Myten om 8 maj 1945

"Gasade", målning av John Singer 1919.

Segern över Hitlerfascismen, som i väst firas den 8 maj (men i Ryssland, Israel m fl länder den 9 maj), kom att bilda ett oövervinnerlighetskomplex som sedan följt med under hela efterkrigstiden, skriver den belgiske författaren Jean Bricmont.

Bland annat har denna tro det lett till att västvärlden efter 1991 betraktat Sovjetunionens arvtagare Ryssland som ett "besegrat" land, vars intressen utan vidare kan negligeras. En farlig självöverskattning.

Den 8 maj 1945 kollapsade Tyskland under bomberna och kapitulerade villkorslöst; dess högsta ledare hade begått självmord, dess övriga ledare skickades till Nürnberg för att dömas och hängas. Nästan samma scenario inträffade några månader senare med kejsardömet Japan.

Från dessa framgångar lärde västvärlden läxan att den helt kunde krossa sina motståndare samtidigt som man i förbigående glömde Sovjetunionens roll i dessa segrar. Inte bara kunde utan också borde: framför allt att när nya Hitler dyker upp får man inte upprepa det eftergiftsmisstag som lett till Münchenöverenskommelserna 1938 då man överlämnade den tysktalande delen av Tjeckoslovakien (Sudet-regionen) till Tyskland.

Segerruset från dessa framgångar fick omedelbara konsekvenser efter den japanska kapitulationen. När Ho Chi Minh, som hade kämpat mot den japanska ockupationen, utropade Vietnams självständighet 1945, drog fransmännen snabbt slutsatsen att ingen förhandling var möjlig och skickade sin armé för att återerövra sin tidigare koloni. De slogs, bombade men tvangs slutligen att förskansa sig i ett "ointagligt" fäste vars namn kom att gå till historien: Dien Bien Phu.

USA stoppade fria val
Detta följdes av Genèveavtalet 1954 som föreskrev val i ett enat Vietnam. Med den förmodligen riktiga tanken, att ledaren för den nationella befrielsekampen, kommunisten Ho Chi Minh, skulle vinna dessa val, installerade amerikanerna istället en regim i Sydvietnam och skapade därmed en uppdelning av landet. Återigen, inga eftergifter får göras till fienden.

Eskalering följde på eskalering och när USA:s president Johnson skickade en massiv militär kontingent till Indokina 1965 åberopade han München som "prejudikat" för att bevisa att en eftergiftspolitik inte skulle leda någonstans.

Tio år och några miljoner döda senare fick amerikanerna fly från Sydvietnam i panik tillsammans med sina olyckliga kollaboratörer.

Suez - Algeriet - Afghanistan - Irak
När Nasser nationaliserade Suezkanalen 1956 kallade den brittiska pressen honom Nilens Hitler. Trots den israelisk-fransk-brittiska interventionen som syftade till att återta denna kanal är den fortfarande idag egyptisk.

När "Allhelgonabarnen” ("les fils de la Toussaint", de nio algeriska ledare som startade Algeriets befrielsekrig /Öa) släppte lös det algeriska upproret 1954 såg Frankrike det till en början som en enkel sak; polisen måste bevara det nationella territoriets integritet där tre departement (d.v.s. nuvarande Algeriet) riskerade att bryta sig ur.

Att förhandla med "rebellerna" kunde inte komma i fråga. Åtta år och några hundra tusen döda senare tvangs Frankrike underteckna Evian-avtalen med dessa ”rebeller”, avtal som innebar att Algeriet blev självständigt.

Efter den 11 september 2001 kom det inte heller på fråga att förhandla med talibanerna om Bin Laden: lämna över honom till oss villkorslöst annars kommer vi att invadera er. Invasionen ägde rum och kulminerade 20 år och 2 000 miljarder dollar senare i vad som utan tvekan blev USA:s mest förödmjukande nederlag.

Inga verkliga försök att ge bevis på att det fanns massförstörelsevapen i Irak eller att lyssna på vad detta land hade att säga. Där blev invasionen en omedelbar framgång men ledde efterhand till en explosion av terrorism och djup fientlighet mot USA i hela regionen. Likaså blev kriget i Libyen en kortsiktig framgång men ledde till destabilisering av regionen vilket Frankrikes inflytande i Afrika nu börjar få betala priset för.

