Macron möter växande majoritet

Den franska regeringens vana att strunta i parlamentet och tillgripa den så kallade artikel 49.3 kan komma att bli Emmanuel Macrons fall, skriver historikern Mathias Bernard från Université Clermont Auvergne (UCA).

Han har en växande majoritet emot sig och den kan i längden inte avspisas med finter i parlamentet.

Uppmuntrad av enade fackföreningar hade dragkampen mellan gatan och regeringen om Emmanuel Macrons pensionsreform mestadels tagit formen av strejker och demonstrationer sedan mitten av januari.

Men regeringens beslut att kringgå nationalförsamlingen (parlamentets andra kammare /Nyhetsbanken) genom att åberopa artikel 49.3 i den franska konstitutionen torsdagen den 16 mars har nu kraftigt skärpt motsättningarna mellan Macrons relativa majoritet och oppositionspartierna. Måndagen den 20 mars överlevde Macronfalangen en kritisk misstroendeomröstning med bara 9 röster, vilket kom att påskynda antagandet av lagförslaget och fick tusentals att strömma ut på gatorna i spontana protester.

Samtidigt avvisar en ständigt växande majoritet av franska folket och demonstranterna den aktuella lagstiftningen som skulle höja den lägsta pensionsåldern från 62 till 64 år.

Långt ifrån att utgöra ett undantag, är vad som hände den 16 mars 100:e gången under Frankrikes femte republik som den verkställande makten valt att utnyttja undantagsbefogenheter för att tvinga igenom en impopulär åtgärd. President Macron utnyttjade artikeln en gång under sin första mandatperiod (2017–2022), och 11 gånger sedan starten av sin andra mandatperiod i juni 2022. Undantagsmöjligheten fördes in i den femte republikens konstitution 1958, författad av Michel Debré, som artikel 19 §3 – och blev allmänt känd som ”49.3”. Artikeln var avsedd att ”effektivisera” det parlamentariska systemet och lösa kriser och dödlägen genom att överlämna tyglarna till den verkställande makten.

Oavsett deras politiska inriktningar har den ena franska regeringen efter den andra under de senaste 20 åren nästan systematiskt tillgripit metoden för att genomföra projekt som på djupet förändrar landets välfärdssystem eller arbetslagstiftningen – även om de ibland fått backa efteråt under påtryckningar från gatan.

Ett ockuperat torg i Toulouse under majrörelsen 1968. André Cros/Wikimedia

Maj 68 var också en parlamentarisk kris

Krisen i maj 1968 var en nyckelhändelse i proteströrelsernas historia för de senaste 50 åren. Den ägde inte bara rum i föreläsningssalar och på gatorna. Den inspirerade också motståndet mot gaullismen, den politiska linje som förespråkades av ledaren för det franska motståndet under andra världskriget och tidigare presidenten Charles de Gaulle (1959–1969).

Utsliten efter 10 år på ämbetet, klamrade sig de Gaulle kvar vid makten stödd på en hårfin majoritet i den allmänna opinionen och/eller i nationalförsamlingen. Den 24 april 1968 förlorades en misstroendeomröstning om reformer av radio och TV på grund av bara 8 röster. När regeringen brottades med hur den borde svara på kraven från studenter och anställda, utfärdade oppositionen en ny misstroendeomröstning, som debatterades i ett klimat av extrem spänning den 21 och 22 maj.

Ledaren för den icke-kommunistiska vänstern, François Mitterrand (som blev president från 1981 till 1995), talade nu om en regimkris som undergrävde styrelse-”systemet” och efterlyste ett politiskt "alternativ" som han var redo att genomföra. Även om de var kritiska mot regeringens hantering av krisen, stödde Valéry Giscard d’Estaing (president från 1974 till 1981) och hans oberoende republikanska grupp regeringen. Misstroendeomröstningen misslyckades, med 233 ledamöter för - 11 mindre än de 244 som krävdes. 

  

T v Michel Debré, premiärminister från 1959 till 1962 författade konstitutionen för Frankrikes femte republik.

Den parlamentariska segern räckte dock inte till för att återställa regeringens legitimitet mitt under de ihållande student- och arbetarprotesterna. Den 30 maj följde de Gaulle därför sin premiärminister Georges Pompidous råd att utlösa nya parlamentsval efter att en tid ha lekt med tanken på en folkomröstning om reformen.

Genom att utnyttja rädslan för ett revolutionärt kaos, säkrade gaullisterna en aldrig tidigare skådad majoritet i de lagstiftande valen den 23 och 30 juni 1968. Men segern var återigen bräcklig eftersom den var alltför bunden till just det speciella sammanhanget. I verkligheten blev de civila oroligheterna 1968 ett hårt slag för regeringen och fick de Gaulle att avgå 10 månader senare efter misslyckandet i en konstitutionell folkomröstning i april 1969 om en decentralisering av regeringen.

