Risto Ryti och Finlands ”separatkrig” 1941-44, del II

Ryti på de åtalades bänk under krigsansvarighetsprocessen som hölls i Finland från november 1945-februari 1946. Han dömdes till 10 års tukthus, men benådades 1949.

I andra och avslutande delen av sin uppsats om Risto Ryti, riksbankschefen, statsministern och presidenten behandlar Jan Nybondas dennes handlande åren 1941-1944.

Utgångspunkten är två publikationer som utkommit först på tjugohundratalet, Rytis dagböcker och hans memoarer.

Rytis kommentarer under hösten 1941 avspeglar å ena sidan det faktum att Finland hade satsat på framgång i ett blixtkrig och å den andra att resurserna därför snabbt kom att bli ansträngda till en grad som gjorde sig kännbar både militärt och på hemmafronten, där det inte fanns tillräckligt med händer för att sköta de allra väsentligaste uppgifterna som att skörda och förbereda för vårbruket. Redan den 24 oktober säger Ryti till tyska sändebudet Schnurre att ”vi har i detta (senare) krig förlorat lika mycket folk som i Vinterkriget”, och ”16 procent av hela folket har mobiliserats", bland dem 80 000 lottor (kvinnor i stödfunktioner). Detta vid en tidpunkt då kriget redan skulle ha avslutats enligt blixtkrigsscenariot.

Ny östgranne
Denna ansträngdhet ledde till att man tvingades hålla igen på offensiven då förlusterna blivit tyngre än väntat samt vädja till Tyskland om ökade leveranser av spannmål, vilken vädjan även hörsammades. Den 28 oktober förklarar Ryti för Paasikivi (not 1) att Moskva kommer att intagas fastän dåliga vägar fördröjer framryckningen och att Petersburg (Leningrad) kommer att underkuvas genom inringning. ”Tyskarna avser att lägga under sig området väster om linjen Archangelsk (Vita havet) - Astrachan (Kaspiska havet) och själva härska över detta” förklarar Ryti för Paasikivi. Finland skulle få en ny östgranne, det var planen.

Ryti hade som i uppsatsens första del konstaterades som krigsmål att inkludera Kola-halvön samt flytta den södra gränsen fram till Neva-floden. Detta mål deklarerade han för Blücher (not 2) i september och för Schnurre sent i oktober och hade fått planen godkänd i Berlin. På hemmaplan invigdes endast de närmaste förtrogna och till dem hörde inte Paasikivi eller regeringen och riksdagen. När regeringen och Mannerheim den 28 november samlades i Helsingfors för överläggningar var Ryti noga med att begränsa de närmaste uppgifterna till att förklara det i Moskvafreden förlorade området återfört till Finland. I sitt anförande beskriver han Finland som utsatt för ett nytt angrepp, och inte tvärtom vilket var fallet, och lägger fram sin lägesbeskrivning över krigsekonomin. Han ger en detaljerad bild av livsmedelsförsörjningen och vilka brister som kan väntas samt industrins besvärliga situation med brist på arbetskraft och råvaror. Tron på att Leningrad skall falla är fortsatt stark men det oaktat måste han tillstå att det vore bättre att hålla in på offensiven och gå in för ställningskrig för att därigenom kunna hemförlova manskap för civilt bruk.

Fr v: Marskalk Mannerheim, Adolf Hitler och Risto Ryti vid Hitlers besök i Finland 1942.
Bilden är kolorerad.

Ryti anade knappast själv hur sannspådd han skulle bli vad gällde nedtrappningen. Den tyska krigsmaskinen började hacka, först lätt och småningom alltmer tydligt, och det ena delmålet efter det andra fick läggas åt sidan. Tyngdpunkten förflyttades mot syd och kriget uppe i nord stampade på stället. Finland var tvunget att dra ner på insatsen helt enkelt för att hålla ekonomin på fötter och undvika ytterligare förluster av manskap. Läget vid fronten stabiliserades därför att ingendera parten hade resurser eller intresse av nya initiativ. Någon defaitism var det dock inte fråga om på finsk sida, Rytis och de övrigas sammanträffande med ”den varmt kännande” Hitler låg ännu ett halvår fram i tiden, då denne kom till Finland för att uppvakta Mannerheim på födelsedagen och ingjuta ytterligare stridsvilja hos sina vapenbröder.

Vid denna tidpunkt hade Ryti duster med den amerikanske ambassadören Schoenfeld, vilken han läxar upp för Förenta staternas bristande krigsförståelse. Här har Finland en president som inte bugade sig för jänkarna. ”Ryssland har återigen angripit oss”, och det fattar ni inte. Ryti gick i taket när han fick höra av Schoenfeld att Finland dödar ryssar i kriget, vilka i annat fall kunde döda tyskar. ”Ni amerikaner kan sitta hemma i era fåtöljer framför brasan och omge er med ofattbar rikedom. Ni har en oerhörd flotta och världshav på bägge sidor och därmed full militär säkerhet”. ”Jag befarar att ert nära förhållande till bolsjevismen kan straffa sig i er interna utveckling”.

