten - Eros, strävan efter att älska, vårda, skydda och bevara. Det andra är dödsinstinkten.

Dödsinstinkten, kallad Thanatos av postfreudianer, föds av rädsla, hat och våld. Den strävar efter upplösningen av allt levande, inklusive oss själva. En av dessa två krafter, skriver Freud, är alltid på uppgång.

Samhällen på tillbakagång dras till dödsinstinkten, som Freud konstaterar i Civilization and Its Discontents, skriven vid tiden för den europeiska fascismens uppkomst och andra världskriget. Dödsinstinkten ser förstörelse som skapelse.

Tillfredsställelsen som dödsinstinkten ger, skriver Freud, "åtföljs av en utomordentligt hög grad av narcissistisk njutning, på grund av att den får egot att känna att dess gamla önskningar om allmakt uppfylls”.

En befolkning i djupaste förtvivlan, i en känsla av detronisering och maktlöshet, berusas av en förintelsesorgie, som snart förvandlas till självförintelse. Denna befolkningh har inget intresse av att vårda en värld som har svikit dem.

Den försöker utplåna denna värld och ersätta den med en mytisk. Den drar sig tillbaka i en självbeundran skapad av självbedrägeriet och historisk minnesförlust. 

USA President Joe Biden tar en gruppselfie efter ett tal den 28 mars på Wolfspeeds halvledarfabrik i Durham, North Carolina. (Vita huset/Adam Schultz)

Faran med illusionen är att den låter dig förbli i ett tillstånd av infantilism. När klyftan öppnas mellan amerikanernas illusion om vilka de är och deras verklighet av ojämlikhet, våld, utmätningar, konkurser, orsakade av oförmågan att betala sjukvårdsräkningar och i slutändan imperiets kollaps, står människorna oförberedda, känslomässigt, psykologiskt och intellektuellt, inför det som möter dem.

När vargen står för dörren, när kronofogden tagit vårt hus, när a-kassan tar slut, reagerar man som ett barn. Man börjar söka efter en demagog eller en frälsare som lovar skydd, moralisk förnyelse, hämnd och ny ära.

Detta är den förvridna värld som bolagsherrarna har skapat. Det är en värld som amerikaner måste konfrontera och demontera. Det kräver att makt ställs mot makt.

Det kräver nedmontering av de illusioner som använts för att beröva oss makt, det kräver att vi håller fast vid värderingar baserade på livets helighet, snarare än på vinst.

Det kräver att vi överbryggar de kulturella och politiska klyftor som den härskande klassen har skapat och börjar bygga nya politiska och sociala koalitioner.

1 december 2009: President Barack Obama, vicepresident Joe Biden, utrikesminister Hillary Clinton och stabschefen Rahm Emanuel. (Vita huset, Pete Souza)

Mångfaldspolitikens tomhet
Mångfaldspolitiken har blivit reklamjippon, varumärken. USA:s förre president Barack Obama gjorde ingenting för att dämpa social ojämlikhet och imperialistisk dårskap. Liberaler och intellektuella har varit upptagna av identitets- och mångfaldspolitik och boutique-aktivism istället för att ta itu med systemiska orättvisor eller de ständiga krigens gissel.

De som har skäller ut de som inte har för deras dåliga uppförande, rasism, språkliga okänslighet och smaklöshet, samtidigt som de ignorerar grundorsakerna till deras ekonomiska nöd eller den självmordsförtvivlan som griper stora delar av landet.

Förbättrades indianernas liv på grund av den lagstiftning som krävde assimilering och återkallandet av stammarnas jordägande som drevs fram av Charles Curtis, den första indianske vicepresidenten?

Har vi det bättre med Clarence Thomas som motsätter sig positiv särbehandling, i Högsta domstolen? Eller Victoria Nuland, en krigshök, i utrikesdepartementet?

Är USA:s fortsatta ständiga krig mer tilltalande för att Lloyd Austin, en afroamerikan, är försvarsminister? Har militären blivit mer human efter att den accepterat transsexuella soldater?

Minskas den sociala ojämlikheten, och övervakningsstaten som kontrollerar den, för att Sundar Pichai, född i Indien, är VD för Google och Alphabet? Har vapenindustrin förbättrats för att Kathy J. Warden, en kvinna, blivit VD för Northrop Grumman? Och en annan kvinna, Phebe Novakovic, VD för General Dynamics?

Har arbetande familjer fått det bättre med Janet Yellen, som främjar ökad arbetslöshet och "jobbsäkerhet" för att sänka inflationen, som finansminister? Har filmindustrin blivit bättre när en kvinnlig regissör, Kathryn Bigelow, gör "Zero Dark Thirty", en propagandaserie för C.I.A.?

