Berg, skogar, skog/stäpp och stäpp i en skala från mörkare till ljust.
För att förstå rötterna till Donbasskrigen och den rysk-ukrainska konflikten måste man först identifiera de viktiga historiska trådarna.
En del kräver att man går djupt tillbaka i det förflutna, skriver den amerikanska historikern Peter Nemitz.
Klockan var 09.00 i staden Slavjansk i östra Ukraina den 12 april 2014. En grupp på 52 beväpnade män, cirka 80% av dem ukrainska medborgare, stormade stadens inrikesministerium. Regeringspoliserna i byggnaden öppnade eld mot de beväpnade männen, men kapitulerade snabbt för den större styrkan efter att de avfyrat automatvapen in i byggnaden. De beväpnade männen, ledda av den skugglike ryske översten Igor Strelkov, rev ner byggnadens ukrainska blågula flagga. De höjde istället den ryska vita, blå och röda trikoloren.
Strelkov
och hans män bildade kärnan i ett uppror i Ukrainas östra del. Stärkta av
lokalbefolkningen som var missnöjda med störtandet av den ukrainska regeringen
i februari 2014 och med hjälp av utländska volontärer, utkämpade de en serie
strider i den övervägande rysktalande Donbass-regionen; striderna varade in i
augusti innan en rysk intervention räddade upproret.
Historien
är en komplex gobeläng med många trådar som ständigt vävs om. Ibland försvagas
vissa trådar och förvinner. Andra gånger förstärks gamla trådar. Vissa trådar
slits ut och ersätts med nya trådar. Gobelängernas utseende är man oftast
överens om, historien som de berättar är däremot vanligtvis omtvistad.
För att
förstå rötterna till Donbasskrigen och den rysk-ukrainska konflikten måste man
först identifiera de viktiga historiska rötterna. Vissa, som den senaste tidens
tillväxt av protestantismen i Ukraina, är ganska nya. Andra är väldigt gamla,
och för att förstå dem måste man gå tillbaks djupt ner i det förflutna.
Ryssar och
ukrainare är båda östslaviska folk, slavernas största gren. De är släkt till
bulgarer, polacker, tjecker, serber, kroater, slovaker och andra och de
härstammar från en liten grupp människor som bodde i Vitryssland och norra
centrala Ukraina för 1 500 år sedan. De ursprungliga slaverna var ett primitivt
folk som gömde sig i skogar och träsk undan en lång rad av iranska och
germanska folk som styrde steppen i söder.
Stäppen är
en relativt platt och gräsbevuxen ekoregion som sträcker sig från Ungern i
väster till Manchuriet i öster, bara korsad av en handfull barriärer. Det mesta
av Ukraina är en del av den Pontiska stäppen som sträcker sig från Karpaterna i
västra Ukraina (se kartan nedan) till Kazakstan. En del av Pontiska steppen i
Ukraina bör snarare kallas skogsstepp eftersom den är en övergångsregion mellan
den rena steppen och skogarna i norr. Även om också den är ganska platt, har
skogssteppen fläckar av träd och en mer varierad ekologi.
Steppen erbjöd inget skydd för någon folkgrupp, och bristen på naturliga försvar gjorde den till en riskabel plats för människor att utvecklas på. Att göra räder var lätt och försvar svårt. I tusentals år styrde därför nomadiska ryttare regionen. De odlade visserligen en del grödor, men fokuserade på extensiv boskapsskötsel med vallning av nötkreatur, får, getter och hästar. Inför hot kunde de fly och ta med mycket av sin rikedom i djur. Bofasta bönder som flydde från sina åkrar skulle däremot bli fattiga och svälta. Bönderna kunde inte ta med sig mycket av sin rikedom....
Ukraina ödelades
Andra
världskriget ödelade Ukraina. Mycket av Ukrainas infrastruktur och bostäder
förstördes i striderna, 4,1 miljoner civila dog och 1,4 miljoner soldater
dödades. Precis som 1709 kämpade de allra flesta ukrainare tillsammans med
ryssarna snarare än med västerlänningarna. Av dem som inte slogs tillsammans
med ryssarna kämpade cirka 250 000 för Tyskland och ytterligare 100 000 under
den ukrainska upprorsarméns fana. Den senare, ibland uppbackad av Tyskland,
ibland inte, dödade mellan 60 000 och 90 000 polacker i Galicien och Volynien,
vilket fick de överlevande polackerna att fly västerut.