Myten om oövervinnerlighet
Försöket att störta den syriska regeringen med hjälp av jihadister (av samma ideologiska familj som de som tidigare använts mot Sovjet i Afghanistan, sedan kämpade i Afghanistan och Irak och återanvändes i Libyen) har misslyckats men tillfogat det syriska folket enormt lidande. Men landet kommer utan tvekan länge vara tacksamt mot Ryssland (och Iran) som räddat det från katastrof.

Kort sagt, vart man än vänder sig skapar myten om västvärldens oövervinnlighet och förmåga att en gång för alla utplåna sina fiender (också kallade Ondskan) den ena katastrofen efter den andra, även sett ur ett västerländskt perspektiv.

Under missilkrisen på Kuba 1962 segrade lyckligtvis "Münchenfolket" och anhängarna av eftergifter (Robert Kennedy, Johns bror, Robert McNamara, Adlai Stevenson) trots att de vid tiden fördömdes som eftergivna, lyckligtvis, för annars skulle vi förmodligen inte vara här idag för att diskutera saken.

"Besegrade" Sovjetunionen
Innan vi kommer till den nuvarande situationen i Ukraina bör det noteras att Sovjetunionens kollaps 1991 sågs som en ny 8 maj 1945 av västerlänningar, men inte alls så av ryssarna. Västerlänningar såg upplösningen som sin seger, efter sin seger över nazismen, nu över den andra totalitarismen, kommunismen.

Men sovjetfolken, särskilt ryssarna, ansåg att de hade ändrat sitt socioekonomiska system av interna orsaker och inte på grund av ett nederlag som tillfogats dem utifrån.

Denna omvandling var långt ifrån att ge det ryska folket någon lyckotid: 1990-talet ses nästan allmänt av ryssarna som en ekonomisk katastrof. I västvärlden ses årtiondet tvärtom som demokratins och marknadsekonomins triumf, med fyllkajan Jeltsin i ledningen, beredd att följa minsta vink från USA, som givetvis stöttade honom ekonomiskt och politiskt.

När Putin kom till makten och vände utvecklingen hände det omvända mot det som hände med Jeltsin: Putin blev mycket populär i Ryssland men sågs i väst som en enväldig och nostalgisk tyrann av Sovjet-typ.

I motsats till den bild som ges av honom har Putin gjort många ansträngningar för att komma överens med väst, dock under förutsättning att Rysslands säkerhetsintressen beaktas och att Ryssland inte behandlas som en besegrad stat, just den behandling som USA velat tillfoga landet med Natos utvidgning.

Ukrainakuppen 2014
Och när det gäller Ukraina, efter kuppen 2014 som ledde till störtandet av den folkvalde presidenten Viktor Janukovitj, avvisade den östra delen av Ukraina, liksom Krim, resultatet av denna statskupp och anslöt sig antingen till Ryssland (som Krim) eller gjorde uppror mot Kiev. Den mest naturliga lösningen och som har tillämpats i många situationer där regionala rörelser krävt större självstyre (Katalonien, Flandern, Skottland etc.) hade varit att förhandla fram ett avtal med regionerna i östra Ukraina.

Man bör komma ihåg att invånarna i dessa regioner aldrig tillfrågats om de velat tillhöra Ukraina. De var ryska befolkningar som införlivades i Ukraina i samband med Sovjetunionens bildande 1922, förmodligen med syftet att stärka Ukraina och försvaga den "storryska" dominans som bolsjevikerna inte gillade. För Krim gick det än värre till; det "gavs" till Ukraina 1954 trots att det hade varit ryskt sedan slutet av 1700-talet.

Innan Sovjetunionens upplösning 1991 kunde befolkningen i fråga knappast protestera, men eftersom sovjetstaten varit relativt centraliserad hade tillhörigheten till den ena eller andra icke-ryska republiken inte alltför stor betydelse.