Richard Rorty såg i sin sista bok Achieving Our Country vart vi amerikaner är på väg. Han skriver:

"Medlemmar i fackföreningar och oorganiserade okvalificerade arbetare kommer förr eller senare att inse att deras regering inte ens försöker förhindra att lönerna sjunker eller att förhindra att jobb exporteras. Ungefär samtidigt kommer de att inse att tjänstemän i förorten – som själva är desperat rädda för att tryckas tillbaka – inte kommer att låta sig beskattas för att ge sociala förmåner till någon annan.

Då kommer något att spricka. Väljarna utanför förorten kommer att bestämma sig för att systemet har misslyckats och börja leta efter en stark man att rösta på – någon som är villig att försäkra dem att, när han väl är vald, de självbelåtna byråkraterna, knepiga advokaterna, överbetalda obligationsförsäljarna och de postmodernistiska professorerna inte längre kommer att bestämma färden. Ett scenario som det i Sinclair Lewis´ roman It Can't Happen Here kan sedan följa. För när en stark man väl tillträtt kan ingen förutse vad som kommer att hända. 1932 var de flesta av förutsägelserna om vad som skulle hända om Hindenburg utnämnde Hitler till rikskansler, starkt överoptimistiska.

En sak som med stor sannolikhet kommer att hända är att de framgångar som under de senaste fyrtio åren uppnåtts av svarta och bruna amerikaner, och av homosexuella, kommer att utplånas. Det skämtsamma kvinnoföraktet kommer åter att bli på modet. Orden [öknamnet på en afroamerikan som börjar med "n"] och [motsvarande för en judisk person som börjar med "k" (amerikanskans ”kike”/Nyhetsbanken)] kommer återigen att höras på arbetsplatserna. All sadism som den akademiska vänstern har försökt göra oacceptabel för sina studenter kommer att strömma tillbaka. All den förbittring som dåligt utbildade amerikaner känner över att deras uppförande dikteras till dem av högskoleutexaminerade kommer att få utlopp.” 

Allmänheten har splittrats upp i antagonistiska stammar. Att tillgodose dessa antagonistiska stammar är medias affärsmodell, oavsett om det gäller Fox News eller MSNBC.

Inte bara får dessa konkurrerande befolkningsgrupper höra vad de vill höra, den motsatta stammen demoniseras med den grövsta retorik som öppnar avgrunderna inom allmänheten. Detta gläder oligarkerna.

Om vi ska vrida tillbaka makten från företag och miljardärsklassen som har genomfört denna statskupp i slow motion, samt förhindra uppkomsten av en ny fascism, måste vi bygga en vänster-högerkoalition fri från den moraliska absolutismen hos woke-fanatikerna.

Vi måste organisera oss för att använda det enda vapen arbetarna har som kan lamslå och förstöra miljardärsklassens ekonomiska och politiska makt. Strejken.

Oligarkerna har ägnat decennier åt att avskaffa eller tämja fackföreningarna och förvandlat de få fackföreningar som finns kvar till undergivna juniorpartners i det kapitalistiska systemet.

Endast 10,1 procent av arbetskraften är fackligt organiserad. Från och med januari 2022 låg den privata sektorns fackföreningar på sin lägsta nivå sedan införandet av National Labour Relations Act från 1935.

Och ändå säger 71 procent av de amerikanska arbetarna att de skulle vilja tillhöra ett fackförbund, det högsta siffran på nästan sex decennier, och upp från 48 procent 2009, enligt en Gallup-undersökning som genomfördes förra sommaren. 

Demonstranter i Philadelphia i de rikstäckande demonstrationerna till stöd för Amazon-arbetarna i Bessemer, Alabama, den 20 mars 2021. (Joe Piette, Flickr, CC BY-NC-SA 2.0)

Attacker på arbetarmakten
En serie antifackliga lagar, inklusive 1947 års Taft-Hartley Act och så kallade Right-to-Work-lagar, som förbjuder företag att sluta avtal med ett fack att utestänga oorganiserade, skapades för att försvaga arbetarnas förhandlingsstyrka och hindra förmågan att strejka.

När Taft-Hartley Act antogs var ungefär en tredjedel av arbetarna fackligt organiserad, och organiseringen nådde en topp 1954 med 34,8 procent. Lagen är ett frontalangrepp mot fackföreningarna. Den förbjuder ”jurisdictional strikes” (bl a strejker kring vilket fack som ska representera ett visst yrke eller viss arbetsplats /Nyhetsbanken), vilda strejker, solidaritetsstrejker liksom politiska strejker och sekundära bojkotter, varvid fackföreningar strejkar mot arbetsgivare som fortsätter att göra affärer med ett företag som genomgår en strejk. Den förbjuder sekundär eller ”common situs picketing” (där de strejkande stänger en hel arbetsplats trots att konflikten bara gäller en viss underentreprenör /Nyhetsbanken) och utestängning av oorganiserade från ett företag.

