Det dygdiga Tyskland lyder USA

Wolfgang Streeck signerar sin bok "How Will Capitaism End?" (Verso 2017).

Tysklands politiska elit har underordnat sig USA:s geopolitiska strategi. Varför och hur det gått till förklaras av Wolfgang Streeck i denna intervju. Streeck är emeriterad direktör vid Max Planck Institutet för samhällsvetenskap i Köln, Tyskland.

Streeck analyserar förbundskansler Olaf Scholz "Zeitenwende" (epokskifte) som ser ut att innebära slutet för Tysklands försök att föra en självständig politik.

1. I dina artiklar skriver du om "Tyskland post-Zeitenwende", apropå innehållet i förbundskansler Scholz tal i förbundsdagen inför kriget i Ukraina. Kan du förklara vad denna "vändpunkt" betyder för tysk utrikes- och försvarspolitik under de kommande åren men även för Europa, och hur detta är kopplat till den ökande amerikaniseringen av tysk politik, ideologi och kultur?

(I ett talande citat säger du: "Så sett betyder det faktum att den särskilda försvarsbudget på 100 miljarder euro, som den tyska regeringen tillkännagav tre dagar in i kriget, kommer att få sina första praktiska effekter först om fem år inte att den är bortkastad; det betyder bara att pengarna inte har något att göra med det ukrainska kriget som sådant”.)

Politiska slagord snickras ihop för att möjliggöra olika tolkningar. Det som står klart är att Scholz Zeitenwende innebär ett löfte, framför allt till USA, att Tyskland från och med nu, till skillnad från tidigare, kommer att agera i linje med en syn på världen som uppdelad mellan "västerlandet" och ett ont imperium, eller snarare flera onda imperier, från Ryssland till Kina till Iran, listan väntar på att utökas. (Det finns också olika mittimellan-imperier, som Indien eller Brasilien, som vi måste få över på vår sida.)

Mellan oss, det dygdiga imperiet under amerikanskt ledarskap organiserat i Nato, och de olika onda imperierna, är fred möjlig endast tillfälligt och intermittent, och bara så länge vi behåller vår militära överlägsenhet. I princip pågår en strid på liv och död mellan dem och oss. Verklig fred kommer att kräva ett regimskifte som förvandlar ett ont imperium till en del av vårt dygdiga, detta som ett resultat av deras övergång till "våra värderingar". För det dygdiga imperiet är det legitimt att använda alla sina politiska, ekonomiska och militära medel för att åstadkomma en sådan omvändelse.

Efter Zeitenwende kommer krig alltid att lura runt hörnet och vi måste vara beredda på dem. Vi får trösta oss med att ett dygdigt imperiums "värdedrivna" eller "feministiska utrikespolitik" (Baerbock, Tysklands gröna utrikesminister / Nyhetsbanken) bara utkämpar rättvisa krig, eftersom krig mot ondskan inte kan vara orättvisa. Den underliggande världsbilden här är inte socialdarwinistisk där historien är en kamp för "de starkastes överlevnad", utan manikeisk, där historien är en obeveklig kamp mellan gott och ont, där dygdens krafter måste göra sitt yttersta för att segra över de onda. Innan de har segrat kan det inte bli någon verklig fred, bara vapenvila av taktiska skäl. För verklig fred måste vi, dygdens krafter, förbereda oss för krig, inte bara för att avskräcka fienden från att attackera oss utan för att få honom att göra bot och bättring och bli en av oss.

Det finns en stark och en svag version av Zeitenwende-retoriken. Den starka versionen säger att världen alltid varit så här: ontologiskt manikeisk. De som tidigare hade en annan uppfattning var antingen svagsinta dårar och fegisar som alltför villigt lät sig luras av fiendens propaganda, eller förrädare, mutade av ondskans krafter på ett eller annat sätt, individer som satte sina personliga intressen över nationens eller världens. Detta är i huvudsak Clinton-flygelns inom det demokratiska partiet i USA världsbild. 

Den svaga versionen, som Scholz uppenbarligen föredrar, är att världen nyligen har förändrats: medan den tidigare möjliggjorde fredlig samexistens mellan regimer och länder med olika intressen eller "identiteter" - så att liv i fred kunde föredras framför seger i krig – har nu fienden blivit så ond att det inte finns något moraliskt alternativ annat än att besegra honom, det får kosta vad det vill. När exakt denna förändring inträffade behöver inte nödvändigtvis specificeras; det kan ha varit när en man vid namn Putin av någon bisarr anledning genomgick en oprovocerad förvandling från korrupt ledare för en korrupt stat till en folkmordsgalning – en patologisk vändning som nu kräver en heroisk insats av mänsklighetens vänner.

