Donbasskrigens rötter och medeltidens skuggor

Berg, skogar, skog/stäpp och stäpp i en skala från mörkare till ljust.

För att förstå rötterna till Donbasskrigen och den rysk-ukrainska konflikten måste man först identifiera de viktiga historiska trådarna. 

En del kräver att man går djupt tillbaka  i det förflutna, skriver den amerikanska historikern Peter Nemitz. 

Klockan var 09.00 i staden Slavjansk i östra Ukraina den 12 april 2014. En grupp på 52 beväpnade män, cirka 80% av dem ukrainska medborgare, stormade stadens inrikesministerium. Regeringspoliserna i byggnaden öppnade eld mot de beväpnade männen, men kapitulerade snabbt för den större styrkan efter att de avfyrat automatvapen in i byggnaden. De beväpnade männen, ledda av den skugglike ryske översten Igor Strelkov, rev ner byggnadens ukrainska blågula flagga. De höjde istället den ryska vita, blå och röda trikoloren.

 

Strelkov och hans män bildade kärnan i ett uppror i Ukrainas östra del. Stärkta av lokalbefolkningen som var missnöjda med störtandet av den ukrainska regeringen i februari 2014 och med hjälp av utländska volontärer, utkämpade de en serie strider i den övervägande rysktalande Donbass-regionen; striderna varade in i augusti innan en rysk intervention räddade upproret.

 

Historien är en komplex gobeläng med många trådar som ständigt vävs om. Ibland försvagas vissa trådar och förvinner. Andra gånger förstärks gamla trådar. Vissa trådar slits ut och ersätts med nya trådar. Gobelängernas utseende är man oftast överens om, historien som de berättar är däremot vanligtvis omtvistad.

För att förstå rötterna till Donbasskrigen och den rysk-ukrainska konflikten måste man först identifiera de viktiga historiska rötterna. Vissa, som den senaste tidens tillväxt av protestantismen i Ukraina, är ganska nya. Andra är väldigt gamla, och för att förstå dem måste man gå tillbaks djupt ner i det förflutna.

 

Ryssar och ukrainare är båda östslaviska folk, slavernas största gren. De är släkt till bulgarer, polacker, tjecker, serber, kroater, slovaker och andra och de härstammar från en liten grupp människor som bodde i Vitryssland och norra centrala Ukraina för 1 500 år sedan. De ursprungliga slaverna var ett primitivt folk som gömde sig i skogar och träsk undan en lång rad av iranska och germanska folk som styrde steppen i söder.

 

Stäppen är en relativt platt och gräsbevuxen ekoregion som sträcker sig från Ungern i väster till Manchuriet i öster, bara korsad av en handfull barriärer. Det mesta av Ukraina är en del av den Pontiska stäppen som sträcker sig från Karpaterna i västra Ukraina (se kartan nedan) till Kazakstan. En del av Pontiska steppen i Ukraina bör snarare kallas skogsstepp eftersom den är en övergångsregion mellan den rena steppen och skogarna i norr. Även om också den är ganska platt, har skogssteppen fläckar av träd och en mer varierad ekologi.

 

Steppen erbjöd inget skydd för någon folkgrupp, och bristen på naturliga försvar gjorde den till en riskabel plats för människor att utvecklas på. Att göra räder var lätt och försvar svårt. I tusentals år styrde därför nomadiska ryttare regionen. De odlade visserligen en del grödor, men fokuserade på extensiv boskapsskötsel med vallning av nötkreatur, får, getter och hästar. Inför hot kunde de fly och ta med mycket av sin rikedom i djur. Bofasta bönder som flydde från sina åkrar skulle däremot bli fattiga och svälta. Bönderna kunde inte ta med sig mycket av sin rikedom....

 

Ukraina ödelades
Andra världskriget ödelade Ukraina. Mycket av Ukrainas infrastruktur och bostäder förstördes i striderna, 4,1 miljoner civila dog och 1,4 miljoner soldater dödades. Precis som 1709 kämpade de allra flesta ukrainare tillsammans med ryssarna snarare än med västerlänningarna. Av dem som inte slogs tillsammans med ryssarna kämpade cirka 250 000 för Tyskland och ytterligare 100 000 under den ukrainska upprorsarméns fana. Den senare, ibland uppbackad av Tyskland, ibland inte, dödade mellan 60 000 och 90 000 polacker i Galicien och Volynien, vilket fick de överlevande polackerna att fly västerut.