Churchill galen
Rytis ideologiska hållning, som kommer till synes i hans uppläxning av Schoenfeld och utmålning av Churchill som galen, kan tydligast beskrivas genom en jämförelse med Stalin. Utrikesminister Eden hade suttit i förhandlingar med Stalin precis när den tyska anstormningen hade hejdats utanför Moskva i december. Uppgifter om dessa överläggningar hade snabbt cirkulerat och nått även Sverige varifrån de förmedlades till Finland den 5 januari. Eden och Stalin utgick från en förestående seger och Eden hade frågat vilka Moskvas fredsvillkor skulle bli. Vad Finland beträffade skulle Moskvafredens gränser gälla och därtill skulle läggas Petsamo vid Ishavet, en områdesgåva som Finland fått av Ryssland i Dorpatfreden. ”Ryssland traktar inte efter nya områden utan strategiska gränser” sade Stalin. Därtill krävde han en ny regering. Eden bad Stalin precisera vad han menade och Stalin svarade att Paasikivi skulle vara en lämplig person att styra landet. Samma villkor upprepades vid trepartsförhandlingarna i Teheran och de stadfästes senare.

Ryti å sin sida såg ”bolsjevismen” som den största faran. Inte bara för det egna landets del, där faran var hanterbar enligt Ryti, men t.o.m. för Förenta staternas och Englands vidkommande. ”Ryti befarade att kriget kan leda till allmän bolsjevisering och allmän oreda. I England har de redan bildat arbetarklubbar i fabrikerna.”  Ett komplett missvisande scenario för dessa länder - medan tydligen det som Tyskland stod för i Europa inte var någon oreda alls utan ett framtidsprojekt värt allt stöd.

Stalin framstår oaktat allmän missuppfattning som realpolitikern och Ryti som den som låtit sin ideologi förleda sig till kostsamma äventyrligheter. Stalin ville och fick senare samarbeta med Paasikivi, en konservativ realpolitiker som ideologiskt befann sig på ett annat plan men som respektfullt kunde lägga ideologin åt sidan när det gällde mellanstatliga förehavanden. Stalin vidhöll samma linje även beträffande det övriga Västeuropa. Frankrike skulle inte bli socialistiskt efter kriget, därtill saknades inre förutsättningar, utan restaureras på hävdvunnen bas, det fick britterna också höra medan kriget pågick.

Tvivlet på de egna och framförallt på de tyska framgångarna satte sina första tunna spår i december 1941 när slaget om Moskva utkämpades. Den första att uttrycka sina farhågor var den pro-tyske Kivimäki, avgående Berlinambassadör, och en månad senare hade även Mannerheim lagt fram sina första dubier. Ryti var fortsatt optimistisk även om han inte direkt slog dövörat till sina närmaste män. General Heinrichs (not 3)  hade besökt det tyska överkommandot i Ostpreussen och där träffat Hitler och ett antal generaler. Han återkom den 8 januari med en rapport där Hitler hade förklarat skälen till den tyska reträtten och att denne försäkrat att under den förestående våroffensiven skulle Ryssland slås i spillror. Denna övertygelse verkar Ryti ha hållit fast vid den närmaste tiden och han trodde framförallt på Leningrads fall som ur hans synvinkel var viktigast.

Dodde och Kollontaj
Dodde Wallenberg som Ryti förtroligt kallar honom var den person som hade förmedlat uppgifterna om Edens och Stalins samtal och Wallenberg hade kort efteråt uttryckt sin åsikt att en separatfred vore Finlands räddning. Ambassadören Kollontaj hade även låtit svenskarna få veta att samtal med Moskva vore möjliga. Dessa inviter avvisades av Ryti som för egen del körde krigsspåret till det bittra slutet, då man till sist var tvungen att avsätta honom för att nå just en separatfred på sensommaren 1944. För Ryti gällde på vintern 1942 fortsatt övertygelsen om att Sovjetunionen måste besegras till varje pris och att det också var möjligt. Till avgående Londonambassadören Gripenberg säger Ryti den 10 februari att ”Om Ryssland röner framgång innebär det livsfara för Finland. Jag är övertygad om att Tyskland inleder en storoffensiv mot Ryssland på våren, vilken driver ryssen långt mot ost.”

Facit blev dock att storoffensiven nog inleddes men stötte på patrull i Stalingrad och att ”Rysslands” framgångar både på slagfältet och i fredstid senare faktiskt gav Finland den längsta oavbrutna freden och den snabbast växande ekonomin landet upplevt. (Jfr Ryti till Blücher den 12 februari 1944: ”med de nuvarande kommunisterna och deras efterkommande kan man inte arbeta på 100 år”).