2. Vad är kärnan i det tyska löftet till USA?

Sammanfattningsvis kan konstateras att Merkel-regeringens mycket svaga försök, särskilt efter 2015, att bli lite mer självständig i sin utrikespolitik nu är över. Snarare än att göra passivt motstånd, som fallet var kring Ukrainas anslutning till Nato och EU, eller med energipolitiken, särskilt Nord Stream 2, eller tvåprocentsmålet för militära utgifter, för att inte tala om olydnaden kring Irak, Syrien och Libyen där Tyskland vägrade att skicka trupper, skall Tyskland hädanefter agera som det blir tillsagt att göra. I denna mening var Zeitenwende-talet ett svar på ett intensifierat tryck, redan före kriget, från USA och den kristdemokratiska oppositionen, men också från de gröna i regeringen, för att få Tyskland att falla in i linje med USA:s utrikespolitik, särskilt Biden-administrationens.

Som Bob Dylan mycket riktigt sagt - tiderna fortsätter att förändras. Hur länge den tyska regeringen kan förbli så underordnad USA som den nu har lovat att vara, är en öppen fråga. Detta med tanke på de risker som följer med Tysklands territoriella närhet till det ukrainska slagfältet – en risk som inte delas av USA. Det finns också ett tryck från Frankrike för att Tyskland ska bli mer europeiskt och mindre transatlantiskt fokuserat, och det kan med tiden få en viss inverkan. Dessutom är det troligt att USA framöver kan komma att försöka "europeisera" kriget och dra sig tillbaks, så som USA gjorde när det försökte "vietnamisera" Vietnamkriget på 1970-talet, i hopp om att Tyskland efter Zeitenwende kommer att befria USA från bördan av att sponsra dess proxy-krig. Om tyskarna kommer att vara mer kapabla och mer villiga att göra det efter den 100-miljarders euro-injektion som Scholz aviserat kan man dock tvivla på.

3. Du nämner krigshetsande opinionsartiklar som publicerats i mainstreamtidningar som Frankfurter Allgemeine Zeitung och hur det inte längre är tillåtet att ifrågasätta det officiella narrativet om kriget i Ukraina. Dessutom antog det tyska parlamentet nyligen en resolution genom vilken Holodomor (1930-talets svält i Ukraina och andra delar av Sovjetunionen / Nyhetsbanken) fastslås som folkmord fastän det inte finns någon konsensus om denna händelse bland historiker. 

Dessutom gjordes en ändring i strafflagen som gör det till ett brott att förneka, inte bara Förintelsen, utan också "krigsförbrytelser” i allmänhet. Kan du beskriva denna censur från regeringens sida, men också, vad du kallar en ”civilsamhällets självcensur” och vart denna utveckling kan leda?

Just nu beter sig det officiella Tyskland, och jag inkluderar då de så kallade kvalitetsmedierna, som ett land i krig. Regeringen förbereder verktygen för att släppa lös polisen och i synnerhet säkerhetstjänsterna mot var och en som tvivlar på klokheten i att utfästa fullskaligt stöd till den ultranationalistiska regeringen i Ukraina och till Biden-administrationen. De som försöker förklara Putinregimens beteende i andra termer än en förmodad klinisk galenskap eller folkmordsbesatthet, eller båda, hos dess ledare stämplas omedelbart som Putinförsvarare, vilket för unga blivande journalister eller statsvetare kan vara slutet på deras karriär. 

Men som du säger, det handlar inte bara om regeringen. Det finns en stark önskan bland normala människor att inte bli ertappade med att kräva något annat än en ukrainsk "seger", ”seger” enligt den ukrainska regeringen och vad som än måste till för en sådan. För många tyskar idag innebär seger inget mindre än att Putin och hans hantlangare måste ställas inför rätta vid den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Om riskerna för att nedfall från ett kärnvapenkrig även skulle drabba länder utanför slagfältet, inklusive Tyskland, sägs inte ett ord.

