Romanen skildrar hustrun i en jordägarfamilj i Shiraz i slutet av andra världskriget. Utgivningen är en viktig milstolpe som förhoppningsvis följs av fler översättningar av kvinnliga iranska författare.
Idag protesterar tusentals
kvinnor i Iran mot bristen på frihet och mot revolutionsgardets brutalitet. I
stället för att ge upp och rätta sig efter de orimliga religiösa reglerna har
de valt att riskera både frihet och liv. Att övervinna sin rädsla för att
försvara det man tror på och har rätt att begära är också temat för romanen Sorgehögtid (1969), skriven av den
iranska författarinnan Simin Daneshvar.
Sorgehögtid utspelas under andra världskriget, då södra delen av landet är ockuperat av Storbritannien. Huvudperson är den unga trebarnsmamman Zari, och det är hennes perspektiv som dominerar. Hon är lyckligt gift med en man från en förmögen och framstående familj i staden Shiraz (södra Iran) och lever ett materiellt sett mycket gott liv. Ändå är hon inte helt tillfreds med sin tillvaro. Det råder stora spänningar i landet och det påverkar vardagen, även om Zari inte har, eller i alla fall uttrycker, någon klar uppfattning om politik. Hon hör vad som sägs i diskussionerna i hemmet och hon ser vad som händer, men hon förblir en åskådare och åhörare – åtminstone fram till det tragiska slutet.
Flera olika grupper konkurrerar om makt och inflytande i Iran: den brittiska armén, den korrumperade regimen och dessutom ledarna för en rad olika stammar och klaner. Maktkampen leder till politiska intriger och till konflikt mellan landets invånare. Traditioner kommer i kläm och familjer splittras. Zaris man Yosuf, en rik jordägare, vill att de som är beroende av honom ska få ta del av skörden, samtidigt som den brittiska ockupationsmakten vill lägga beslag på matförråden för sina soldater. Yosufs bror, Khan Kaka, strävar efter en karriär som parlamentsledamot och är beredd att göra stora eftergifter för att hålla sig väl med både britter och inhemska makthavare. Zari plågas av kluvna lojaliteter, och hon funderar mycket på om hon handlar rätt. Det allra viktigaste för henne är ändå att familjen ska vara trygg. Hon är dessutom van vid att det är mannen som bestämmer och hon fogar sig. Hennes roll är att lyda, mildra och ge omsorg. Hon är ändå medveten om hur äktenskapet och ansvaret för barnen begränsat henne; hon tänker att hon ”aldrig kunnat göra någonting bara ämnat för sig själv.” Hon minns sin tid som oberoende flicka och saknar den. Nu har hon man och barn, och samtidigt som de fjättrar henne är de hennes största glädje.
Det finns egentligen inte någon rak handling i romanen men däremot en mängd inflikade, mer eller mindre fristående, berättelser som alla bidrar till en bild av Iran under 1940-talet. I dem får vi till exempel en inblick i seder, traditioner, vidskepelse och religiöst bruk. Flera avsnitt illustrerar också rättslösheten i samhället. En förmögen dam i bekantskapskretsen ägnar sig åt vapensmuggling tillsammans med sin son. När smugglingen upptäcks lägger de båda hela skulden på sina tjänare. Även en inflytelserik familj som Zaris kan bli offer för orättvisor; det står klart när den iranske guvernören ”lånar” Zaris smaragdörhängen och senare hennes sons älskade häst. Alla förstår att lånen är ren stöld som man får finna sig i. ”Vad kan en enda människa göra mot folk som styr över människors liv och egendom?” frågar Zaris svägerska. I slutet av boken sker ett mord, begånget av britternas ”delegat”. Skulden kommer givetvis att läggas på en fattig herdepojke, och den egennyttige Khan Kaka anser det inte vara värt pengarna att skaffa en advokat för att fria honom.
I de inflätade episoderna ges glimtar av hur de fattiga och förtryckta är helt rättslösa och behandlas utan all medmänsklighet. Som den naturligaste sak i världen beskrivs hur soldater i brittiska armén kräver att bordellmamman ska tillhandahålla småbarn. När en tyfusepidemi bryter ut är det enbart västerlänningar behandlas på missionssjukhuset. En tjänsteflicka utnyttjas sexuellt av sin husbonde och hans son. Hon blir gravid och frun i huset slår henne så besinningslöst att flickan får missfall.
Romanen avslutas med en begravning som urartar i konfrontation och blodsutgjutelse. Händelsen väcker vrede och mod att göra motstånd. En äldre läkare säger till Zari: ”Men ni har en elakartad sjukdom som jag inte kan bota. Det är en smittsam sjukdom. Ni måste bränna bort den innan den blir kronisk. Ibland är den till och med ärftlig. … Det är rädsla. Många lider av den.” Zari inser det, men nu har hon bestämt sig för att äntligen bli en modig kvinna. Och många modiga systrar har hon fått i dagens Iran!
Boken bjöd inledningsvis på ett visst läsmotstånd. Den skrevs förstås inte med tanke på utländska läsare utan förutsätter att mycket är känt som för en svensk läsare är främmande och även svårbegripligt. De många inskjutna berättelserna om allt möjligt – drömmar, barndomsminnen, krigsupplevelser, badritualer - gör att texten inte får en jämn rytm utan liksom böljar fram och tillbaka. Dialogerna används ibland för att ge läsaren utförliga upplysningar om vad som tidigare hänt eller om politiska förhållanden. Då känns språket uppstyltat och samtalstonen onaturlig. Så småningom lär man sig dock alltmer att uppskatta författarens förmåga att variera både innehåll och språk: det finns inslag av saga, talspråk, drömsekvenser, inre monologer, myter osv., och det som först kändes som ojämnhet och fragmentisering framstår efterhand som en högst medveten berättarteknik.
I sin roman behandlar Daneshvar många viktiga teman, t.ex. förlusten av en nationell identitet och utländskt herravälde, kvinnans roll och mannens dominans, konflikten mellan individ och styrande, mellan gammalt och nytt, mellan västerländskt och österländskt. Sorgehögtid bjuder på spännande och stimulerande läsning (även om det först krävdes lite tålamod).
Gunnel Engström
Simin Daneshvar föddes 1921 i Shiraz och dog 2012 i Teheran. Hon
var prosaförfattare och översättare samt pionjär bland kvinnliga iranska
författare. Daneshvar publicerade sin första novellsamling 1948 och
doktorerade året därefter i persisk litteratur vid Teherans universitet.
1951 gifte hon sig med den berömde novellförfattaren Jalal Al-e Ahmad. 1952 reste hon till USA som Fulbrightstipendiat och studerade kreativt skrivande vid Stanford. 1963 deltog hon även i ett författarseminarium vid Harvard. Hon skrev ledigt på engelska och försörjde sig och sin man på flitigt översättande. 1968 blev hon ordförande för Iranska författarförbundet och 1969 publicerades hennes roman, Suvashun (Sorgehögtid). 1979 sparkades hon från universitetet i samband med den islamiska revolutionen.
Simin Daneshvar: Sorgehögtid. Ordfront och Mafan förlag. ISBN: 9789177752745, över: Said Moghadam och Johanna Jellback
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.