Om Ryti vid denna tidpunkt förordade hemförlovning av manskap och omsorg om den civila produktionen, hindrade detta inte honom från att skissa på allt ambitiösare planer med de tyska vapenbröderna. Den som får fungera som hans bollplank är ambassadören Blücher. Medan Ryti varnade väst för att de skulle möta Estlands öde om Stalin fick bestämma, såg han för egen del inga betänkligheter i att möblera om hela den europeiska delen av Ryssland genom att bränna ner, döda och fördriva resten av folket till andra sidan Uralbergen. Det blivande tyska Ryssland behövde givetvis slavarbetskraft och sådan måste reserveras. Tyskland hade gjort utkast till en ny ekonomisk ordning, Neuropa, där varje region tilldelades sin särskilda roll med Tyskland som industriellt centrum i mitten. Ryti nickar instämmande men är noga med att påpeka behovet av nyansering för han ville givetvis att Finland skulle få vara med på ett hörn av den industriella utvecklingen och inte bli klassad som råvaruleverantör.

Brittiska imperiet "på väg mot upplösning"
I Rytis sköna nya värld, sådan den beskrivs för Blücher den 25 februari, reser sig Japan som ny imperialistmakt vars tentakler sträcker sig över Ost- och Sydasien. Förenta staterna inkluderar Sydamerika i sin ekonomiska sfär medan det återstår för Europa att under tysk ledning gestalta kontinentens vidare öden. Ryti påpekar att Japans frammarsch kommer att begränsa Europas tillgång till asiatiska råvaror. Detta måste kompenseras inte bara genom erövringen av sovjetiska områden med odlingsjord och oljekällor utan en utvidgning till Afrika måste tas i betraktande för att bredda råvarubasen. Huruvida ”negern” lämpar sig för intensivt arbete var en fråga som herrarna därför livligt diskuterade. Vad beträffar den europeiska nyordningen var Ryti beredd att klassa Frankrike som en tredje rangens makt som hade spelat ut sin roll. Detta fick Blücher att replikera att fransoserna i alla fall hade haft framgångar som kolonisatörer av Afrika. Ett omdöme där Ryti får rätt gällde det brittiska imperiet: England kommer inte att klara att bära krigets kostnader och imperiet kommer att successivt upplösas. Det han inte förutsåg, även om han påpekade att Förenta staterna kommer att överskugga England, var hur långt USA skulle lyckas komma genom att efterträda den brittiska imperialismen och omskapa den efter nya förutsättningar. Den ”anglofile” Rytis omdömen om England blir alltmer sarkastiska och får Sveriges ambassadör Westman att skriva hem till Stockholm den 20 mars att ”Ryti försäkrade, gud vet för vilken gång i ordningen, att Storbritannien hade upplevt sina bästa dagar och var på väg mot upplösning.”

Den 17 april avfärdar Blücher ett rykte som kommit i omlopp om att även Quisling gjort anspråk på Kola-halvön. Vid denna sits kommer Ryti in på frågan om omflyttning av befolkningar, detta som Stalin alltid dömts ut för. Ryti hade observerat att det uppe vid sjöarna i norra Ryssland bodde två miljoner ryssar som befunnit sig där en kortare tid. Däremot bodde det stammar besläktade med finnarna utmed Volga-floden. Finland skulle få ett lugnare grannskap om dessa folk skulle växla plats med varandra. Något tal om att folkens vilja skulle inhämtas var det inte. Något senare förtydligar Ryti sin plan för stamfolkens omflyttning med omnämnandet att ett tyskt protektorat skulle skapas för deras räkning, eftersom Finlands eget främsta intresse låg i Kola-halvöns region som bjöd på fler rikedomar.

En dryg månad innan Hitlers besök den 4 juni har Ryti ett samtal med Schoenfeld. Bolsjevismens spöke utvecklas här till en mytisk kraft som kan komma att övermanna både Europa inräknat England och hota även Förenta staterna. Inte ens Tyskland vars kommunister sänts till koncentrationslägren låg utom fara. Ryti får till den märkliga konklusionen att Hitler var tungan på vågen mellan nazistpartiet och tyska armén. ”Om Hitler störtades kunde det leda till att balansen rubbades och Tyskland störtades in i bolsjevismen.” Officerarna som verkställde sitt misslyckade attentat mot Hitler såg nog ingen sådan fara.Vad kriget beträffade ansåg Ryti att Ryssland skulle besegras inom loppet av ett år och att Tyskland och västmakterna därefter skulle ingå en kompromissfred.

Hitler "välmenande, känslig"
”Mitt intryck av Hitler blev att han utanför sin ledar- och profetroll...var en varmt kännande, hjärtlig och välmenande, känslig människa”, sammanfattar Ryti dagens resultat strax efter Führerns avresa den 4 juni.

Under dagens lopp hade Ryti suttit tillsammans med Hitler i flera samtal. Därvid hade denna ”varmt kännande människa” noga förklarat hur han såg på den närmaste framtiden:

”Petersburg och Moskva skall utraderas. Så länge dessa stora städer tillåts existera kan det inte bli lugn i ost. Petersburg och dess befästningar skall förstöras så att Finland blir kvitt denna hemska mardröm. Civilbefolkningen i Petersburg kan lika gärna dö, ty ryssarna är så opålitliga och lömska att det inte finns någon anledning att skona dem. Kriget mellan Tyskland och Ryssland är ett hänsynslöst förintelsekrig. Tidigt i höst är Petersburgs öde beseglat.”