Det finns inte heller någon politisk debatt om hur den europeiska eller eurasiska världen bör se ut efter kriget, även om allt pekar åt ett scenario där Krim inte kommer att återlämnas till Ukraina, och inte heller de oblast (oblast ung. = regioner, Nyhetsbanken) som intogs av Ryssland efter Krim. Om det snart kommer att bli något slags fredsavtal, vilket jag tvivlar på, bör någon sorts internationell samregering införas där, plus neutralitet för Ukraina som helhet. 

Mer troligt är dock att USA kommer att föredra ett utdraget låtsaskrig, med enstaka strider längs ungefär den nuvarande frontlinjen, där båda sidorna i princip grävt ner sig i sina nuvarande positioner. Detta skulle innebära en bestående försvagning av Ryssland och ett stabilt återställande av den amerikanska hegemonin över Västeuropa. Båda sakerna ligger i USA:s intresse när de förbereder sig för det verkliga kriget, det ekonomiska och militära kriget: kriget med Kina. För detta är en ettårig utdragen frysning av konfliktlinjerna i Ukraina allt som behövs.

När det gäller Europa har USA inget att invända mot att Tyskland, Polen och andra fortsätter hjälpa den ukrainska regeringen att uppfylla sin dröm om en slutgiltig seger över Ryssland, och det på egen bekostnad och risk. Eftersom Tyskland och EU har överlämnat sina politiska bedömningar till Zelinski och Biden, och en seriös diskussion om krigets syften – villkoren för en uppgörelse – de facto förhindrats, är detta en mycket skrämmande framtidsutsikt.

4. Till många ytliga observatörers förvåning, särskilt utanför Tyskland, har miljöpartiet Die Grünen visat sig vara det mest hökaktiga, krigiska och i den meningen farligaste partiet inom den regerande koalitionen. Kan du förklara hur det kunnat bli så? Och hur, enligt din mening, lyckas de förena sitt utropade politiska imperativ att rädda planeten å ena sidan, med att å den andra stödja några av de ekologiskt mest destruktiva elementen i den globala ordningen (det militär-industriella komplexet)?

Hur de hanterar sina motsägelser överlåter jag åt dem. Enbart den amerikanska militären sägs ansvara för fem procent av de globala koldioxidutsläppen, mer än vad som släpps ut av två tredjedelar av världens 200 länder tillsammans. Det verkar inte heller finnas några klagomål på de 35 F-35 stridsbombplanens koldioxidavtryck, plan som de tyska gröna insisterar på att köpa från USA för att fira Zeitenwende – för att inte tala om de miljöskador som skulle orsakas av ett kärnvapenkrig om ett sådant skulle inträffa, även om det bara skulle vara ett krig på begränsad taktisk nivå.

När det gäller de grönas krigiskhet har denna funnits i kulisserna sen länge; glöm inte Joschka Fischer och bombningen av Belgrad. Moralisk universalism för alltid med sig en frestelse att rätta till världen med våld, särskilt för en generation som inte har någon aning om vad ett krig verkligen innebär: en allt mer meningslös slakt när det drar ut på tiden, ett krig som överallt lever på att sprida rädsla och hat och en önskan om vedergällning. 

Ju längre ett krig pågår, desto svårare blir återgången till fred med tanke på de uppoffringar som gjorts och de brutaliteter folk fått utstå. Bara av denna anledning tenderar krig att pågå längre än planerat, långt bortom den punkt då deras kostnader överstiger de vinster som krigen syftade till. Många gröna verkar idag tro på möjligheten av ett rättvist krig, utfört som en klinisk operation, motiverat med ett moraliskt överlägset syfte. Det är så idealistiska amerikaner, om och om igen, fåtts att tro att den amerikanska militären finns till för att försvara och sprida frihet och demokrati. Idag tycks den amerikanska messianismen ha migrerat till Europa, se bara hur den nuvarande tyske utrikesministern utnämner Hillary Clinton till förebild och tycks mena att kvinnors sak i Iran tjänas bäst genom att Väst vägrar förnya avtalet om icke-spridning av kärnvapen, det avtal som slöts mellan Iran och västländer men som sas upp av Trump. 

