Ett diplomatiskt spel runt jul avslöjade en ny potentiell konstellation,
som verkar oerhört irriterande på USA.
Allt är inte alltid vad det synes vara. Bakom Tysklands attityd av obrottslig lojalitet med USA döljer sig försök att manövrera för att tillsammans med Kina och Ryssland lösa viktiga fredsfrågor, menar den indiske veterandiplomaten A K Bhadrakumar.
Före jul gjorde USA:s utrikesminister Antony Blinken ett klumpigt försök att ta reda på vad de tre egentligen talat om sinsemellan.
Helt klart var hans avsikt att samla in detaljer om två samtal
i följd på hög nivå som Kinas president Xi Jinping den föregående veckan fört –
det ena med Tysklands president Frank-Walter Steinmeier, det andra med ordföranden
för partiet Förenade Ryssland, tillika Rysslands förre president Dmitrij
Medvedev.
Slug gissning
Blinken gjorde den sluga gissningen att Steinmeiers
telefonsamtal till Xi den 20 december och Medvedevs överraskande besök i Peking
och hans möte med Xi dagen därpå kanske hängde ihop. Medvedevs uppdrag skulle då
ha varit att överföra något mycket känsligt meddelande från Putin till Xi
Jinping. Veckan innan sa rapporter att Moskva och Peking arbetade på ett möte
mellan Putin och Xi Jinping senare denna månad.
Steinmeier är en erfaren diplomat som innehade posterna som
utrikesminister från 2005 till 2009 och återigen från 2013 till 2017, samt som
vicekansler i Tyskland från 2007 till 2009 - allt detta under perioden då Angela
Merkel var Tysklands förbundskansler (2005–2021). Merkel lämnade ett arv av
uppsving i Tysklands relationer med både Ryssland och Kina.
Steinmeier är en senior politiker som tillhör det
socialdemokratiska partiet - samma parti som nuvarande kansler Olaf Scholz. Man
kan vara helt säker på att Steinmeiers samtal med Xi skedde i samråd med
Scholz. Det här är den ena saken.
Steinmeier-formeln
Viktigast av allt, är dock att Steinmeier hade spelat en
avgörande roll i förhandlingarna om de två Minsk-avtalen (2014 och 2015) med
åtgärder för att stoppa striderna i Donbass som följde på den USA-ponsrade
kuppen i Kiev.
När Minsk-avtalen började rivas upp 2016 gick Steinmeier in
med en genialisk idé som senare kom att kallas Steinmeier-formeln
och angav i vilken ordning de olika delarna som beskrivs i avtalen skulle
genomföras.
Specifikt krävde Steinmeier-formeln att val skulle hållas i
de separatistkontrollerade territorierna Donbass under ukrainsk lagstiftning
och valövervakning av OSSE. Om OSSE bedömde omröstningen som fri och rättvis
skulle territorierna ges en särskild självstyrande status.
Naturligtvis är allt detta bara historia idag. Merkel
"erkände" nyligen i en intervju
med tidningen die Zeit att Minskavtalet i själva verket var ett
västerländskt försök att vinna "ovärderlig tid" för Kiev att rusta
upp.
Med tanke på denna komplexa bakgrund måste Blinken ha känt
att något var fel när Steinmeier hade ett direkt samtal med Xi Jinping och
Medvedev plötsligt dagen efter framträdde i Peking och togs emot av den
kinesiske presidenten. Noterbart är att Pekings rapporter från samtalen var
ganska optimistiska om Kinas relation med Tyskland och Ryssland.
Alltid partners för dialog
Xi Jinping lade fram ett trepunktsförslag
till Steinmeier om utvecklingen av förbindelserna mellan Kina och Tyskland
och konstaterade att ”Kina och Tyskland alltid har varit partners för dialog,
utveckling och samarbete samt för att ta itu med globala utmaningar”.
På samma sätt underströk han i mötet
med Medvedev att ”Kina är redo att arbeta med Ryssland för att ständigt förbättra
förbindelserna mellan Kina och Ryssland i den nya epoken och göra den globala
styrningen mer rättvis och jämlik”.
Båda mötesreferaten nämnde att Ukraina varit ett av diskussionsämnena,
där Xi betonade att "Kina förblir engagerat i att främja fredssamtal"
(till Steinmeier) och att Kina "aktivt främjat fredssamtal" (till
Medvedev).