 

Således hade den polsk-ukrainska konflikten som hade börjat 1340 äntligen lösts genom andra världskriget. Även om århundradena av våld inte har glömts bort, har de förlåtits. Bristen på en aktiv tvist mellan Ukraina och Polen har lett dem till fred och ömsesidig tillgivenhet. De ukrainska nationalisterna, som inte längre var upptagna med det polska problemet, riktade nu sin fulla uppmärksamhet mot det sovjetiska och senare ryska problemet.

 

På Krim samarbetade de lokala tatarerna med de invaderande tyskarna i en utsträckning som inte hade någon motsvarighet någon annanstans i Sovjetunionen. Lika många krimtatarer som kämpade för Sovjetunionen erbjöd sig frivilligt att kämpa för Tyskland. Utbrett samarbete fick slaverna (både ryska och ukrainska) att avsky krimtatarerna som kollaboratörer. Hela den tatariska befolkningen deporterades efter att halvön befriades av sovjetiska styrkor och förvandlade Krim till ett nästan rent slaviskt land. Trots att Krim var till 71 % ryskbefolkat överlämnades det från Ryssland till Ukraina 1954 som en gåva.

 

Många ukrainska kollaboratörer fick dela krimtatarernas öde. Vissa lyckades dock fly till väst. Ukrainska diasporasamhällen i Kanada, Amerika, Tyskland, Brasilien, Australien, Venezuela och Danmark arbetade för att hjälpa sina etniska stamfränder och gav dem skydd - oavsett vad de hade gjort hemma. De blev ovanligt framträdande i Kanada, där de har bidragit till att främja ukrainsk kultur och historia. Till exempel samarbetade Kanadas vice premiärminister Chrystia Freedlands farfar intimt med tyska propagandister under andra världskriget. Dessa ukrainska emigrantsamhällen bildade på 1970- och 1980-talen ett utbildningsnätverk som skapade en ideologisk grund för en självständig ukrainsk stat som till stor del var främmande för den historiska Ukrainaforskning som genomfördes inom Sovjetunionen.

 

Fjärdedel i ryskspråkiga skolor
Med 1950-talet inleddes en varaktig fred i Ukraina. Det fanns trender både av russifiering och ukrainisering. Ungefär en fjärdedel av eleverna i Sovjet-Ukraina gick i ryskspråkiga skolor, men tövädret under Chrusjtjov möjliggjorde en återupplivning för ukrainsk kultur och historia. Ekonomisk decentralisering gjorde det möjligt för regionala partibossar att ta makten, med en särskilt kraftfull klick som kom att bli inflytelserik i Dnepropetrovsk. Under Brezjnev-perioden fortsatte dessa motsägelsefulla trender. Ukrainare fick mer kontroll över de lokala politiska och ekonomiska strukturerna, samtidigt som ett utjämnande av nationella skillnader idealiserades - ambitionen var att skapa ett nytt Sovjet-folk av de gamla folken.

 

Medan 1920- och 1930-talens urbanisering hade drivit på en russifiering, drev 1970- och 1980-talen istället fram en allt starkare ukrainsk identitet. Läskunnighet och utbildning accentuerade tidigare mer flytande etniska skillnader mellan ryssar och ukrainare. Gorbatjovs öppenhetspolitik på 1980-talet ledde till en än starkare ukrainsk kulturell väckelse, bl a blev det nu möjligt att forska om hungersnöden 1933 och sovjetiska massakrer på ukrainare. En kosackväckelse i väst försökte återuppliva kosackarvet också i det troget kommunistiska öst.

 

Sovjetunionen hade kommit att ses som imperialistiskt, och man trodde allmänt att det sovjetiska "imperiets" slut skulle inleda en ny tid av välstånd. En vanlig slogan för självständighet var till exempel "Vem åt mitt kött?". Ukraina var Sovjetunionens brödkorg, och många ansåg att det utnyttjades av mindre produktiva delar av Sovjetunionen. Det var på grund av detta, snarare än på grund av nationella klyftor mellan ryssar och ukrainare, som en överväldigande majoritet av befolkningen röstade för självständighet i december 1991. Många trodde att Sovjetunionen skulle ersättas av en ny union där de tidigare delstaterna skulle vara jämställda. Den kommunistiska ekonomiska politikens misslyckanden skulle vändas och en period av välstånd skulle följa.