Naturligtvis, i fallet med Ukraina är det nya gröna hjältemodet billigt eftersom "vi" låter ukrainarna slåss för oss och insisterar på att inga tyska trupper någonsin kommer att skickas till Ukraina. (Som i alla krig skulle det inte vara den välmående medelklassens barn, den klass som är de grönas politiska stöttepelare, som skulle riskera dödas eller lemlästa på slagfältet; kom ihåg att till skillnad från Ukraina har vi avskaffat den obligatoriska militärtjänsten för män – för kvinnor har den aldrig övervägts eller efterfrågats i de feministiska framstegs namn). Och uppenbarligen, eftersom de gröna inte i längden är villiga att basera sin framtid på koalitioner med socialdemokratin, måste de också hitta gemensamma positioner med mitten-högern, som inte bara är pro-amerikansk utan också, som det tyska FDP, passionerad sängkamrat med vapenindustrin.

5. I många av dina artiklar nämner du kärnvapenhotet som något verkligt, men du noterar också att den tyska allmänheten vägrar att tänka på de skador som en kärnkraftsupptrappning i Ukraina skulle orsaka och vad den skulle innebära för Europa. Hur förklarar du denna kollektiva huvudet-i-sanden-inställning?

I ett krig förväntas du inte säga vissa saker eller så anklagas du för att stå på fiendens sida. På något sätt har det blivit tabu att ta upp risken för kärnvapenkrig, nästan som vidskepligt: tala inte om djävulen för då dyker han upp. Tanken är att du förhindrar kärnvapenkriget genom att inte prata om det. Skillnaden mot det tyska samtalet om kärnkraftverk är dramatisk: här anses även den minsta, mest osannolika risk vara oacceptabel, kanske med rätta, kanske inte, men resultatet är att om några veckor det sista kärnkraftverket i Tyskland kommer att stängas av, oavsett dagens enorma energibrist på grund av de västerländska sanktionerna mot Ryssland. Det borde vara uppenbart att om en regim som Putins höll på att förlora, skulle risken för kärnvapenkrig vara hög, men därmed också risken för radioaktiv kontaminering av hela Europa med allvarliga konsekvenser för allt människoliv. Enbart detta talar för en vapenvila, och det så snart som möjligt. 

Men eftersom den ukrainska regeringen och hittills USA motsätter sig en vapenvila, verkar det inte finnas något intresse från den tyska regeringens sida att undersöka denna möjlighet eftersom diplomati nuförtiden blivit nästan synonymt med förräderi. Så, en nu verklig aktuell fara kan inte nämnas i den demokratiska samhällsdebatten. Det finns förstås också en rädsla för att om man på allvar talade om risken för kärnvapenkrig – det vill säga tabut hävdes – skulle allmänheten kunna börja undra över krigets syften och om ett slut på det möjligen faktiskt skulle kunna uppnås utan att den ukrainska regeringens alla önskemål vore uppfyllda. I slutändan skulle det sannolikt visa sig att antalet människor i Tyskland och Västeuropa som är villiga att dö för Sevastopol är begränsat.

6. Die Linke och AfD har under de senaste månaderna i många fall stått på "samma sida", medan pacifism, som du skriver, alltmer ses som "antingen förräderi eller en psykisk sjukdom". Med detta i åtanke, ser du några utsikter för vänsterpolitik med något inflytande inom en snar framtid?

Die Linke har under en tid fallit samman. Deras valresultat är katastrofala och var så även före kriget. Internt är partiet djupt splittrat. En stor del av dess medlemmar accepterar den politiska mittens budord att man aldrig får säga något som AfD också säger; som ett resultat är de i huvudsak begränsade till att säga samma sak som mittenpartierna säger. Förutom att kräva en ökning av sociala förmåner över hela linjen har partiet inget egentligt program, åtminstone inget som det skulle kunna ena sig om och aktivt jobba för. När det gäller kriget verkar många i partiet, i liket med Die Grüne, tro, att om man moraliskt ogillar en regim så kan man inte hålla med den om en fredsbevarande internationell ordning. Generellt sett, i den mån vänstern – vilken vänster som helst – är beroende av sin förmåga att erbjuda idéer för en alternativ politik och till och med för en annan livsstil, är Die Linke redan ett dött parti; det har inget att säga som kan fånga allmänhetens intresse eller väcker några offentliga debatter. Utanför en krympande inre krets hörs dess röst i princip inte, bortsett från Sara Wagenknechts, som dock inte längre har något inflytande på den officiella partilinjen.

Defend Democracy Press

20 februari 2023

Övers. Lennart Palm