Finlands krigsinsats höjs till skyarna: ”av Tysklands alla vänner är finnarna de enda riktigt pålitliga.” Och eftersom Finland led av ständig brist på livsmedel försäkrade Hitler att ”Finlands folk inte skall behöva lida hunger. Så mycket kan tyskarna avstå redan från sina egna ransoner.” Med tårfyllda ögon återkom Hitler till Vinterkrigets umbäranden och beklagade hur hans händer varit bundna så att han inte kunnat komma till undsättning.

Med England hade Hitler försökt sluta fred upprepade gånger, sade han, och var redo för detta vid första tillfälle. ”Men Roosevelt och hans judiska vänner och rådgivare vill fortsätta kriget och hindrar även England från att sluta fred.” Ryti avslöjar inte vad han möjligen känt till om judarnas öden i Tyskland men man kan utgå ifrån att han var väl underrättad. Ur Atos Wirtanens memoarer som nämndes i den första delen framgår att socialdemokraterna var mycket välinformerade via sina partikontakter ända sedan tidigt 30-tal. Och på den tiden fanns det gott om information t.o.m. i den finska ambassadens rapporter från Berlin. Men det skulle inte dröja länge innan Ryti direkt anförtroddes vad som hände med judarna.

Förtrytelse över massavrättningar
Den 29 juli besöker Reichsführer Himmler Ryti tillsammans med en tysk delegation, bland dem medicinalrådet Kersten. Himmler säger sig ha åtta starka SS-divisioner under sitt kommando och han berättar hur han tagit särskilt väl hand om Viking-divisonen med dess finska manskap. Enligt Ryti lägger Himmler i dagen en stark antisemitism, vilket bekräftas av Kersten som två dagar senare träffar Ryti och utrikesminister Witting privat. Witting var ministern som hade tyskan som sitt modersmål och svenskan som andra språk. Vid detta möte berättar Kersten att judar transporteras massvis från Tyskland till Lettland och Polen där de likaså massvis avrättas. Inte bara Ryti utan även Kersten uttryckte sin förtrytelse.

Här är det lämpligt att inflika den svenska och amerikanska sidans bedömningar. Finland spionerade på ambassadernas aktiviteter och hade lyckats knäcka koden för amerikanernas telegram. Ur telegrammet till Washington den 12 juli får vi veta att ambassadör Westman hade förklarat för Shoenfeld att ”såväl general Waldén som tveklöst Mannerheim oroar sig alltmer över kriget med Sovjetunionen. Denna oro omfattas inte ännu av president Ryti och än mindre av Witting. Westman anser att Ryti mycket väl förmår vända Finlands politik om han övertygas om Tysklands misslyckande visavi Ryssland”. Westman verkar ha gjort en korrekt bedömning. Ryti var den som höll i rodret och styrde landet dit han ville. Westman har även anledning att förhöra sig om Förenta staternas hållning från förra hösten (1941) som lydde att ”vi gärna skulle se att Finland återfick det område som landet miste i Vinterkriget.” Westman lyckas således belysa två centrala frågor: Vem det var som utformade Finlands politik och att fredslinjen med västmakternas stöd skulle ha gett ett bättre resultat och att detta val ännu stod till buds fastän kriget hade inletts, om man bara hade förstått att kliva av i ett tidigare skede än som sedan blev fallet.

Den 19 augusti samtalar Ryti återigen med Blücher och ger en översikt över det ekonomiska läget liksom läget vid fronterna. Ryti avslutar med en bekräftelse som man förgäves skall söka i de socialdemokratiska ministrarnas memoarer. Ryti hade drivit en personlig kampanj för sina storslagna framtidsplaner och fått socialdemokraterna övertygade: hela Karelen och Kola-halvön måste införlivas med Finland. Tanner hade stretat emot p.g.a. den organisatoriska bördan som skulle kosta pengar men hade slutligen ändrat åsikt. Alla yngre socialister stödde denna plan. För att i detta skede inte stöta sig med Förenta staterna samt för att dämpa stämningarna bland socialdemokraterna som tidigare haft motsatt åsikt skulle saken dock hållas hemlig. Ryti säger att 90 procent av folket stöder planen. Med ”hela folket” bör han ha avsett de tre fjärdedelar som var representerade i riksdagen. Mest mothugg hade Ryti fått från finlandssvenska ledares och intellektuellas håll.  På denna punkt kan man tydligt erfara hur memoarerna friserats och alla detaljer har utelämnats. Det omnämns endast att Blücher frågat om annekteringarna men inget sägs om socialdemokraternas omvändelse eller det påstådda folkliga stödet.

En sak kvarstod
Allt var klart för att sätta planen i verket, bara en sak kvarstod. Leningrad måste först intas av tyskarna som de hade lovat att skulle ske inom kort. Liksom ett år tidigare var optimismen och upphetsningen påtaglig bland generalerna och den politiska toppen.