 

BNP föll 60 procent
Oberoende staters samvälde (OSS) skulle vara denna union. Men det blev ett misslyckande. Nationellt och västerländskt sinnade tjänstemän hade ingen lust att åter ekonomiskt integreras med andra tidigare sovjetstater. Ett frihandelsområde hade föreslagits 1991, men antogs inte förrän 2011. Som ett resultat orsakade tullbarriärer, juridiska skillnader, korruption och allmänt kaos en ekonomisk kris värre än 1929 års stora depressionen. Ukrainas BNP föll med 60 procent mellan 1991 och 1997, jämfört med 30 procents BNP-nedgång i USA 1929–1932. Det oberoende Ukraina nådde 74,2 % av sin BNP 1990 först 2008, då åter den globala finanskrisen fick det att falla igen.

 

Ukrainas ekonomiska kollaps orsakade ett enormt elände, men också nostalgi för sovjetperioden. Medan ukrainsktalande och katoliker i de västra regionerna var fast beslutna att upprätthålla självständighet till varje pris, hade många i öst och söder en annan uppfattning. 93 % av Krimväljarna röstade för att Krim skulle bli en autonom del av Ukraina 1991 och utropade 1992 halvöns "statliga självständighet". 1994 krävde Krimpresidenten Mesjkov Krims återförening med Ryssland. I det starkt urbana, industrialiserade och rysktalande Donbass fick federationstanken också starkt stöd. 1991 samlades proryska aktivister i Severodonetsk och krävde autonomi. 1994 röstade 79,6% av Donetsks väljare för federalism, 87,2 % för att ryska skulle vara statsspråk tillsammans med ukrainska och 88,7 % för Ukrainas medlemskap i OSS. Samtida opinionsundersökningar tyder på att Lugansk också starkt stödde federalism och lika status för det ryska språket.

 

Ukrainas president Kutjma krossade alla försök till autonomi och upprätthöll Ukrainas sammanhållna regeringsform. Kiev skulle förbli huvudstad, regionerna skulle tjäna centrum snarare än att styra sig själva. Presidenterna skulle ha en hel del makt. De upphettade valrörelserna och utarmningen av landet skapade en nedåtgående spiral av våld och kaos. Gäng bildades och politiska mord blev vanligt förekommande. Lokala chefer blev vana vid att använda våld mot sina fiender. Den ukrainska regeringen kunde inte upprätthålla sitt våldsmonopol.

 

Generationsskifte drev Ukraina mot väst och bort från Ryssland. Ukrainare födda på 1970-, 1980- och 1990-talen delade inte de varma minnen som äldre ukrainare hade av sovjettiden. De tillbringade dessutom sin tid i ett alltmer ukrainskspråkigt utbildningssystem som syftade till att införa en ukrainsk identitet. Dessutom migrerade ukrainarna till de större städerna i ökande antal, avfolkade landsbygden samtidigt som de ukrainiserade sedan länge ryskdominerade områden. Men även detta hade komplikationer. Utan sovjetiska subventioner blev ukrainsk kultur dramatiskt mindre populär. Ukrainare engagerade sig djupt i media som producerades av deras nära besläktade och mycket större granne. I början av 2000-talet var endast en tiondel av böckerna som såldes i Ukraina på ukrainska. Ukrainska underhållare, inklusive framtida presidenten Vladimir Zelenskyj, tillbringade mycket av sina karriärer med det ryska språket och med rysk publik. Blandäktenskap mellan ryssar och ukrainare fortsatte att vara ungefär lika vanligt som det var under Sovjet- och tsartiden.

 

Viktor mot Viktor
Den orangea revolutionen 2004 var ett svar på valfusket i samband med det årets val. Viktor Janukovitj fick det mesta av sitt stöd från de östra och södra delarna av Ukraina medan Viktor Jusjtjenko fick det mesta av sitt stöd från de västra och centrala delarna av Ukraina. Hundratusentals pro-Jusjtjenko-demonstranter samlades i Kiev mot Janukovitj, och ett antal väst- och centralukrainska städers kommunledare förklarade att de vägrade acceptera valresultatet. SBU, KGB:s efterträdare i Ukraina, stödde Jusjtjenko medan inrikesministeriets styrkor stödde Janukovitj. Ryska FSB-agenter dök upp vid pro-Janukovitj-möten, medan tjänstemän från båda sidor hotade med inbördeskrig. Till slut avvärjdes konflikten när ett omval hölls en månad senare som Jusjtjenko vann.

