Tyskland anklagar Ryssland för "markstöld". Men aldrig Israel. |
Tyska politiker talar om att Ryssland begår "markstöld" och "civilisationsbrott". Men de är tysta om Israel och förstörelsen av Jugoslavien, påpekar Andreas Wehr.
Wehr är författare till böcker och artiklar om Europa, filosofi och historia samt aktuell politik, medgrundare av Marx-Engels-Zentrum Berlin.
Den kollektiva västvärlden begick en landstöld mot
Jugoslavien genom att övermanna landet militärt för att sedan rycka loss provinsen
Kosovo. Israel, som anses vara västvärldens utpost, stal också land när det
annekterade Golanhöjderna och östra Jerusalem. Och vad gäller Rysslands påstådda civilisationsbrott, så är det en enastående förvillelse samtidigt som det är en bagatellisering av den tyska fascismens
brott. Nazistregimens planerade och storskaliga mord på sex miljoner
europeiska judar är och förblir det stora civilisationsbrottet!
Israels annektering av Golanhöjderna och östra Jerusalem
Under sexdagarskriget 1967 ockuperade den israeliska
militären de syriska Golanhöjderna, Västbanken som tillhörde Jordanien och
östra Jerusalem. Redan från början gjorde Israel klart att man inte hade för
avsikt att följa folkrättens regler om vad en ockupationsmakt får göra. De
arabiska invånarna på Golanhöjderna fördrevs systematiskt så att, av den
ursprungliga befolkningen på cirka 130 000, bara 6 396 återstod två
månader efter den israeliska erövringen: "194 syriska byar och gårdar med
en befolkning på 82 709 förstördes." [5] I det avfolkade landet bosatte
sig israeler. 1981 förklarade Israel att Golanhöjderna var dess territorium.
FN:s säkerhetsråd har i mängder av resolutioner fördömt dessa landstölder som
"helt ogiltiga". Men Israel bryr sig inte eftersom ett enat Väst står
bakom landet. Och denna okunniga attityd har varit framgångsrik: Den 25 mars
2019 erkändes Golanhöjderna formellt av USA som en del av Israel.
De palestinska invånarna i östra Jerusalem har mött ett
liknande öde. Den så kallade Jerusalemlagen, som antogs av det israeliska
parlamentet den 30 juli 1980, stadgar att "det förenade Jerusalem i sin
helhet är Israels huvudstad". [6] FN:s säkerhetsråd förklarade också detta
vara fullständigt "ogiltigt". Men USA ignorerade denna resolution:
Den 6 december 2017 erkände USA:s president Donald Trump också Jerusalem som Israels
huvudstad. [7]
De fler än 340 000 palestinier som bor i östra Jerusalem
nekas israeliskt medborgarskap. De har bara getts en uppehållsrätt. Och denna
kan också tas ifrån dem om de lämnar staden för en längre tid. Sedan 1967 har
över 14 000 palestinier fått sin rätt att stanna i östra Jerusalem indragen på
detta sätt, till exempel efter att ha studerat utomlands. Den israeliska
regeringen har nu gått ett steg längre. Den 20 december 2022 skrev Frankfurter
Allgemeine Zeitung (FAZ): "Det (israeliska) inrikesministeriet har meddelat
att den palestinsk-franska människorättsadvokaten Salah Hamouri på morgonen deporterades
efter att inrikesminister Ayelet Shaked anklagat honom för
"terroristaktiviteter" och därför "återkallat hans uppehållsrätt
i Israel". Hamouri påstods vara medlem i den förbjudna "Folkfronten
för Palestinas befrielse" (PFLP). Detta förnekar han.” Trots att
Frankrike, landet dit Hamouri deporterades, skarpt protesterade mot utvisningen,
ändrade inte Israels inrikesminister sitt beslut. FAZ anklagade därefter Israel
för krigsförbrytelse: "Utvisning av civila från ockuperat territorium är
förbjudet enligt den fjärde Genèvekonventionen och utgör ett krigsbrott."
[8]
Den 30 december 2022 – bara några dagar efter
förbundspresident Steinmeiers jultal där han anklagade Ryssland för landstöld –
behandlade FN:s generalförsamling åter Israels agerande i de ockuperade
områdena. I en resolution uppmanade församlingen Internationella domstolen att
se över Israels "fortsatta ockupation, kolonisering och annektering av
palestinska territorier": "87 stater (...) röstade för resolutionen,
inklusive Ryssland och Kina. Totalt röstade 26 stater emot, bland dem USA,
Tyskland och Storbritannien. Mer än 50 avstod från att rösta.” [9] Den tyska
regeringen under utrikesminister Baerbock, som annars aldrig tröttnar på att
betona hur viktigt det är att bevara den internationella rättsordningen,
röstade nej, vilket betyder att Tyskland inte vill att det israeliska markröveriet
ska tas upp av Internationella domstolen. Och naturligtvis förblir Israel en
nära partner till tysk politik – en partner till vilken Tyskland generöst
levererar vapen - till och med ubåtar.