Företag tillåts enligt lagen att tvinga de anställda delta i antifackliga propagandamöten, något Amazon gör med sina anställda.

Den federala regeringen har befogenhet att stoppa en strejk och med tvång införa ett avtal om en förestående eller pågående strejk äventyrar "nationell hälsa eller säkerhet", som Biden-administrationen gjorde mot godsjärnvägsarbetarna. Strejkrätt existerar knappt i USA.

Strejken är det enda vapen arbetare har som kan hålla makten i schack. Ett tredje parti kan ställa upp med kandidater i valen för att utmana de två stora partiernas duopol, men de är helt värdelösa bihang om de inte har en organiserad arbetarrörelse bakom sig.

Som historien upprepade gånger har visat, är en organiserad arbetarrörelse, allierad med ett politiskt parti som stöder dess intressen, det enda sättet som människor kan skydda sig med mot oligarkerna.

Juni 1934: Öppen strid mellan strejkande Teamsters beväpnade med rör och polisen på gatorna i Minneapolis. (Wikimedia Commons)

Nick French bygger i en artikel i Jacobin på sociologen Walter Korpis arbete, som undersökte den svenska välfärdsstatens framväxt i sin bok The Democratic Class Struggle. Korpi beskrev hur svenska arbetare,

”byggde en stark och välorganiserad fackföreningsrörelse, organiserad efter industriella linjer och förenad i en facklig centralorganisation ... som arbetade nära samman med Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti (SAP).

Kampen för att bygga upp välfärdsstaten krävde organisering – 76 procent av arbetarna var fackligt organiserade – vågor av strejker, militant facklig aktivitet och politiskt tryck från SAP.

"Mätt i antal arbetsdagar per arbetare", skriver Korpi, "hade Sverige från sekelskiftet fram till början av 1930-talet den högsta nivån av strejker och lockouter bland de västerländska staterna”.

Från 1900 till 1913 ”omfattade arbetsnedläggelserna 1 286 dagar på grund av strejker och lockouter per tusen arbetare i Sverige. 1919–1938 uppgick motsvarande antal dagar till 1 448. Som jämförelse gick det i USA förra året färre än 3,7 dagars nedlagt arbete per tusen arbetare på grund av fackliga konflikter enligt uppgifter från National Bureau of Economic Research”. 

Vid vilken tidpunkt reser sig en trängd befolkning som lever nära eller under fattigdomsgränsen i protest?

Vid vilken tidpunkt övergår den till ett uthålligt civilt motstånd för att bryta maktelitens strypgrepp?

Vid vilken tidpunkt kommer människor att vara villiga att acceptera risken för arrestering, fängelse eller värre?

Detta, om historien är någon vägledning, är okänt. Men att tändtråden finns där är nu obestridligt, även för den härskande klassen. Som den amerikanske filosofen Richard Rorty varnade, om dessa motsättningar tillåts växa, ökar risken för att kristna fascister sopa bort det som fortfarande finns kvar av en allt blodfattigare republik.

Men om amerikaner organiserar sig kring sina gemensamma intressen, inklusive mot den dödsdom  som utfärdats mot miljarder av världens befolkning av fossilbränsleindustrin, kan fokus vridas bort från demoniseringen av den andra och riktas om mot den verkliga fienden – bolagsherrarna.

Frankrike ger oss en kraftfull lektion i hur man ställer folkmakt mot en styrande elit.

Frankrikes president Emmanuel Macrons försök att självsvåldigt höja pensionsåldern har utlöst massiva strejker och protester över hela Frankrike, inklusive i Paris, Lyon, Marseille och Bordeaux. Runt 3,5 miljoner arbetare deltog i Frankrike förra veckan i sin nionde rullande strejk.

Premiärminister Benjamin Netanyahus försök att stoppa rättsväsendets kontrollmöjligheter lades på is när landets största fackliga paraplyorganisation utlöste strejker som stängde ner transporter, universitet, restauranger och butiker.

Amerikanernas egen historia med en egen militant arbetarrörelse, särskilt under 1930-talet, resulterade i en rad åtgärder som skyddade arbetets män och kvinnor i hela USA, inklusive social försäkring, åtta timmars arbetsdag och slutet på barnarbete.