 

Trots de framgångsrika kompromisserna 2004 kunde Ukrainas interna problem inte slätas över. Finanskrisen 2008 skadade den redan svaga ekonomin ytterligare. Födelsetalen hade varit lägre än dödstalen sedan 1991 och utvandringen fortsatte att dränera landets humankapital. Befolkningen hade varit 52 miljoner vid självständigheten men sjönk till 45 miljoner 2013. Korruptionen var fortfarande endemisk. Vissa människor började söka alternativ. Medan dessa människor inte var antalsmässigt särskilt många, utkämpades det första Donbasskriget av ett anmärkningsvärt litet antal män. Grupper organiserade av dessa män, med rätta sedda som små och irrelevanta 2013, skulle redan det följande året förändra miljontals människors liv. Hängivenheten och viljan hos ett aktivt fåtal kom att styra ödet för de passiva många.

 

Några av de alternativ som spelade en stor roll i det första Donbasskriget 2014–2015 hade rötter i äldre rörelser. Ryska högernationalister, som Igor Strelkov, var del av en bredare militaristisk tradition inom det forna östblocket. De hade stridit i Transnistrien mot moldaverna, i Jugoslavien mot bosniakerna och i norra Kaukasus mot tjetjenerna. Tillsammans med soldater, legosoldater och spioner var det de som skulle utlösa upproret i Donbass.

 

Medan de bara stöddes av en liten bråkdel av den ukrainska (2,15 % i Ukraina, ännu färre i Ryssland) och ryska befolkningen, spelade fascister en roll på båda sidor, även om de oftare kämpade för Ukraina än för Ryssland. Vissa ukrainare som hade flytt till väst (särskilt till Kanada) efter andra världskriget förhärligade sina förfäder och främjade nationalistiska ideal och detta även när de deltog i annars liberala invandrarnätverk. När de återvände hem efter kommunismens fall tog de fram inte bara den gamla ideologin utan införde också nya högerkulturella element och ideologiska dogmer. Metal-musiken, nordamerikanska vit-makt texter, t ex William Pierces, de växande fotbollshuligan-, nyhedendoms- och kroppsbyggartrenderna, har alla bidragit till att skapa en levande fascistisk rörelse.

 

Kommunistisk väckelse
Kommunismen, även om den var mindre populär bland yngre åldersgrupper, sågs som rättfärdig av många medelålders och äldre människor i Donbass. Massornas utarmning stod i stark kontrast till den enorma rikedom som oligarkerna efter självständigheten skaffat sig. En populär väckelse av oortodoxt kommunistiskt tänkande påverkade många, inklusive de pro-ryska Nationalbolsjevikerna som skickade en kontingent av krigare till Donbass 2014.

 

Medan protestantismen har praktiserats i Ukraina i århundraden, är det mesta av dess tillväxt ny. Protestantismen förföljdes intensivt under sovjettiden, men har sedan 1991 spridits genom aktiva missionsinsatser. Protestanter och pingstvänner förstod problemen med drog- och alkoholmissbruk och tog i allmänhet stark ställning mot användningen av sinnesförändrande droger. Deras framgångar vann dem många konvertiter, som kom att uppgå till kanske 2% av den totala befolkningen. Konvertering till protestantism bryter de arvsband som ukrainare har med den ortodoxa kyrkan och för medlemmarna närmare sina västerländska trosfränder. Protestanter organiserad också likasinnade grupper och de var överrepresenterade när de stödde revolutionen 2014 och kampen mot de ryska separatisterna i Donbass.

 

Den ukrainska regeringens misskötsel fortsatte in på 2010-talet. Den slösade bort 15 miljarder dollar på UEFA:s Euro 2012 fotbollsmästerskap - 8,2 % av sin totala ekonomi. Kostnaderna förde Ukraina till randen av en betalningsinställelse. I syfte att förbättra sin ekonomiska situation beslutade regeringen under den proryske Viktor Janukovitj att underteckna ett associeringsavtal som skulle öka handeln med EU. Det industriella öst fruktade starkt detta associeringsavtal eftersom det skulle gynna europeiska varor framför ukrainska. Det sågs som ett sätt att göra Ukraina till en västerländsk koloni.

