Ändras världsordningen till Putins fördel?

Här ett möte mellan de tre världsledarna Putin,. Modi och Xi 2019.

Världsordningen håller på att ändras till Putins fördel, skriver historikern Peter Frankopan i Spectator 4 mars 2023.

Putin är en mästare på att piska upp anti-amerikanska känslor. I sitt tal till federala församlingen förra veckan hänvisade han till västerländska militära interventioner i Jugoslavien, Irak, Libyen och Syrien. Dessa visade att väst agerade "skamlöst och bedrägligt ... De kommer aldrig att kunna tvätta bort denna skam".

"Det här handlar inte alls om Ukraina, utan om världsordningen", sa Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister en månad efter invasionen. ”Den unipolära världen är oåterkalleligt på väg in i det förflutna … En multipolär värld föds.” USA är inte längre världens polis med andra ord – ett budskap som ger genklang i länder som länge varit kritiska mot USA:s makt, påpekar Frankopan.

Västvärldens kärnkoalition kan förbli solid, men den har misslyckats med att vinna över många av de länder som vägrat välja sida. Moskvas diplomatiska insatser för att bygga band och finslipa sitt narrativ under det senaste decenniet har gett utdelning.

Titta på Afrika. I mars förra året avstod 25 afrikanska stater av 54 från att rösta eller röstade inte i en FN-motion som fördömde invasionen trots enorma påtryckningar från västmakterna. Deras vägran att ställa sig på Ukrainas sida är ett resultat av Rysslands pågående diplomatiska ansträngningar i utvecklingsvärlden.

För ett år sedan uppmanade Naledi Pandor, Sydafrikas utrikesminister, Ryssland att dra sig tillbaka. Efter Lavrovs besök för några veckor sedan fick Pandor frågan om hon nu hade upprepat detta krav för sin ryska motsvarighet. Det hade varit "lämpligt" förra året, sa hon, men att upprepa det nu "skulle få mig att framstå som ganska förenklad och infantil". Pandor hyllade sedan det "växande ekonomiska bilaterala förhållandet" mellan Pretoria och Moskva, och de två länderna markerade krigets årsdag med gemensamma militära övningar.

Moskva framställer sig som en bastion av stabilitet i en värld som blivit galen, även när man själv bidrar till att göra världen galnare, menar Peter Frankopan.

Sedan finns det de nordafrikanska länderna som har hjälpt Ryssland att kompensera den ekonomiska effekten av västerländska sanktioner. Marocko, Tunisien, Algeriet och Egypten har alla under det senaste året importerat rysk diesel och andra raffinerade oljor samt kemikalier.

Vladimir Putin odlar helt medvetet denna allians av nationer som känner sig som offer för västerländsk imperialism och sätter Ryssland i dess ledning. Västvärlden vill se Ryssland "som en koloni", sa han i september. "De vill inte ha ett jämlikt samarbete, de vill råna oss."

Detta budskap går lika bra hem i stora delar av Asien, där mer än en tredjedel av länderna avböjde att fördöma Ryssland i den första FN-omröstningen, liksom i Central- och Sydamerika, där vågor av antivästliga och antikapitalistiska känslor fortsätter svalla.

Som Indiens tidigare ambassadör i Ryssland, Venkatesh Varma, uttryckte det förra veckan: "Vi har inte accepterat den västerländska versionen av konflikten. Faktum är att det är väldigt få som gör det i den globala södern.” Han talar inte visserligen för Indiens regering. Men fortfarande avstod Indien, tillsammans med Kina och Sydafrika, från att rösta för en annan FN-resolution förra veckan som kräver att Ryssland drar sig ur Ukraina. Av 193 ledamöter röstade 141 för och 32 avstod från att rösta. Sju röstade emot, till Ryssland anslöt sig Vitryssland, Eritrea, Mali, Nordkorea, Nicaragua och Syrien.

Tanken att det är USA och dess allierade som är källorna till globala störningar och instabilitet håller i sig. Bakslagen i Afghanistan och tanken att det ukrainska kriget inträffade på grund av Natos expansion har underblåst ett narrativ, och till och med sympati, för tanken att Putin helt enkelt står upp mot väst (vilket förklarar varför Nordkorea har skickat artillerigranater och Iran har tillhandahållit kamikaze-drönare).

Putin är en mästare på att piska upp anti-amerikanska känslor. I sitt tal till federala församlingen förra veckan hänvisade han till västerländska militära interventioner i Jugoslavien, Irak, Libyen och Syrien. Dessa visade att väst agerade "skamlöst och bedrägligt ... De kommer aldrig att kunna tvätta bort denna skam".