Förenta staterna uppvisar de blodigaste arbetskonflikterna av någon industrialiserad nation – det enda undantaget utrotandet av alla arbetarorganisationer genom de fascistiska regimerna i Europa.

Hundratals amerikanska arbetare dödades. Tusentals skadades. Tiotusentals svartlistades. Radikala fackliga organisatörer som Joe Hill avrättades på grund av fixade mordanklagelser, fängslades som Eugene V. Debs eller drevs, som "Big Bill" Haywood, i exil.

Militanta fackföreningar förbjöds. Under ”Palmer-räderna” som genomfördes på tvåårsdagen av den ryska revolutionen, den 17 november 1919, arresterades mer än 10 000 påstådda kommunister, socialister och anarkister. Många hölls fängslade under långa tider utan rättegång.

Tusentals utlandsfödda emigranter, som Emma Goldman, Alexander Berkman och Mollie Steimer, arresterades, fängslades och till slut landsförvisades. Socialistiska publikationer, som Appeal to Reason och The Masses, lades ner. 

Under den stora järnvägsstrejken 1922 öppnade företagens beväpnade väktare eld och dödade strejkande. Pennsylvania Railroads president, Samuel Rea, anställde ensam över 16 000 beväpnade män för att bryta strejken för nästan 20 000 anställda i företagets fabriker i Altoona, Pennsylvania, de största i världen.

Järnvägsföretagen startade en massiv presskampanj för att demonisera de strejkande. De anställde tusentals strejkbrytare, av vilka många var afroamerikanska arbetare som av fackföreningsledningen vägrat medlemskap. Högsta domstolen godkände “yellow dog”-avtal som förbjöd arbetare att bilda fackföreningar.

Etablissemangspressen, tillsammans med det demokratiska partiet, deltog i lika mån i demoniseringen och strypandet av arbetarrörelsen. Samma år genomfördes järnvägsstrejker utan motstycke i Tyskland och Indien.

För att förhindra järnvägsstrejker, som störde den rikstäckande handeln 1877, 1894 och 1922 antog den federala regeringen The Railway Labor Act 1926 - fackföreningsmedlemmar kallar den "The Railway Anti-Labour Act" - som bland sina många krav också krävde att en federal beredskapsnämnd måste tillsättas innan en strejk kunde utlysas.

Biden inrättade en ”Presidential Emergency Board” i juli förra året. En månad senare tvingades godsjärnvägsarbetarna acceptera ett avtal som uteslöt all betald sjukskrivning.

Dagens oligarker är lika ondskefulla och hårdhänta som deras historiska föregångare. De kommer att kämpa med alla medel för att krossa arbetarnas ambitioner och kravet på demokratiska reformer. Det kommer inte att bli en snabb eller lätt kamp.

Men om amerikanerna fokuserar på förtryckaren, snarare än att demonisera andra förtryckta, om de sätter igång det hårda arbetet med att bygga massrörelser för att hålla de mäktiga i schack, om de accepterar att civil olydnad har en kostnad, inklusive fängelsetid, om de är villiga att använda det mest kraftfulla vapnet vi har – strejken – kan amerikanerna kan återta sitt land.

Översättning: Lennart Palm

Chris Hedges är en Pulitzer-prisbelönt journalist som var utrikeskorrespondent i 15 år för The New York Times, där han tjänstgjorde som byråchef för Mellanöstern och Balkan. Han har tidigare arbetat utomlands för flera tidningar. Han är programledare för programmet "The Chris Hedges Report."

g

Författarens anmärkning till läsarna: Det finns nu inget sätt kvar för mig att fortsätta skriva en veckokolumn för ScheerPost och producera mitt veckovisa tv-program utan din hjälp. Murarna sluter sig mot oberoende journalistik, där eliten, inklusive Demokratiska partiets eliter, kräver mer och mer censur. Bob Scheer, som driver ScheerPost med en knapp budget och jag kommer inte att sluta vårt engagemang för oberoende och ärlig journalistik, och vi kommer aldrig att placera ScheerPost bakom en betalvägg, kräva prenumeration, sälja dian data eller acceptera reklam. Snälla, om du kan, registrera dig på chrishedges.substack.com så att jag kan fortsätta att posta min måndagskolumn på ScheerPost och producera mitt veckovisa tv-program, "The Chris Hedges Report."

Den här kolumnen är från Scheerpost, för vilken Chris Hedges skriver en vanlig kolumn. Klicka här för att registrera dig för e-postvarningar.

De åsikter som uttrycks är enbart författarens och återspeglar kanske inte Consortium News.

Källa: Originalet i ScheerPost