Och hösten tar vid men noteringar om segrar lyser med sin frånvaro. Schoenfeld avlägger besök den 25 september och får en ny skopa ovett över sig. Denna gång kan diplomaten inte låta bli en pik då han replikerar med att fråga hur det kunde komma sig att Hitler nämnde Finland som en allierad fastän kriget för Finlands del ännu inte hade börjat. ”Finland vet hurdana ryssarna är, det gör inte  amerikanerna, då deras existens inte är hotad men finska folkets är det ..bolsjevikväldet måste utplånas och Ryti är tacksam för att den tyska aktionen mot Ryssland hjälper att bevara Finland.”

Till Paasikivi säger Ryti att han inte vet vem som kommer att vinna kriget men att Ryssland redan är någotsånär knäckt och det är huvudsaken för oss, de har lidit stora förluster. Den amerikanska journalisten Therese Bonney antecknar att hon fått veta att Ryti anser en separatfred inte vara möjlig eftersom Ryssland inte var tillräckligt försvagat ännu. Av detta kan man dra slutsatsen att Ryti tänkte sig att Finland skulle kunna förhandla ur en styrkeposition bara man höll ställningarna.

Bondepartiets Hillilä får den 16 oktober av Ryti veta en intressant detalj: amerikanerna hade planer på en finsk exilregering i London. En pinsam sak, eftersom den tydligt visade att det inte bara var Moskva som saknade förtroende för Ryti. Rytis paranoida syn på den omgivande världen mer än någonting annat ledde för det första till att Finland allierade sig med Tyskland och för det andra till att Finland inte kunde frigöra sig från denna allians medan tid var, och därför inte kunde få bättre fredsvillkor. Stalin hade tvärtom visat generositet som Churchill senare uttryckte det, efter allt som Finland förorsakat. Till Rytis bild av omvärlden hör även en öppen rasism. Det kunde man avfärda med att han i denna fråga inte skiljde sig från andra europeiska ledare, men bolsjevikerna som han demoniserade var på denna punkt de sant liberala om man med ordet avser fördomsfria. Ryti inlät sig på diskussioner om negern kunde arbeta flitigt och såg inga hinder för fortsatt kolonisering av Afrika. Han varnade Therese Bonney för den gula faran som skulle svepa över världen i form av asiatiska horder dit även ryssarna räknades. Jämför detta med hur ”de hemska bolsjevikerna” såg på Asien och Afrika. De förordade frigörelse av kolonierna och kort efter kriget bidrog de inte bara med stöd till partivänner i Asien som i Kina utan stödde även det självständiga Indien och andra utvecklingsländer som t.ex. Egypten.

Kriget hade flera vändpunkter, den första utanför Moskva i december 1941 och ett drygt år senare i Stalingrad. Denna sistnämnda sände vågor av chock eller jubel över världen, beroende på vilken sida man stod, och kunde inte heller undgå Ryti och hans närmaste. Frågan om en separatfred blir det nya temat men det fanns starka krafter som stretade emot och även omständigheter bortom den finska statsledningens kontroll. Det största hindret skulle visa sig vara den gyllene bur som Ryti genom sin ideologi hade smitt och låst sig in i. Ingenting kunde ta honom ur övertygelsen att Sovjetryssland var ett ständigt överhängande hot där Moskva vid första tillfälle skulle kasta sig över Finland och uppsluka landet. Med ett sådant land gick det inte att förhandla.

Tyskland förlorar
Den 26 oktober ger Ryti ännu goda råd till Blücher om hur Leningrad skall knäckas: genom fullkomlig isolering som skulle medföra färre tyska offer än stormning. Att isoleringen och bombardemanget ledde till outsägligt lidande bland civilbefolkningen i staden var en fråga som inte bekymrade Ryti. Men veckorna gick och den 16 december säger Paasikivi på väg till Stockholm sin mening att Tyskland kommer att förlora kriget. Och efter tre månader har Ryti kommit till samma slutsats, vilket Gripenberg får veta den 2 mars: Tyskland förlorar. En process fram och åter inleds men den ger inget resultat. Det fanns t.o.m. en plan att ersätta Ryti som president med Mannerheim, men den gick i stöpet då Mannerheim inte var villig att driva en valkampanj utan skulle ha föredragit en för honom nyckelfärdig lösning där majoriteten i elektorsvalet skulle ha säkrats på förhand. (Se Juhani Suomi: Mannerheim -Viimeinen kortti?). Rytis egna planer för separatfred var däremot helt orealistiska, som att bl.a. vänta på tyskt godkännande, vilket var uteslutet. De sovjetiska förhandlingsinviterna når Finland via Stockholm och är till att börja med förmånliga. I dem ingår kravet att Ryti och Tanner måste lämna regeringen. Ju längre kriget drar ut krymper eftergifterna. Men när de första propåerna framfördes räknade man i Finland med tysk seger och de var därför ointressanta. När Ryti inleder sin andra ämbetsperiod börjar han sitt installationstal den första mars 1943 med att påpeka att freden ännu är avlägsen och för den som ännu inte fattat det: att Finlands krig är separat.