Titta på hur Ukraina har fått stöd, tillade han, medan andra har övergivits. Mer än 150 miljarder dollar har spenderats på att hjälpa och beväpna Kiev, sade han, medan världens fattigaste länder bara har fått 60 miljarder dollar i bistånd. "Vad betyder egentligen allt det här snacket om att bekämpa fattigdom, om hållbar utveckling och skydd av miljön?" frågade han.

Putins Ryssland hävdar till och med djärvt att det handlar om rasdiskriminering. I ett tal för sex månader sedan uttalade Putin: "Den russofobi som i dag florerar över hela världen är inget annat än rasism”. Ryssland utnyttjar skickligt västerlandets skuld för sitt koloniala förflutna, samtidigt som Ryssland tar plats som den ledande rösten för vad Lavrov kallar "den internationella majoriteten”. "Under de långa århundradena av kolonialism, diktat och hegemoni," sa Putin förra veckan, "har väst vant sig att tillåtas allt, vant sig vid att spotta på hela världen”.

Samtidigt vädjar den ryske presidenten till världens sociala konservatism. Det var därför han förra veckan pekade på den anglikanska kyrkans förvirring över homosexuella äktenskap och en "könsneutral" Gud, och kallade det "en andlig katastrof". Sådant går väl hem bland planetens mer religiösa befolkningar, som tenderar att betrakta HBTQ-debatterna som bevis på västerländskt fördärv och dekadens. Det finns en tanke bakom att RT, Kremls nyhetskanal, i åratal underblåst kulturkrigen.

Moskva framställer sig alltså som en bastion av stabilitet i en värld som blivit galen, även om landet självt försöker destabilisera världen och göra den ännu galnare. Dess kulturpropaganda backas upp av realpolitik och handel, med olja, gas, metaller och grödor som används som diplomatiska lockelser för länder att spela Rysslands spel. Vapen är ett annat incitament, även om dåliga slagfältsprestationer under det senaste året har undergrävt Rysslands rykte som vapensupermakt.

Sedan har vi Kina, som förra veckan halvhjärtat krävde fredssamtal, och den här veckan är värd för Putins allierade, den vitryske presidenten Alexander Lukasjenko. Relationen mellan Ryssland och Kina kommer alltid att vara komplicerad, men trots detta har invasionen av Ukraina och västvärldens svar på denna skapat enorma möjligheter för kinesisk-ryskt samarbete. Kina har, till exempel, köpt rekordmängder billig rysk olja och gas samtidigt som Kina exporterat allt mer maskiner och halvledare till Ryssland.

Det som förenar dem är en gemensam betoning av vikten av stabilitet och uppfattningen att det är västvärlden som skapar störningar, oförutsägbarhet och instabilitet.

Västerländska ledare talar om att ge Kiev verktygen för att "sluta jobbet", men de kommande månaderna ser dystra ut, menar Frankopan.

"Vi måste arbeta tillsammans för att upprätthålla fred och stabilitet i världen", sa Xi Jinping i sitt senaste tal vid Boao Forum, "och motsätta oss den hänsynslösa användningen av unilaterala sanktioner”. Precis som Lavrovs kommentarer om att ge andra länder inflytande, länder i Asien, Afrika och Latinamerika – som alla har fått kinesisk diplomatisk uppvaktning under det senaste decenniet – uppmanar Kina till "internationell solidaritet".

Det passar Peking att upprepa Rysslands narrativ om ojämna spelplaner, offer och påtryckningar – inte minst sedan Kina kunnat följa krigets utveckling och dra lärdomar som kan vara nyttiga när det gäller Taiwan-frågan.

Vid sitt besök i Moskva förra veckan talade seniordiplomaten Wang Yi om "nya gränser" i förhållandet mellan Kina och Ryssland och efterlyste gemensamt motstånd mot påtryckningar från "det internationella samfundet" - en uppenbar tillrättavisning mot USA:s utrikesminister Antony Blinkens hot om "konsekvenser" om Kina skulle ge militärt stöd till Ryssland.

Verkningarna från pandemin har in viss mån spelat Ryssland och Kina i händerna. Som en rapport från Carnegie Foundation sa, att utan tillgång av de resurser som finns i väst, har krisen i ekonomiskt utsatta länder "omintetgjort årtionden av framsteg när det gäller fattigdom, hälsovård och utbildning".

