Undervapen från Afghanistan till Ukraina

En konstnär tänker sig effektiva "Stinger"-missiler. I verkligheten
missade 9 raketer av 10.

Just nu är Nato-ledningen i full fart med att diskutera om, när och i vilken omfattning stridsflyg ska skickas till Ukraina. Kiev-regimen vill dessutom ha ubåtar. Den tycks aldrig få nog.

En historia som är full av lärdomar är den om Stinger-missilerna som hjälpte Ronald Reagan att besegra Sovjetunionen i Afghanistan. 

Eller var det inte så?

Att jag själv under tre långa resor i krigets Afghanistan aldrig såg några Stingers har naturligtvis begränsat bevisvärde. 

I historieskrivningen om det sovjetiska Afghanistankriget 1979-1988 är det numera som hugget i sten att det var Reagans leveranser av Stinger, förhärligade i den fantasifulla spelfilmen "Charlie Wilson's War", som avgjorde kriget. 

"Stinger"-raketerna orienterar sig efter den infraröda strålning från en varm motor och har en räckvidd på upp till 4,5 km och kan i bästa fall stiga till 3 800 m höjd. Det betraktades på sin tid som ett genombrott, framför allt att de var rörliga, kunde bäras av en man.

För första gången "Stinger" kom till användning var i Falklandskriget 1982, där ett argentinskt stridsflygplan och en helikopter sköts ned.

Det dröjde dock till  februari 1986 innan Vita huset bestämde sig för att skicka "Stinger" till Afghanistan. 240 s k manpads och tusen raketer till dem  skulle levereras.

Första träffen kom 26 september 1986 då två helikoptrar sköts ned vid Djalalabads flygplats. Då hade för övrigt den sovjetiska politbyrån tredan beslutat att gradvis lämna Afghanistan.

Kort senare, 5 januari 1987, lyckades den sovjetiska militären komma över tre oskadda Stinger-missiler mellan Ghazni och Kandahar.  

Man vidtog motåtgärder som att skapa infraröda fällor som styrde om redan avlossade missiler och flyga på lägre höjd för att beröva fienden betänketid, som sammantagna gjorde att förlusterna begränsades. 

Enligt den amerikanska arméns eget skryt träffade 340 avfyrade missiler 269 mål - en nästan 80%-ig effektivitet, vilket är föga sannolikt (Alan Kupermannj, Political Science Quarterly 2/1999).

Mer sansade bedömare som Mark Urban kom fram till att "Stinger" snarare hade en effektivitet på 10 %.

Enligt numera offentliga sovjetiska uppgifter fälldes 23 flygplan och helikoptrar 1986 (843 olika raketer avfyrades mot dem).

1987 fälldes 27 flygplan och helikoptrar (239 raketer av olika slag).

Totalt förlorade Sovjet under nära tio års krig 118 flygplan och 333 helikoptrar (Grif sekretnost snjat, 1993, s. 399 ff).

Man måste konstatera att det stora flertalet flygplan och helikoptrar fälldes inte med "Stinger" eller något annat högteknologiskt underverk, utan med enkla kulsprutor - DaSjaKa kallade efter den ryska förkortningen ДШК, i Sovjet ofta uttytt "Dusjka", raring). Den hade tillverkats sedan 1938 och kom i stort antal till Afghanistan från inhemska vapenlager och från Egypten.

Det finns således skäl att vara skeptisk mot "Stinger"-myten liksom alla andra undervapen som sägs ska avgöra krig från Afghanistan till Ukraina.

Just nu studerar ryssarna intensivt stridsvagnarna Leopard-2 och Abrams, för att hitta svagheterna. Dessa åbäken har alla förutsättningar att bli kvar på det ukrainska slagfältet. Det kan räcka med en liten oskyddad eldetalj för att en stridsvagn ska kunna slås ut av ett RPG7-gevär, en sovjetklassiker som tillverkats sedan 1961.

Avgörande är alltid människan. Jag tror inte att de ryska förenade stridskrafterna låter sig trängas ut så lätt från de delar av Ukraina där de har starkt folkligt stöd.

Inte ens om Pentagon nu löper linan ut och sätter in västligt attackflyg. I Vietnam förlorade USA 5 986 helikoptrar i kampen mot en fiende som hade allt annat än högteknologiska motmedel.

Det ironiska slutet på "Stinger"-historien i Afghanistan blev att USA redan 1990 tvingades börja köpa tillbaka sina robotar för 183 000 dollar stycket, välkomna kassatillskott för talibanerna. Detta för att eliminera läckage till Iran och för att undvika obehagligheter när det var USA:s tur att invadera Afghanistan 2001.

Stefan Lindgren