Således
hade den polsk-ukrainska konflikten som hade börjat 1340 äntligen lösts genom
andra världskriget. Även om århundradena av våld inte har glömts bort, har de
förlåtits. Bristen på en aktiv tvist mellan Ukraina och Polen har lett dem till
fred och ömsesidig tillgivenhet. De ukrainska nationalisterna, som inte längre
var upptagna med det polska problemet, riktade nu sin fulla uppmärksamhet mot
det sovjetiska och senare ryska problemet.
På Krim
samarbetade de lokala tatarerna med de invaderande tyskarna i en utsträckning som
inte hade någon motsvarighet någon annanstans i Sovjetunionen. Lika många
krimtatarer som kämpade för Sovjetunionen erbjöd sig frivilligt att kämpa för
Tyskland. Utbrett samarbete fick slaverna (både ryska och ukrainska) att avsky krimtatarerna som kollaboratörer. Hela den tatariska befolkningen deporterades
efter att halvön befriades av sovjetiska styrkor och förvandlade Krim till ett
nästan rent slaviskt land. Trots att Krim var till 71 % ryskbefolkat
överlämnades det från Ryssland till Ukraina 1954 som en gåva.
Många
ukrainska kollaboratörer fick dela krimtatarernas öde. Vissa lyckades dock fly
till väst. Ukrainska diasporasamhällen i Kanada, Amerika, Tyskland, Brasilien,
Australien, Venezuela och Danmark arbetade för att hjälpa sina etniska
stamfränder och gav dem skydd - oavsett vad de hade gjort hemma. De blev
ovanligt framträdande i Kanada, där de har bidragit till att främja ukrainsk
kultur och historia. Till exempel samarbetade Kanadas vice premiärminister
Chrystia Freedlands farfar intimt med tyska propagandister under andra
världskriget. Dessa ukrainska emigrantsamhällen bildade på 1970- och 1980-talen
ett utbildningsnätverk som skapade en ideologisk grund för en självständig
ukrainsk stat som till stor del var främmande för den historiska Ukrainaforskning
som genomfördes inom Sovjetunionen.
Fjärdedel i ryskspråkiga skolor
Med
1950-talet inleddes en varaktig fred i Ukraina. Det fanns trender både av
russifiering och ukrainisering. Ungefär en fjärdedel av eleverna i Sovjet-Ukraina
gick i ryskspråkiga skolor, men tövädret under Chrusjtjov möjliggjorde en
återupplivning för ukrainsk kultur och historia. Ekonomisk decentralisering
gjorde det möjligt för regionala partibossar att ta makten, med en särskilt
kraftfull klick som kom att bli inflytelserik i Dnepropetrovsk. Under Brezjnev-perioden
fortsatte dessa motsägelsefulla trender. Ukrainare fick mer kontroll över de
lokala politiska och ekonomiska strukturerna, samtidigt som ett utjämnande av nationella
skillnader idealiserades - ambitionen var att skapa ett nytt Sovjet-folk av de
gamla folken.
Medan 1920-
och 1930-talens urbanisering hade drivit på en russifiering, drev 1970- och
1980-talen istället fram en allt starkare ukrainsk identitet. Läskunnighet och
utbildning accentuerade tidigare mer flytande etniska skillnader mellan ryssar
och ukrainare. Gorbatjovs öppenhetspolitik på 1980-talet ledde till en än
starkare ukrainsk kulturell väckelse, bl a blev det nu möjligt att forska om
hungersnöden 1933 och sovjetiska massakrer på ukrainare. En kosackväckelse i
väst försökte återuppliva kosackarvet också i det troget kommunistiska öst.
Sovjetunionen
hade kommit att ses som imperialistiskt, och man trodde allmänt att det sovjetiska
"imperiets" slut skulle inleda en ny tid av välstånd. En vanlig slogan
för självständighet var till exempel "Vem åt mitt kött?". Ukraina var
Sovjetunionens brödkorg, och många ansåg att det utnyttjades av mindre
produktiva delar av Sovjetunionen. Det var på grund av detta, snarare än på
grund av nationella klyftor mellan ryssar och ukrainare, som en överväldigande
majoritet av befolkningen röstade för självständighet i december 1991. Många
trodde att Sovjetunionen skulle ersättas av en ny union där de tidigare delstaterna
skulle vara jämställda. Den kommunistiska ekonomiska politikens misslyckanden
skulle vändas och en period av välstånd skulle följa.
BNP föll 60 procent
Oberoende
staters samvälde (OSS) skulle vara denna union. Men det blev ett misslyckande.
