Stalingrad 80 år den 2 februari

Rödarmister på väg till strid. Under den fyra dagar långa avgörande etappen inneslöts
de hitlertyska trupperna.

Den 2 februari 2023 infaller 80-årsdagen av de nazistiska truppernas nederlag i slaget vid Stalingrad. 

Den här artikeln av Erik Höhne i den tyska vänstertidningen Unsere Zeit påminner om andra världskrigets avgörande slag.

På morgonen den 19 november 1942 öppnade 3 500 artilleripjäser eld i norra delen av den omstridda  sovjetstaden Stalingrad. Operation "Uran" startade. Till kvällen hade Röda armén slagit upp en 70 km bred bräsch i de fascistiska linjerna.

Först inneslöts de rumänska trupperna. Följande dag inleddes inneslutningen av de tyska trupperna, Wehrmachts  6:e armé. Förberedelserna för offensiven hade sovjetstyrkorna lyckats hemlighålla för inkräktarna. De tyska fascisterna hade överskattat sig själva och underskattat motståndaren. Den 23 november lyckades de första sovjetstyrkorna tillsluta säcken. Den tyska blitzkriegföringen gick mot sin  största motgång.

Kriget hade börjat på morgontimmarna den 22 juni 1941 då Nazityskland startade sitt förintelsekrig mot Sovjetunionen. De första intryck som detta krig skapade i den internationella offentligheten bestämdes av de första framgångarnas för tyskarna, som var indelade i armégrupp Nord, Centrum och Syd.

Redan den 28 juni hade Minsk intagits. Framförallt armégrupp Centrum gjorde enorma terrängvinster. Röda armén tillfogades i striderna vid Dubno-Lutsk-Rivne (23-29 juni), Uman (15 juli-8 augusti) och Smolensk (10 juli-10 september) svåra nederlag. 26 september föll Kiev.

USA:s krigsminister Henry L. Stimson räknade med att Röda armén i bästa fall skulle kunna göra motstånd tre månader till. Den tyska krigsledningen var alltså inte ensam om den högtflygande planen om att kunna avsluta kriget före vinterns inbrott.

Att denna tidsplan trots alla framgångar inte kunde hållas visade sig redan i slutet av augusti. Josef Stalins tal den 3 juli, där han utropade Det stora fosterländska kriget, hade tydligen träffat en nerv hos hans landsmän. Motståndsviljan hos den sovjetiska befolkningen växte enormt. Redan i juni hade i  slaget vid Raseinia (nuvarande Litauen) den 23-27 juni de sovjetiska pansarstyrkorna med sina tunga stridsvagnar av typen KW-1 och KW-2 trots det slutlig nederlaget gett en försmak av av sin styrka. Med utvecklingen av stridsvagnen T-34 kunde senare pansarstyrkor skickas ut i strid som var överlägsna alla jämförbara tyska modeller. En betydande del den sovjetiska vapenproduktion hade då flyttat bortom Ural.

Den 8 september inleddes belägringen av Leningrad som skulle vara i 900 dagar och leda till fruktansvärd massdöd i stadens befolkning, dock utan att dess motstånd kunde brytas.

Den 2 oktober inleddes slaget om Moskva. Under loppet av den månaden drabbades Röda armén av ett dubbelt nederlag vid Vjazma och Brjansk, även om en del av de omringade trupperna där lyckades bryta sig ut. Men i Moskvas södra utkanter körde den tyska framryckningen äntligen fast – den dittills svåraste motgången för Hitlers krigsplanering och även på andra håll ackumulerades misslyckanden.

Rostov vid Don, som Wehrmacht intagit den 21 november, måste utrymmas några dagar senare. I januari 1942 lyckades det Röda armén att pressa fienden 250 kilometer västerut från Moskva.

Med början av 1942 fortsatte Wehrmacht framför allt offensiva operationer med armégrupp Syd. Efter våldsamma strider lyckades tyskarna den 5 juli inta Sevastopol på Krim. Efter att på nytt ha intagit Rostov vid Don den 24 juli fattade den ryska krigsledningen ett beslut som skulle visa sig vara ett allvarligt strategiskt fel. Armégrupp Syd delades upp i grupperna A och B. Grupp A skulle avancera mot Stalingrad medan grupp B skulle rycka fram i Kaukasus, vilket var intressant med tanke på oljekällorna i Majkop, Baku och Groznyj som skulle åtgärda den kroniska tyska bränslebristen. Men också här visade det sig snart att Hitlertysklands militära zenit hade passerats. Trots att det vann terräng i Kaukasus kunde huvuddelen av oljekällorna inte erövras.

Den 23 augusti 1942 började med slaget vid Stalingrad den grundläggande vändningen av det föregående krigsförloppet. Det skulle dock vara fel att betrakta Stalingrad som endast slutet på en dittills framgångsrik utveckling för Wehrmacht. Under efterkrigstiden har det i tysk offentlighet ofta spekulerats i vilka "fel" som gjordes under den "ryska kampanjen" och om inte segern där skänktes bort i onödan.

Men blickar man tillbaka finns det inget realistiskt scenario som skulle ha gett Wehrmacht möjlighet att erövra hela den sovjetiska sfären, än mindre att hålla den på sikt.

Men vissa felslut är särskilt iögonfallande. Den tyska militärdoktrinen styrdes framför allt av konceptet Blitzkrig: Snabbt motoriserade enheter som med luftunderstöd rycker in på fiendens territorium för att omringa dem med en griptång och sedan förinta dem. Härvid utsatte sig de relativt fristående nazityska trupperna själva för faran att vid minsta motgång kunna skäras av från de bakre linjerna och omringas.

Blitzkriget var framgångsrikt mot Polen och Frankrike, men omständigheterna i Sovjetunionen var helt annorlunda, redan ur geografisk synpunkt. Mycket snart blev Wehrmachts försörjnings- och frontlinjer alltför utsträckta. Dessutom kunde det framryckande infanteriet knappast hålla kontakt med de motoriserade förbandens snabba  avancemang, vilket underlättade den sovjetiska partisankrigföringen i motståndarens rygg. Slitage och väderförhållanden ledde till enormt bortfall av krigsmateriel som den tyska krigsekonomin hade svårt att ersätta, medan den sovjetiska krigsindustrin bortom Ural hela tiden ökade sin produktion och tog fram effektiva innovationer .

Och framför allt hade fascisterna på grund av sitt rasistiska tänkande och herrefolksmentalitet groteskt underskattat Röda armén och sovjetfolkens motståndsförmåga och stridsanda. I rödarmisternas och de civila sovjetmedborgarnas gestalt ställdes de tyska soldaterna inför en moralisk kraft som de inte hade väntat och som var dem vida överlägsen.

https://www.unsere-zeit.de/uranus-schafft-die-wende-4774494/#more-4774494