Avstyckningen av Kosovo
Ett särskilt uttryck för hyckleri är den dånande tystnaden
om avskiljandet av den serbiska provinsen Kosovo från f.d. Förbundsrepubliken
Jugoslavien (FRY), idag Serbien och Montenegro, som Tyskland aktivt var med och
genomförde. Efter att det förenade västerlandet, med USA i spetsen, misslyckats
med att övertala regeringen i Belgrad att ge upp Kosovo till förmån för den
albanska majoritetsbefolkningen där, inleddes den 24 mars 1999 ett militärt
angrepp mot Jugoslavien under namnet "Allied Force" där 14
Nato-länder deltog. Det fanns inget FN-mandat för detta. Tyskland, som styrdes
av en koalition mellan SPD och de Gröna, var också med i denna allians. Vid den
tiden var Frank-Walter Steinmeier chef för förbundskansliet under Gerhard
Schröder och Olaf Scholz medlem av förbundsdagen för SPD. Båda bör därför kunna
minnas dessa händelser.
I luftkriget attackerade Nato Jugoslavien, ett land som var
hopplöst militärt underlägset. Mot varandra stod å ena sidan en stat "med
en beräknad årlig försvarsbudget på 1,5 miljarder US-dollar och 110 000
aktiva soldater, och å den andra en allians med en årlig budget på 450
miljarder US-dollar och fyra miljoner aktiva soldater (...)." [10]
Luftkriget pågick i mer än tio veckor, från 24 mars till 10 juni 1999, och fördes
på med en brutalitet som var ofattbar i ett Europa efter 1945: "Till slut
deltog mer än 900 flygplan från 14 nationer och släpptes mer än 28 000 bomber
och missiler över Förbundsrepubliken Jugoslaviens territorium i över 38 000 räder."
[11]
Jugoslavien försvarade sig skickligt och tappert, men till
slut fick dess armé ge efter i den ojämna kampen och dra sig tillbaka från
Kosovo. Priset som landet fick betala för sitt motstånd var högt: enligt
officiella västtyska siffror dödades 500 jugoslaviska civila i 90 attacker. 73
människor dog när en konvoj av flyktingar besköts på vägen nära Dakovica. Och
när Nato besköt järnvägsbron över Grdelica-ravinen, träffades ett passagerartåg
och 20 passagerare dödades. Förbundsrepubliken Jugoslaviens regering
uppskattade antalet serbiska och andra icke-albanska offer under Kosovokriget
till 2 eller 3 000 dödade och omkring 5 000 skadade. [12] Till detta kom de
många stupade jugoslaviska soldaterna. Natos krigsallians hade däremot inte en
enda stupad att sörja!
Dag- och nattflygangreppen riktade sig främst mot civil
infrastruktur. Befolkningens vilja att göra motstånd skulle brytas. Vägar,
järnvägsspår, broar – särskilt de viktiga över Donau – liksom el- och
vattenverk och stora produktionsanläggningar, som Zastavas bilfrabriker i
Kragujevac, förstördes. Attacken mot det stora kemikombinatet Pancevo i en
förort till Belgrad visade sig särskilt förödande. Stora mängder giftiga och
cancerframkallande ämnen läckte ut. Ångorna från de brinnande fabrikerna inneslöt
Pancevo i ett moln av gift. Medieanläggningar bombades systematiskt och
Belgrads TV-center och TV-torn förstördes. Jugoslavisk tv skulle stängas.
Det har tagit åratal att reparera de viktigaste
infrastrukturerna. Särskilt byggandet av nya broar över Donau har kostat mycket
tid och pengar. Belgrads TV-torn kunde återuppta sin verksamhet först 2010.
Ruiner av broar, kontorsbyggnader och fabriker syns fortfarande idag över hela
landet.
Den 17 februari 2008 förklarade sig Kosovo ensidigt självständigt
under väststaternas skyddande hand. Tyskland var ett av de första länderna som folkrättsligt
erkände republiken och upprättade diplomatiska förbindelser. Rysslands -
traditionellt förbundet med Serbien - protest mot den ensidiga
självständighetsförklaringen ignorerades. Detta öppna negligerande av ryska
intressen har kommit att bli ett avgörande steg i splittringen mellan Ryssland
och Väst. Idag är Kosovo en lojal vasallstat till Väst och särskilt till USA.
Omedelbart efter att NATO-trupperna invaderade 1999 började
den amerikanska militären bygga militärbasen Camp Bondsteel nära staden
Ferizaj. Basen – uppkallad efter Vietnamkrigsveteranen James Leroy Bondsteel –
är nu en av USA:s största baser utomlands.