Nationellt och västerländskt sinnade tjänstemän hade ingen lust att åter ekonomiskt
integreras med andra tidigare sovjetstater. Ett frihandelsområde hade
föreslagits 1991, men antogs inte förrän 2011. Som ett resultat orsakade
tullbarriärer, juridiska skillnader, korruption och allmänt kaos en ekonomisk
kris värre än 1929 års stora depressionen. Ukrainas BNP föll med 60 procent
mellan 1991 och 1997, jämfört med 30 procents BNP-nedgång i USA 1929–1932. Det
oberoende Ukraina nådde 74,2 % av sin BNP 1990 först 2008, då åter den globala
finanskrisen fick det att falla igen.
Ukrainas
ekonomiska kollaps orsakade ett enormt elände, men också nostalgi för
sovjetperioden. Medan ukrainsktalande och katoliker i de västra regionerna var
fast beslutna att upprätthålla självständighet till varje pris, hade många i
öst och söder en annan uppfattning. 93 % av Krimväljarna röstade för att Krim
skulle bli en autonom del av Ukraina 1991 och utropade 1992 halvöns
"statliga självständighet". 1994 krävde Krimpresidenten Mesjkov Krims
återförening med Ryssland. I det starkt urbana, industrialiserade och
rysktalande Donbass fick federationstanken också starkt stöd. 1991 samlades
proryska aktivister i Severodonetsk och krävde autonomi. 1994 röstade 79,6% av
Donetsks väljare för federalism, 87,2 % för att ryska skulle vara statsspråk
tillsammans med ukrainska och 88,7 % för Ukrainas medlemskap i OSS.
Samtida opinionsundersökningar tyder på att Lugansk också starkt stödde
federalism och lika status för det ryska språket.
Ukrainas
president Kutjma krossade alla försök till autonomi och upprätthöll Ukrainas sammanhållna
regeringsform. Kiev skulle förbli huvudstad, regionerna skulle tjäna centrum
snarare än att styra sig själva. Presidenterna skulle ha en hel del makt. De upphettade
valrörelserna och utarmningen av landet skapade en nedåtgående spiral av våld
och kaos. Gäng bildades och politiska mord blev vanligt förekommande. Lokala
chefer blev vana vid att använda våld mot sina fiender. Den ukrainska
regeringen kunde inte upprätthålla sitt våldsmonopol.
Generationsskifte
drev Ukraina mot väst och bort från Ryssland. Ukrainare födda på 1970-, 1980-
och 1990-talen delade inte de varma minnen som äldre ukrainare hade av
sovjettiden. De tillbringade dessutom sin tid i ett alltmer ukrainskspråkigt utbildningssystem
som syftade till att införa en ukrainsk identitet. Dessutom migrerade ukrainarna
till de större städerna i ökande antal, avfolkade landsbygden samtidigt som de ukrainiserade
sedan länge ryskdominerade områden. Men även detta hade komplikationer. Utan
sovjetiska subventioner blev ukrainsk kultur dramatiskt mindre populär.
Ukrainare engagerade sig djupt i media som producerades av deras nära
besläktade och mycket större granne. I början av 2000-talet var endast en
tiondel av böckerna som såldes i Ukraina på ukrainska. Ukrainska underhållare,
inklusive framtida presidenten Vladimir Zelenskyj, tillbringade mycket av sina
karriärer med det ryska språket och med rysk publik. Blandäktenskap mellan
ryssar och ukrainare fortsatte att vara ungefär lika vanligt som det var under Sovjet-
och tsartiden.
Viktor mot Viktor
Den orangea
revolutionen 2004 var ett svar på valfusket i samband med det årets val. Viktor
Janukovitj fick det mesta av sitt stöd från de östra och södra delarna av
Ukraina medan Viktor Jusjtjenko fick det mesta av sitt stöd från de
västra och centrala delarna av Ukraina. Hundratusentals pro-Jusjtjenko-demonstranter
samlades i Kiev mot Janukovitj, och ett antal väst- och centralukrainska städers
kommunledare förklarade att de vägrade acceptera valresultatet. SBU, KGB:s
efterträdare i Ukraina, stödde Jusjtjenko medan inrikesministeriets styrkor
stödde Janukovitj. Ryska FSB-agenter dök upp vid pro-Janukovitj-möten, medan
tjänstemän från båda sidor hotade med inbördeskrig. Till slut avvärjdes
konflikten när ett omval hölls en månad senare som Jusjtjenko vann.