Men Blinken utförde sitt uppdrag klumpigt genom att lyfta
fram stridsfrågorna mellan USA och Kina, särskilt ”den nuvarande situationen
med covid-19” i Kina och ”vikten av öppenhet gentemot det internationella
samfundet”. Det blev därför ingen överraskning att Wang Yi höll en sträng
föreläsning för Blinken att inte
"samtidigt föra dialog och göra isoleringsförsök" eller att
"prata samarbete samtidigt som man sätter kniven i Kinas rygg".
Wang Yi sa: "Detta är inte rimlig konkurrens utan
irrationellt förtryck. Detta är inte att hantera tvister på rätt sätt utan istället
att intensifiera konflikter. I själva verket är det fortfarande den gamla vanliga
praxisen av ensidig mobbning. Det har inte fungerat på Kina tidigare och det
kommer inte heller att fungera i framtiden.”
Konstruktiv roll
Specifikt om Ukraina sa Wang Yi: ”Kina har alltid stått på
fredens sida, delat syftena med FN-stadgan och stött det internationella
samhällets krav på fred och samtal. Kina kommer att fortsätta spela en
konstruktiv roll för att lösa krisen men på Kinas eget sätt”. Enligt det
amerikanska utrikesdepartementets referat
misslyckades Blinken med att engagera Wang Yi i ett meningsfullt samtal om
Ukraina.
Faktum är att Tysklands upprepade snabba närmanden till
Peking - förbundskansler Olaf Scholz högprofilerade
besök i Kina i november med en delegation av tyska VD:ar och Steinmeiers telefonsamtal
veckan före jul – oroat Washington.
Biden-administrationen förväntar sig att Tyskland samordnar
med Washington innan man tar några egna initiativ gentemot Kina. (Intressant
nog underströk Xi Jinping vikten av att Tyskland bevarar sin strategiska
autonomi.)
Den nuvarande pro-amerikanska utrikesministern i Tyskland,
Annalena Baerbock, tog avstånd från förbundskansler Scholz´ besök i Kina.
Uppenbarligen bekräftar Steinmeiers telefonsamtal till Xi att Scholz följer en
plan för konstruktivt engagemang med Kina, liksom Merkel gjorde, oavsett USA:s
spända relation med Kina.
Dock, att diskutera fredsskapande i Ukraina med Kina är ett
vågat drag från den tyska ledningens sida vid den nuvarande tidpunkten när
Biden-administrationen är djupt engagerad i ett proxykrig med Ryssland och tänker
stödja Ukraina ”så länge det behövs”.
Tyskland utnyttjat
Men det finns en annan sida av detta. Tyskland har
internaliserat sin ilska och förnedring under de senaste månaderna. Tyskland
kan inte undgå att känna att det utnyttjats i nedräkningen till
Ukrainakonflikten – något som är särskilt förfärligt för ett land som är så genuint
atlantistiskt i sin utrikespolitiska inriktning.
Tyska ministrar har offentligt uttryckt missnöje över att
amerikanska oljebolag fräckt utnyttjar den efterföljande energikrisen för att
göra oväntade vinster genom att sälja gas till tre-fyra gånger det inhemska
priset i USA. Tyskland fruktar också att Biden-administrationens Inflations Reduction
Act, som ska subventionera grundläggande investeringar i klimat och ren
energi, ska leda till att tyska industriföretag flyttar över till USA.
Det ovänligaste hugget av alla har varit förstörelsen av
Nord Streams gasledning. Tyskland måste ha en ganska god uppfattning om vilka
krafter som låg bakom terrordådet men får inte ens kalla dem vid namn och måste
undertrycka sin känsla av förnedring och indignation. Förstörelsen av Nord
Streams rörledningar gör ett återupplivande av de tysk-ryska förbindelserna till
en extremt komplicerad affär. För varje nation med en stolt historia är det
lite för mycket att på detta sätt bli knuffad omkring som en spelbricka.
Scholz och Steinmeier är rutinerade politiker och bör veta
när det är läge att sätta ner foten och ändra sig. Hur som helst är Kina en
avgörande viktig partner för Tysklands ekonomiska återhämtning. Tyskland har inte
råd att låta USA förstöra också dess partnerskap med Kina och reducera landet till
en vasallstat.
Ukrainakriget gör Tyskland till en frontlinjestat, men det
är Washington som bestämmer den västerländska taktiken och strategin. Tyskland inser
att Kina är unikt placerat för att vara en fredsmäklare i Ukraina. Tecknen är
att Peking också börjar se det på samma sätt.
M. K. Bhadrakumar 24 december 2022
Övers: Lennart Palm
Källa: https://www.indianpunchline.com/a-german-china-russia-triangle-on-ukraine/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.