Ingen sådan rätt för Donbass
Men vad som gäller för Kosovo, nämligen rätten för den
albanska befolkningen som bor där till självbestämmande, gäller enligt västvärldens
uppfattning varken för Krim, som bebos av ryssar, eller för den rysktalande
befolkningen som bor i det ukrainska Donbass. Folkomröstningarna om statligt
självstyre för Donbass i Luhansk och Donetsk oblaster den 11 maj 2014
avfärdades som rena ryska fuskval. Detta stämmer dock inte med det faktum att
president Putin den 7 maj 2014 krävde att folkomröstningarna skulle skjutas upp
för att möjliggöra en nationell dialog inom Ukraina.[13] När han inte fick
igenom detta efterlyste han en "dialog på lika villkor" mellan
regeringen i Kiev och separatistiska styrkor i öst, och sa att detta vore
nyckeln till att minska spänningarna. Moskva vägrade att erkänna Lugansks och
Donetsks självständighet och önskade istället förhandlingar. Så kom de två
Minsk-avtalen till som förhandlades fram mellan Ukraina och Ryssland med
förmedling av Tyskland och Frankrike. På senare tid har dock tidigare
förbundskanslern Angela Merkel öppet erkänt att dessa förhandlingar endast
genomfördes för att ge Ukraina tid att rusta upp och därmed tvinga tillbaka de
två utbrytarområdena in i den ukrainska delstatsfederationen. [14]
Först efter åtta års inbördeskrig med 14 000 döda, inklusive
cirka 9 000 invånare från Lugansk och Donetsk,[15] och den öppna förklaringen
från den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj att han inte skulle
genomföra Minskavtalen, erkändes de två separatistregionerna oberoende av Moskva
den 21 februari 2022. Några dagar senare, med motiveringen att Ryssland ville
försvara de två oblasten, inleddes den storskaliga ryska attacken mot Ukraina.
Förstörelsen av ukrainsk infrastruktur som följde förklarades av västvärlden
vara ett krigsbrott – och enligt Baerbock – till och med ett brott mot
civilisationen. Nato-ländernas bedömning av kriget mot Förbundsrepubliken
Jugoslavien är en helt annan. Ur västvärldens synvinkel anses dåtidens
förstörelse fortfarande vara ett helt legitimt sätt att genomdriva albanernas
rätt till självbestämmande i Kosovo.
Det är, som Rysslands president Putin sa till
förbundskansler Scholz den 15 februari 2022: "'Men vi har redan upplevt
krig i Europa! Detta krig släpptes lös av Nato mot Jugoslavien, och vad mer är,
erinrade han sig, det gjordes utan mandat från FN. "Det är ett mycket
dåligt exempel", tillade han till Scholz, "men det här exemplet fanns”.
[16]
Die Stunde der Heuchler - Andreas Wehr
Övers. Lennart Palm
Noter
[1] Frank-Walter Steinmeier, Weihnachtsansprache 2022
[2] Baerbock geißelt Putins Krieg als
„Zivilisationsbruch“ – ein Begriff, der aufhorchen lässt, i: Stern 29.11.2022
[3] Rede von Bundeskanzler Scholz anlässlich
der 77. Generaldebatte vor der Generalversammlung der Vereinten Nationen am
20.09.2022 in New York
[4] Jämför Andreas Wehr, Der Krieg um die Ukraine – Streit zwischen
zwei Räubern? vom
25.10.2022
[5] Wikipedia, Golanhöhen, Stand 04.01.2023
[6] Jämför. Jonathan Kuttab, The Legal Status of Jerusalem, in: Palestine-Israel Journal Vol 2 No 2, 1995
[7] Jämför betr. detta beslut: Deutscher
Bundestag – Wissenschaftliche Dienste des Deutschen Bundestags 2 – 3000 –
009/18, Völkerrechtliche Bewertung der Anerkennung
Jerusalems als Hauptstadt Israels.
[8] Israel weist palästinensischen
Menschenrechtler aus - Erstmals wird ein in Ostjerusalem geborener Mann wegen
„Terrorvorwurfs“ nach Frankreich abgeschoben, i FAZ vom 20.12.2022
[9] Netanjahu kritisiert Resolution - UN
fordern IGH-Gutachten zu Siedlungspolitik, i FAZ 02.01.2023
[10] Hans-Peter Kriemann, Hineingerutscht?
Deutschland und der Kosovo-Krieg, Göttingen 2021, sid. 330
[11] Hans-Peter Kriemann, Hineingerutscht?,
anfört arbete, sid. 338
[12] Wikipedia, Kosovokrieg, Stand 04.01.20223
[13] Jämför Ukraine-Separatisten beharren auf
Referendum, in: Deutsche
Welle vom 08.05.2014
[14] Jämför „Absolut unerwartet“: Putin enttäuscht von
Merkels Ukraine-Äußerungen, i Redaktionsnetzwerk Deutschland (RND) 09.12.2022
[15] Dessa siffror nämner Ulrich Heyden, i:
Der längste Krieg in Europa seit 1945, Hamburg 2022, sid. 18
[16] Putins historische Verirrungen – Ein Krieg
wie kein anderer, i:
Tagespiegel 26.02.2022
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.