Trots de
framgångsrika kompromisserna 2004 kunde Ukrainas interna problem inte slätas
över. Finanskrisen 2008 skadade den redan svaga ekonomin ytterligare.
Födelsetalen hade varit lägre än dödstalen sedan 1991 och utvandringen
fortsatte att dränera landets humankapital. Befolkningen hade varit 52 miljoner
vid självständigheten men sjönk till 45 miljoner 2013. Korruptionen var
fortfarande endemisk. Vissa människor började söka alternativ. Medan dessa
människor inte var antalsmässigt särskilt många, utkämpades det första
Donbasskriget av ett anmärkningsvärt litet antal män. Grupper organiserade av
dessa män, med rätta sedda som små och irrelevanta 2013, skulle redan det
följande året förändra miljontals människors liv. Hängivenheten och viljan hos
ett aktivt fåtal kom att styra ödet för de passiva många.
Några av de
alternativ som spelade en stor roll i det första Donbasskriget 2014–2015 hade
rötter i äldre rörelser. Ryska högernationalister, som Igor Strelkov, var del
av en bredare militaristisk tradition inom det forna östblocket. De hade
stridit i Transnistrien mot moldaverna, i Jugoslavien mot bosniakerna och i
norra Kaukasus mot tjetjenerna. Tillsammans med soldater, legosoldater och
spioner var det de som skulle utlösa upproret i Donbass.
Medan de
bara stöddes av en liten bråkdel av den ukrainska (2,15 % i Ukraina, ännu färre
i Ryssland) och ryska befolkningen, spelade fascister en roll på båda sidor,
även om de oftare kämpade för Ukraina än för Ryssland. Vissa ukrainare som hade
flytt till väst (särskilt till Kanada) efter andra världskriget förhärligade
sina förfäder och främjade nationalistiska ideal och detta även när de deltog i
annars liberala invandrarnätverk. När de återvände hem efter kommunismens fall
tog de fram inte bara den gamla ideologin utan införde också nya
högerkulturella element och ideologiska dogmer. Metal-musiken, nordamerikanska
vit-makt texter, t ex William Pierces, de växande fotbollshuligan-, nyhedendoms-
och kroppsbyggartrenderna, har alla bidragit till att skapa en levande
fascistisk rörelse.
Kommunistisk väckelse
Kommunismen,
även om den var mindre populär bland yngre åldersgrupper, sågs som rättfärdig
av många medelålders och äldre människor i Donbass. Massornas utarmning stod i
stark kontrast till den enorma rikedom som oligarkerna efter självständigheten skaffat
sig. En populär väckelse av oortodoxt kommunistiskt tänkande påverkade många,
inklusive de pro-ryska Nationalbolsjevikerna som skickade en kontingent av
krigare till Donbass 2014.
Medan
protestantismen har praktiserats i Ukraina i århundraden, är det mesta av dess
tillväxt ny. Protestantismen förföljdes intensivt under sovjettiden, men har sedan
1991 spridits genom aktiva missionsinsatser. Protestanter och pingstvänner
förstod problemen med drog- och alkoholmissbruk och tog i allmänhet stark
ställning mot användningen av sinnesförändrande droger. Deras framgångar vann
dem många konvertiter, som kom att uppgå till kanske 2% av den totala
befolkningen. Konvertering till protestantism bryter de arvsband som ukrainare
har med den ortodoxa kyrkan och för medlemmarna närmare sina västerländska trosfränder.
Protestanter organiserad också likasinnade grupper och de var
överrepresenterade när de stödde revolutionen 2014 och kampen mot de ryska
separatisterna i Donbass.
Den
ukrainska regeringens misskötsel fortsatte in på 2010-talet. Den slösade bort 15
miljarder dollar på UEFA:s Euro 2012 fotbollsmästerskap - 8,2 % av sin totala
ekonomi. Kostnaderna förde Ukraina till randen av en betalningsinställelse. I
syfte att förbättra sin ekonomiska situation beslutade regeringen under den
proryske Viktor Janukovitj att underteckna ett associeringsavtal som skulle öka
handeln med EU. Det industriella öst fruktade starkt detta associeringsavtal eftersom
det skulle gynna europeiska varor framför ukrainska. Det sågs som ett sätt att
göra Ukraina till en västerländsk koloni.