Massprotester

1984 skakade nya massdemonstrationer åter den verkställande makten. Under ledning av Pierre Mauroy (premiärminister under François Mitterand från 1981 till 1984) mötte den övervägande socialistiska regeringen våldsamt motstånd mot det så kallade Savary-lagförslaget, som syftade till att skapa ett enat och sekulärt nationellt utbildningssystem.

Regeringen hade den majoritet som behövdes för att anta texten, som byggde på en del av 110 förslag som Mitterrand lagt fram 1981. Den valde dock den 23 maj 1984 att ändå använda artikel 49.3 för att driva igenom lagförslaget efter en första behandling i nationalförsamlingen.

Trycket från gatan och den allmänna opinionen blev dock så starkt att Mitterrand så småningom lovade dra tillbaka lagförslaget den 12 juli 1984, vilket resulterade i att utbildningsminister Alain Savary och premiärminister Pierre Mauroy avgick.

Två år senare gjorde Jacques Chirac samma sak mitt under storskaliga protester mot Devaquet-lagförslaget, ett förslag som syftade till att låta universiteten själva välja ut studenter och införa konkurrens inom den högre utbildningen.

1995: Alla protesters moder mot den franska pensionsreformen

Mellan 1988 och 1993 hade socialistiska regeringar endast relativ majoritet i nationalförsamlingen. Men när de tog till artikel 49.3 eller stod inför misstroendeomröstningar som ibland nästan störtade dem, var det aldrig i samband med några mass- eller radikala protester mot reformerna.

Detta ändrades november-december 1995 med det motstånd som bröt ut mot ett åtstramningspaket känt under den dåvarande premiärministern Alain Juppés namn. Avsett att strama åt de offentliga finanserna inför Frankrikes övergång till euron, skulle reformerna bland annat höja de anställdas avgifter till pensionsfonderna och anpassa vissa särskilda pensionssystem till allmänhetens.

Lagförslaget framkallade oro i en omfattning som inte hade setts sedan 1968, trots att regeringen hade en stor majoritet i de två kamrarna. Liksom 1986 slutade det med att regeringen den 15 december 1995 drog tillbaka sitt lagförslag utan att ha hört nationalförsamlingen.

Demonstranter med banderoller och en docka föreställande premiärminister Alain Juppé 12 december 1995. Derrick Ceyrac/AFP

Även den socialistiske presidenten François Hollande (2012–2017) använde sig flitigt av undantagsartikeln. Till sitt stora missnöje fick han se hur hans dåvarande ekonomiministers, Emmanuel Macron, ramlag för att avreglera arbetsmarknaden – inklusive planer på att förlänga natt- och söndagsarbete – göras till lag utan omröstning. Likaså tvingades den arbetslag som lagts fram av Myriam El Khomri igenom redan vid första behandlingen (den 10 maj 2016) för att sedan slutgiltigt antas (den 21 juli).

Att anta en lag är inte historien slut

Under Macrons första mandatperiod (2017–2022) tillgrep premiärminister Édouard Philippe artikel 49.3 en gång, den 29 februari 2020, för att driva igenom ett pensionsförslag som vid den tiden avsåg att ersätta Frankrikes särskilda pensionssystem med ett allmänt system. Regeringen hade visserligen den nödvändiga majoriteten för att anta texten, men ville snabbt förekomma protester som, ett år efter “gula väst-rörelsen”, skulle kunna undergräva regeringens politiska och väljarbas.

Den 16 mars 2020 pausade ändå Macron överläggningarna om reformen och skyllde på Covid-19-pandemin. Sedan han tillträdde har hans kompromisslösa inställning till sociala krav framkallat uppror bland fackföreningarna och utan tvekan drivit hans väljarkår ut mot den moderata högern.

Elisabeth Bornes regering är inte den första som använder sin auktoritet i parlamentet för att anta kontroversiella reformer och för att försöka sätta stopp för en turbulens som, om den skulle fortsätta, skulle kunna skada regeringens rykte.

Det räcker dock inte med en parlamentarisk seger genom artikel 49.3 eller att undkomma i en misstroendeomröstning för att återfå legitimitet – detta fick Charles de Gaulle själv uppleva i maj 1968. Flera lagar som antagits på detta sätt kungjordes inte. Så, omröstningen måndagen den 20 mars innebär inte alls slutet på en särskilt känslig episod under Emmanuel Macrons presidentskap.

Källa: The Conversation,

Om källan:  About The Conversation