England hade förklarat Finland krig och USA hade dragit sin ambassadör från landet. McClintock som skötte kontakterna träffade Ryti den 21 januari. Till denne säger Ryti nu att han från början trott att Tyskland skulle förlora kriget men att det skulle nöta ut Ryssland.  Då skulle Finland få tjugo år av fred. Ryti sade sig veta att Ryssland vid denna tidpunkt redan hade förlorat en tredjedel av sin befolkning och att det fortsatta kriget nötte än mer på landets resurser. Vidare sade han sig anse Tyskland vara en väsentlig faktor för Europas välfärd som motvikt till Ryssland och att ett sådant Tyskland knappast skulle ha en demokratisk regering eftersom demokratin inte lämpade sig för tyskarna.

Kastade bort räddningsplankorna
Finland under Rytis ledning hade svårt att förhålla sig till det faktum att England och Förenta staterna hade allierat sig med Sovjetunionen och kunde därför inte heller se sakligt på de uppmaningar dessa framförde. De hade kunnat hjälpa Finland men hjälpen avvisades. Amerikanerna lät sig inte luras: I den amerikanska korrespondensen förlöjligades separatkrigsbeteckningen. Och när Churchill personligen intervenerade och gav Mannerheim möjligheten att deklarera att Finlands trupper inte skulle fortsätta bortom den uppnådda linjen vägrade Mannerheim. Bit för bit kastade Finland bort de räddningsplankor för bättre fredsvillkor som västmakterna lade fram. Till sist började Förenta staterna skärpa tonen.

Blücher hade ett långt samtal med Ryti den 26 maj. Kriget gick allt sämre och därmed började spänningarna mellan vapenbröderna växa. I Finland började kraven på separatfred växa sig allt starkare vilket omåttligt retade upp tyskarna. Blücher försökte övertyga Ryti om att Tysklands och Finlands öden hängde samman och att några snedsteg inte skulle accepteras. ”Tyskland lider stora förluster emedan de ryska angreppen riktas mot våra fronter”. Vartill Ryti svarade att ”i relation till folkmängden är våra förluster tyngre än Tysklands.”

Trots att Ryti och hans meningsfränder försäkrade segervisshet utåt hade den inre oron gnagt redan länge. Den 8 juni avlade Witting besök hos Ryti med hälsning från Kivimäki att bränna all privatkorrespondens från just Kivimäki som befunnit sig i händelsernas centrum ända sedan Vinterkriget då han var stationerad i Berlin. Därmed vidtar den förstörelse av personliga dokument vilka skulle vara viktiga för att kunna uppnå en nyanserad tolkning av motiven bakom fattade beslut. Historikern Heikki Ylikangas har sagt ungefär som att fakta talar inte, de behöver tolkas för att sammanhanget skall förstås.

Se upp, Norge!
Synnerligen avslöjande är Rytis och hans närmastes spekulationer ifall det skulle komma dithän att Tyskland och ”ryssen” skulle sluta fred. Han trodde sig då kunna sitta i förarsätet och annullera Moskvafreden med undantag för Leningradregionen som han nu var villig att särbehandla även om staden skulle lyda under Sovjetunionen. Men se upp, Norge! Eftersom Tyskland hade lagt Norge under sig, öppnade detta möjligheter för Finland som åtminstone borde förbereda sig för att ta Nordnorge fram till Tana-älven och -fjorden och senare ända fram till Lyngefjorden som når till närheten av finska Kilpisjärvi. Även den ryska sidan skulle i norr bidra med ny areal, hela Fiskarhalvön och civila fiskelägen på Kola-halvön. Detta får Hillilä erfara den 23 juni. Rytis anteckningar är på denna punkt något sparsammare än Hilliläs som inte behövde dölja saker. Detta är således bara ett år innan den sovjetiska anstormningen på Karelska näset och visar varför det aldrig kunde bli någon separatfred under Rytis ledning. Ryssen kunde man inte förhandla med, man måste ta hjälp av Tyskland och därmed förblev alla planer hängande i luften, orealistiska som de var.

Den 6 september 1943 träffas Paasikivi och Mannerheim och på Paasikivis utspel att komma loss ur kriget svarar Mannerheim: ”Jag har tänkt på det under månader men ej funnit vägen”. (Paasikivis dagböcker: Jatkosodan päiväkirjat). Förutom Rytis och hans närmastes hållning fanns en rad andra hinder i vägen: det av krigspropagandan påverkade folket som efter alla ”lysande segrar” skulle ställa sig oförstående, officerarna och risken för myteri mot Mannerheim, ett militärt hot från tysk sida samt ersättandet av de livsmedel som Tyskland levererade. Mannerheim går inte närmare in på vilka hinder som han betecknade som de svåraste. Det tyska hotet var potentiellt men svårbestämbart. Lappland försvann upp i lågor med början från staden Rovaniemi på tyskarnas reträttväg till Norge, längs vilken de brände ned allt de kom åt. Men vad de skulle ha haft att vinna på ett regelrätt angrepp i södra Finland är en fråga för militärhistoriker. De skulle genom en sådan kampanj ha förbrukat dyrbara resurser som de behövde mot sovjetiska trupper. Men rena straffaktioner hade varit tänkbara i vissa lägen. Paasikivi var tämligen ensam i de centrala kretsarna med att göra sitt bästa för att uppnå en tidig fred. Han fick slita sig i håret flera gånger men förgäves. Han kunde inte låta bli att raljera om sina kollegor med operettens strofer: ”Jag fattar icke just så snart, men det är så underbart, att efteråt blir allting mig så klart.”