Men från det ögonblick Ukraina blev självständigt och i ännu högre grad från kuppen 2014, vars ideologi uppenbarligen var starkt antirysk, försökte regionerna i östra Ukraina få mer självstyre. Att säga, som den gängse klokskapen vill ha det till, att detta helt enkelt var resultatet av rysk manipulation, är inte särskilt trovärdigt: dels röstade dessa regioner massivt på "pro-ryska" kandidater (även om dessa när de väl valts valde en annan politik) och har sedan självständigheten länge bett Ryssland ska erkänna dem, vilket Ryssland vägrade i 8 år; dels tog de till vapen mot regimen i Kiev, vilket inte sker under enkla utländska påtryckningar.

Heliga gränser och mindre heliga
Under hela perioden från kuppen 2014 till den ryska interventionen i februari 2022 kunde krisen ha lösts genom förhandlingar mellan Kiev och de östukrainska ledarna. Men inget bet på myten om den 8 maj 1945: inga eftergifter till pro-ryssar, det skulle ju innebära ett nytt München. Väst undertecknade visserligen Minsk-avtalen som föreskrev sådana förhandlingar, men hade aldrig minsta avsikt att tillämpa dem.

Återigen: när Ryssland föreslog en global säkerhetsplan mellan sig och Nato i slutet av 2021, förkastades denna på tydligast möjliga sätt - man svarade inte ens. Inga eftergifter! Så snart den ryska militära interventionen i Ukraina inletts blev territoriell integritet inom 1991 års (godtyckliga) gränser en helig sak för väst.

Men inget sådant åberopades under krigen för att avveckla Jugoslavien; där var det rätten till utbrytning eller självbestämmande för slovener, kroater, bosniska muslimer och kosovarer som var helig. I det senare fallet fick denna rätt till och med "rättfärdiga" 78 dagars bombningar av det som återstod av Jugoslavien, det vill säga Serbien och Montenegro.

Under Rambouillet-"förhandlingarna" som föregick kriget krävde man att Serbien skulle låta Nato röra sig över hela det jugoslaviska territoriet, det vill säga villkor som brukar ställas på ett besegrat land. Återigen, kapitulera annars bombar vi.

Idag, medan många röster i världen, allt från påven till Lula och USA:s stabschef Mike Milley, tror att endast förhandlingar kan avsluta kriget (förhandlingar som nödvändigtvis måste ta hänsyn till strävandena bland folket i östra Ukraina), är Natos och därmed Ukrainas officiella ståndpunkt att landet måste ta tillbaka hela Ukrainas territorium som det var 1991, inklusive Krim. Man drömmer åter om ett 8 maj 1945, med om möjligt också ett regimskifte i Moskva.

Trädgården och djungeln
Men hur osäkert det slutliga resultatet på det militära området än är, har den ryska interventionen utlöst en omvälvning av en del av världsordningen; majoriteten av mänskligheten ansluter sig inte till de amerikanska sanktionerna mot Ryssland och fortsätter att arbeta med Ryssland, Ryssland klarar sanktionerna mycket bättre än väntat och i slutändan är det förmodligen Europa som kommer att drabbas hårdast av dessa. Tvärtemot vad vi trodde 1991, accepterar inte Ryssland ett nytt 8 maj 1945 eller att ses som en besegrat land, och där har Ryssland helt rätt, eftersom det inte var det.

EU:s utrikesminister, Josep Borrell, jämförde nyligen Europa med en trädgård och resten av världen med en djungel och sa att trädgårdsmästarna borde ingripa i djungeln. Detta har man faktiskt gjort i århundraden och den vändpunkt vi nu bevittnar kan markera början på slutet av denna era. Då måste trädgårdsmästarna sluta inbilla sig att de dominerar världen, att de kan påtvinga sina motståndare total kapitulation och de måste lära sig att klara sig utan råvaror, billig arbetskraft och till och med ”brain-drain” från djungeln.

Jean Bricmont
Källa: https://arretsurinfo.ch/le-mythe-du-8-mai-1945/

Av Jean Bricmont finns på svenska boken "Humanitär imperialism" (Karneval, Övers. Margareta Norlin 211 s. Hft. 2007).

Övers: Lennart Palm