Västländer köpte upp lager av vaccin – mycket mer än de behövde – och vägrade sedan att släppa patenträttigheterna för mediciner, vacciner och diagnostik, vilket pressade upp priserna och resulterade i högre dödlighet. Detta stärkte Rysslands och Kinas energiska vaccindiplomati, särskilt i Afrika och Latinamerika. Trots ineffektiviteten hos Kinas Sinopharm- och Sinovac-vacciner slutade hälsotjänstemän i Sydafrika att dela ut det brittisk-svenska AstraZeneca-vaccinet, eftersom de trodde att det inte fungerade. Förra året visade en undersökning bland ASEAN-länderna i Sydostasien att bara 2,6 procent såg positivt på EU:s vaccinstöd – jämfört med nästan 60 procent för Kina.

När det gäller kriget, förlorar verkligen Ryssland? Ukrainarna har kämpat häpnadsväckande bra, men har lidit enorma förluster. Västerländska ledare talar om att ge Kiev de verktyg Ukraina behöver för att "sluta jobbet", men vad de kommande veckorna, månaderna och till och med åren har att erbjuda verkar dystert, något som Ukrainas motgångarna i Bakhmut antyder.

Rysslands ekonomi verkar stark nog att hålla kriget igång: IMF förutspår att dess ekonomi kommer att växa med 0,3 procent i år. Under tiden kallas fortfarande hundratusentals ryska värnpliktiga in. Som historikern Stephen Kotkin har noterat, utkämpar demokratier krig på ett annat sätt än autokratier. Ryssland kommer att fortsätta kasta in outbildade rekryter i "köttkvarnen", där tre fjärdedelar av dem dör. Vad gör deras ledare härnäst, frågar Kotkin: ”Går de till kyrkan på söndag och ber om förlåtelse från Gud? Nej, de bara fortsätter”.

För Ukraina ser ekvationen annorlunda ut, oavsett vad väst levererar – eftersom Kiev beväpnas för ett defensivt, snarare än offensivt, krig. Med tiden kommer balansen tippa över till förmån för den som kan uthärda smärtan längst, i det här fallet Ryssland. Utmattningskrig är dyra och svåra att upprätthålla.

Leveransfrågor är en sak, men ersätta material en annan. Chefen för den brittiska armén, general Sir Patrick Sanders, har sagt att Storbritanniens materielleveranser har gjort armén "försvagad". Föga överraskande begär försvarsminister Ben Wallace 10 miljarder pund till sitt departement – och detta vid en tidpunkt då regeringen har fullt upp med att försöka fylla det "svarta skattehålet" i sina kassakistor.

Kommentatorer på rysk TV noterar glatt saken. Kremls pratkvarnar hävdar ofta att européerna fryser ihjäl på grund av höga energipriser eller har tvingats äta gräshoppor på grund av brist på rysk veteimport. Bakom en sådan sensationalism ligger hoppet om att Ukrainas uppbackare håller på att utmatta sig själva och att sprickor snart kommer att uppstå i västs solidaritetsmur. Kommer Tysklands nyfunna engagemang för Ukraina att överleva en kallare vinter? Ryska propagandister är också medvetna om att 2025 en ny amerikansk administration kan komma att erbjuda nya alternativ för Moskva, särskilt om det finns en republikansk president som är isolationist och otålig eller båda.

I Europa orsakade Rysslands använda sina energiresurser som vapen omfattande svårigheter. Inför bristen kämpade europeiska länder, inklusive Storbritannien, för att ersätta kapacitet framför allt genom att importera flytande naturgas (LNG). Detta orsakade inflation i västvärlden, ett problem som håller i sig trots att energimarknaderna anpassar sig.

Det har funnits stora vinnare, som aktieägare i de fem oljejättarna – BP, Shell, Exxon, Chevron och Total Energies – som redovisade en sammanlagd vinst på 200 miljarder dollar förra året. De fossilbränsleproducerande staterna inom OPEC fick också enormt ökade intäkter som nådde 850 miljarder dollar förra året. Men prisuppgången på LNG har inneburit att länder som Pakistan och Bangladesh har drabbats av strömavbrott, vilket i sin tur minskar produktiviteten. Detta har banat väg för social och politisk oro – liksom en ökande global känsla av förbittring mot väst.

Sagt rent ut, kriget har på ett ögonblick utlöst en av historiens största förmögenhetsöverföringar, där energirika stater kunnat skörda gigantiska kontantbonusar som, i sin tur, ytterligare påskyndat förändringen av världsordningen, slutar Frankopan.

övers. Lennart Palm.

Frankopan kom 2018 med Sidenvägarna: En ny världshistoria (Bonniers ISBN 9789100177508). Han är senior forskare vid Worcester College, Oxford, och chef för Oxford Center for Byzantine Research