Ingen inlevelse
Ryti delade med sina landsmän egenskapen att han omöjligen kunde eller ville sätta sig in i motpartens situation. Detta var en faktor bakom ovilligheten att förhandla före Vinterkriget fastän statsfilosofen J.V. Snellman redan 1863 hade gjort sina landsmän uppmärksamma på problemet med en eventuell kommande statsgräns intill stormaktens huvudstad. ”Emedan Ryssland aldrig kan medge en skandinavisk gräns några verst från St. Petersburg” (J.V. Snellman: Krig eller fred för Finland, Litteraturbladet nr 5, 1863). Under fortsättningskriget ledde denna frånvaro av inlevelse till att man inbillade sig att ett kommande fredsavtal inte skulle påverkas av vad man själv förorsakat. Churchill förklarar det hela klart och tydligt för Dagens Nyheters läsare den 29 september 1944: ”De vapenstilleståndsvillkor som överenskommits med Rumänien och Finland bär naturligtvis prägel av Rysslands vilja, och här måste jag fästa uppmärksamheten på den återhållsamhet som karakteriserat de ryska villkoren gentemot de två länder, vilka blint marscherade bakom Hitler vid försöket att förstöra Ryssland och vilka båda lämnade sitt bidrag till de oerhörda lidanden som det ryska folket utstått, överlevt och segerrikt övervunnit.”

Försöket att förstöra hela Ryssland fram till Uralbergen och förorsaka oerhörda lidanden bl.a. i Leningrad/St Petersburg – det förstod man inte att skulle påverka fredsvillkoren. Tysklands arméer hade stått utanför Moskvas och Leningrads portar och sargat den sistnämnda på obeskrivligt sätt, och som amerikanerna flera gånger påpekat för Finland, oavsett om deras egna trupper befann sig direkt utanför eller inte, band de upp enorma sovjetiska resurser som inte kunde utnyttjas för att slå tillbaka tyskarna. Den finska hållningen under kriget och i historieskrivningen låter mer som en beskrivning av två boxares match på neutral plan än ett utplåningskrig på främmande mark. Därtill låter den som en Hollywood ”cliffhanger” där räddningen kommer som genom ett under i sista ögonblicket. Och dessa tolkningar klamrar man sig fast vid åttio år senare, endast separatkrigsbeteckningen har historikerna lämnat bakom sig.

Förenta staternas McClintock sammanfattade den 20 januari 1944 sin regerings syn på Finlands vägval med kommentaren ”vår åsikt är att Finland har gjort ett ödesdigert val genom att inleda samarbete med nazisterna”. Mot denna ståndpunkt kan man ställa Blüchers slutsats från den 2 augusti vid Rytis avgång: Ryti hade räddat Finland tre gånger, första gången genom att ingå freden i Moskva, andra gången genom att gå i krig mot Ryssland och tredje gången genom midsommardiskussionen (försäkran till Ribbentrop). I finsk historieskrivning förekommer oftast ännu en fjärde räddning: Erkkos vägran att kompromissa.

Så vilketdera var det ? Ödesdigert val eller trefaldig räddning ? Dagens ”officiella” historieskrivning hävdar allt starkare Blüchers omdöme. Detta kan exemplifieras med den ansedde historikern Henrik Meinanders bildtext under Rytis porträtt: ”Ryti ledde Finland genom den stora världsbranden med framgång” i ett textavsnitt som är rubricerat: ”Ryti offrar sig.” Det är faktiskt så att man följer den tyska tolkningen anno 1944 i dess helhet. Detta var man tvungen att hålla tyst om länge efter kriget, men sakta började meningsbildningen ta form och komma ut. Efter Sovjetunionens upplösning är den praktiskt taget helt dominerande.

Mannerheim och Ryti inspekterar trupperna i Enso 4 juni 1944.