 

Efter att Janukovitj övergav sitt stöd för associeringsavtalet och beslöt att i dess ställe satsa på en ekonomisk förening med Ryssland, började demonstranter samlas på Självständighetstorget i Kiev. Med stöd av mest liberaler och nationalister från de västra och centrala delarna av landet, växte protesterna från november 2013 till februari 2014. Medan proteströrelsen var nästan helt infödd, fick den starkt moraliskt och propagandastöd från pro-homosexuella amerikanska politiker som var missnöjda med Rysslands förbud mot homosexuell propaganda (USA hade passivt accepterat Putins valfusk i mars 2012 och började se Ryssland som en fiende först efter antagandet av en anti-gay propagandalag i juni 2013). I februari 2014 stormade ukrainare ett antal regionala statliga förvaltningsbyggnader och störtade regeringen den 21 februari.

 

Våldet upprörde många i Ryssland såväl som i östra Ukraina. Särskilt nationalisternas aktiva deltagande i Janukovitjs störtande var djupt oroande för många. Precis som i USA skapar även ett litet antal fascister hysteri och ges en oproportionerlig betydelse av annars förnuftiga människor i östra Europa. Den uppenbara verksamheten hos tusentals faktiska fascister, bildandet av nationalistiska paramilitära formationer (inklusive föregångarna till det som skulle bli den nynazistiska Azov-bataljonen) samt upphävandet av det rättsliga skyddet för det ryska språket skapade sålunda en motreaktion. Proryska demonstranter organiserade demonstrationer i de södra och östra delarna av Ukraina under de kommande tre månaderna. De flesta av de pro-ryska demonstranterna tillhörde lokalbefolkningen, men en handfull var antingen privata volontärer från Ryssland eller ryska regeringsagenter.

 

Säkerhetstjänsten stormades
Ryska trupper och irreguljära trupper intog fredligt Krim den 27 februari 2014 efter en veckas proryska oroligheter. Även om det till en början var djupt inspirerande för ryssar i de östra och södra delarna av Ukraina, försvann snart de pro-ryska protesterna och ockuperade byggnader övergavs efterhand. Säkerhetstjänsten SBU:s agenter grep ryska sympatisörer och ukrainska nationalistiska organisationer slogs med dem på gatorna. Ändå var den pro-ryska rörelsen fortfarande aktiv i Donbass ännu i början av april. Den 7 april stormade ryska demonstranter SBU:s byggnader i Lugansk och Donetsk och regionerna förklarade sig självständiga som Folkrepubliken Lugansk och Folkrepubliken Donetsk. Lokala politiker och medlemmar av säkerhetsstyrkorna trodde att de kunde tvinga fram en kompromiss med den nya regeringen i Kiev genom radikala åtgärder, så de gjorde ingenting för att stoppa den pro-ryska rörelsen.

 

Delar av den ryska regeringen ville tvinga Putin att agera beslutsamt och annektera mer av Ukraina. Med deras hjälp, liksom med pengar från aktivisters personliga besparingar, rekryterade och beväpnade Igor Strelkov de 52 männen på Krim. De var mestadels hans tidigare militära vänner och tillhörde en ortodox kristen grupp aktiv i Kiev. De korsade gränsen till Ukraina sent på kvällen den 11 april. Nästa morgon tog de kontroll över inrikesministeriets byggnad i Slavjansk. Det första Donbasskriget hade börjat.

 

Det är omöjligt att spå om framtiden, men det förflutna kan ändå ge en uppfattning om vad som kan komma hända. Den mänskliga naturen har förändrats obetydligt under de senaste årtusendena, så samma fenomen som har uppstått tidigare gör det säkert även nu och kommer att göra det igen i framtiden. Ukrainas historia har under de senaste 6 000 åren genomgått cykler av krig och avfolkning följda av politisk konsolidering och utveckling. Galicien-Volyniens och Hetmanatets* oförmåga att säkra hjärtlandet visar att det alltid var makter baserade längre ner i Weichsel-bassängen (goterna och polackerna) eller Volga-bassängen (khazarer och ryssar) som kunde skapa ordning och välstånd. Idag verkar det vara lite annorlunda. Redan före det andra Donbasskriget (2022 till nutid) hade det oberoende Ukrainas folkmängd minskat med ungefär samma bråkdel som den gjorde under andra världskriget.

 

* Hetmanatet kallas det område i det som är dagens Ukraina som tidvis under perioden 1649 – 1775 mer eller mindre självständigt styrdes av de så kallade zaporogkosackerna (Nyhetsbanken).

 

Hela texten: https://nemets.substack.com/p/roots-of-the-donbass-war

Övers. Lennart Palm