Efter att
Janukovitj övergav sitt stöd för associeringsavtalet och beslöt att i dess
ställe satsa på en ekonomisk förening med Ryssland, började demonstranter
samlas på Självständighetstorget i Kiev. Med stöd av mest liberaler och
nationalister från de västra och centrala delarna av landet, växte protesterna
från november 2013 till februari 2014. Medan proteströrelsen var nästan helt
infödd, fick den starkt moraliskt och propagandastöd från pro-homosexuella
amerikanska politiker som var missnöjda med Rysslands förbud mot homosexuell
propaganda (USA hade passivt accepterat Putins valfusk i mars 2012 och började
se Ryssland som en fiende först efter antagandet av en anti-gay propagandalag i
juni 2013). I februari 2014 stormade ukrainare ett antal regionala statliga
förvaltningsbyggnader och störtade regeringen den 21 februari.
Våldet
upprörde många i Ryssland såväl som i östra Ukraina. Särskilt nationalisternas
aktiva deltagande i Janukovitjs störtande var djupt oroande för många. Precis
som i USA skapar även ett litet antal fascister hysteri och ges en oproportionerlig
betydelse av annars förnuftiga människor i östra Europa. Den uppenbara verksamheten
hos tusentals faktiska fascister, bildandet av nationalistiska paramilitära
formationer (inklusive föregångarna till det som skulle bli den nynazistiska
Azov-bataljonen) samt upphävandet av det rättsliga skyddet för det ryska
språket skapade sålunda en motreaktion. Proryska demonstranter organiserade
demonstrationer i de södra och östra delarna av Ukraina under de kommande tre
månaderna. De flesta av de pro-ryska demonstranterna tillhörde lokalbefolkningen,
men en handfull var antingen privata volontärer från Ryssland eller ryska
regeringsagenter.
Säkerhetstjänsten stormades
Ryska
trupper och irreguljära trupper intog fredligt Krim den 27 februari 2014 efter
en veckas proryska oroligheter. Även om det till en början var djupt
inspirerande för ryssar i de östra och södra delarna av Ukraina, försvann snart
de pro-ryska protesterna och ockuperade byggnader övergavs efterhand. Säkerhetstjänsten SBU:s agenter grep ryska sympatisörer och ukrainska nationalistiska
organisationer slogs med dem på gatorna. Ändå var den pro-ryska rörelsen
fortfarande aktiv i Donbass ännu i början av april. Den 7 april stormade ryska
demonstranter SBU:s byggnader i Lugansk och Donetsk och regionerna förklarade
sig självständiga som Folkrepubliken Lugansk och Folkrepubliken Donetsk. Lokala
politiker och medlemmar av säkerhetsstyrkorna trodde att de kunde tvinga fram
en kompromiss med den nya regeringen i Kiev genom radikala åtgärder, så de gjorde
ingenting för att stoppa den pro-ryska rörelsen.
Delar av
den ryska regeringen ville tvinga Putin att agera beslutsamt och annektera mer
av Ukraina. Med deras hjälp, liksom med pengar från aktivisters personliga
besparingar, rekryterade och beväpnade Igor Strelkov de 52 männen på Krim. De
var mestadels hans tidigare militära vänner och tillhörde en ortodox kristen
grupp aktiv i Kiev. De korsade gränsen till Ukraina sent på kvällen den 11
april. Nästa morgon tog de kontroll över inrikesministeriets byggnad i Slavjansk.
Det första Donbasskriget hade börjat.
Det är
omöjligt att spå om framtiden, men det förflutna kan ändå ge en uppfattning om
vad som kan komma hända. Den mänskliga naturen har förändrats obetydligt under
de senaste årtusendena, så samma fenomen som har uppstått tidigare gör det
säkert även nu och kommer att göra det igen i framtiden. Ukrainas historia har under
de senaste 6 000 åren genomgått cykler av krig och avfolkning följda av
politisk konsolidering och utveckling. Galicien-Volyniens och Hetmanatets*
oförmåga att säkra hjärtlandet visar att det alltid var makter baserade längre
ner i Weichsel-bassängen (goterna och polackerna) eller Volga-bassängen
(khazarer och ryssar) som kunde skapa ordning och välstånd. Idag verkar det vara
lite annorlunda. Redan före det andra Donbasskriget (2022 till nutid) hade det
oberoende Ukrainas folkmängd minskat med ungefär samma bråkdel som den gjorde
under andra världskriget.
* Hetmanatet kallas det område i det som är dagens Ukraina
som tidvis under perioden 1649 – 1775 mer eller mindre självständigt styrdes av
de så kallade zaporogkosackerna (Nyhetsbanken).
Hela
texten: https://nemets.substack.com/p/roots-of-the-donbass-war
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.