Förvärrade krigsslutet
Rytis sista insats enligt denna tolkning är ingalunda att han genom förhalning förvärrade krigsslutet med stora och onödiga offer och hårda fredsvillkor, utan att han än en gång räddade landet genom att offra sin karriär för att utverka vapenhjälp från Tyskland. Det skedde genom att han till Ribbentrop avgav sin personliga försäkran att inte ingå separatfred. Den sålunda erhållna hjälpen gav ett rejält tillskott av vapen och även tyska stridsinsatser med vilken anstormningen över Karelska näset hejdades och den sovjetiska sidan avstod från ytterligare avancemang. Men att betrakta denna avslutande handling som ett sista hjältedåd i raden är återigen en övertolkning som bortser från krigets större sammanhang där Finlands roll var underordnad. Finlands gränser blev de som Stalin angav för  Anthony Eden i december 1941 och som bekräftades för Churchill och Roosevelt i Teheran 1943. Ryti satt inte i förarsätet utan det gjorde Stalin. Hade han haft ytterligare anspråk skulle hans allierade knappast ha motsatt sig. Japan fanns nämligen ännu kvar att besegra. Till Roosevelt hade Stalin avgivit ett löfte om att Sovjetunionen skulle hjälpa alliansen med att fördriva Japan från Asiens fastland. Roosevelt avled men Stalin stod fast vid sitt löfte. När Truman fick höra att de sovjetiska trupperna var på väg sade han till sina närmaste: ”Fini Japs”.

Bilden av Ryti är även kraftigt retuscherad. I den artikel i Suomen Kuvalehti där Rytis dagböcker anmäls på sex helsidor finns inte en rad om hans expansionsplaner i vilka som vi har sett ingick stora områden i Ryssland inklusive folkomflyttningar och därtill en framtidsplan om att kapa hela Nordnorge från den s.k. finska armen upp mot den närmaste fjorden. Vinterkriget har av kritiker, bl.a. Paasikivi, betecknats som Erkkos krig. Vissa har velat se fortsättningskriget som Mannerheims krig, men Rytis dagböcker kompletterade med hans diskussionspartners anteckningar tar udden av en sådan beskrivning. Mannerheim visade stor iver för planerna att störta oktoberrevolutionens regering vid dess tillkomst. Bolsjevikerna var de som skulle bort, men han delade inte den förblindande ryssfientligheten, för i Ryssland hade han ju utbildats och gjort karriär. Tjugo år senare hade en viss realism kommit in i hans omdömen och även om han inte var ovillig att ställa sig i spetsen för stridskrafterna var han noga med att ständigt gardera sig både politiskt och militärt. Politikerna hade huvudansvaret och skulle formulera politiken. Mannerheim gav sitt bifall speciellt i inledningsskedet men den drivande kraften var tveklöst Ryti och dennes närmaste krets.

Presidenten hade en mycket stark maktställning som kriget accentuerade på ett olycksdigert sätt. Så sent som den 20 januari 1944 säger Ryti till McClintock att ”den tyska hjälpen har varit mycket välkommen och utan den skulle Finland som nation inte existera idag”. Dessa lovord om Tyskland till Förenta staternas representant i ett läge där redan stundens opportunism borde ha dikterat det omvända, visar hur viktigt Tyskland var för Ryti. Visserligen tillägger Ryti att han inte skulle avvisa amerikansk hjälp heller, men det får McClintock att syrligt replikera att det i diplomatin mellan deras länder inte fanns en mening att finna som skulle kunna väcka sådana förhoppningar. Hitler hyllas som en stor statsman in i det sista: ”England har sedan Första världskriget inte haft en enda stor statsman vid rodret. Däremot har Tyskland i Hitler en betydande man”, (till Blücher den 20 juni 1944).
 
Som avslutning är det skäl att påminna svenska läsare om att utrikesminister Günther som första villkor för ett diskuterat försvarssamarbete efter Vinterkriget 1940 ställde som krav att all revanschism i Finland måste läggas åt sidan. Nu har dagens Sverige tänkt sig att hand i hand med Finland gå in i Nato, ett Finland där resvanschismens äventyrliga anda helt dominerar politiken. Den nya revanschismen gäller inte att erövra Karelen eller Kola-halvön utan har en mer existentiell och ideologisk karaktär, där huvudproblemet är att Ryssland överhuvudtaget finns och helst kunde försvinna. Det paradoxala med alla moderna kommunikationer är att den gamla tidens politiker kände varann bättre och närmare än i vår nya tid. Politikerna skrev och möttes och diskuterade och kunde t.o.m. samspråka över partigränserna. Marcus Wallenberg och andra näringslivsföreträdare hjälpte gärna till. Sällan har Sveriges och Finlands ledare stått varann mer fjärran som individer än vad som idag är fallet. Men tillsammans skall de kasta sig in i det okända och för Sveriges vidkommande överge en tvåhundraårig tradition av neutralitet och fred.

Jan Nybondas


Litteratur:
Risto Rytin päiväkirjat 1940-1944 (dagböcker), 2006
Risto Ryti: Sota-ajan muistelmat 1939-1944 (memoarer) 2012
J.K. Paasikivi: Jatkosodan päiväkirjat (dagböcker) 1991
J.K. Paasikiven päiväkirjat 1944-1956 (dagböcker) 1985
Finlands historia del IV – Henrik Meinander, 1999.
Snellman i urval, 1981

Noter:

1. J K Paasikivi, Finlands president 17/11 1944 - 9/3 1946, dessförinnan bl.a. ambassadör i Moskva 1940-41.
2 Wipert von Blücher.
3 Erik Heinrichs, Finlands generalstabschef under kriget.