Berlin och den "ukrainska förintelsen"

Tyska förbundsdagen undervisar Ryssland om "folkmord".

Tyska förbundsdagen beslutade den 30 november med stor majoritet att förklara hungersnöden i Ukraina 1932/33 som ett folkmord och ansluter sig därmed till de politiska åsikterna hos efterföljarna till Ukrainas tidigare nazikollaboratörer, skriver den tyska webtidskriften German-foreign-policy.com

Den ukrainske ambassadören i Tyskland Oleksii Makejev och hans föregångare, den nuvarande ukrainske vice utrikesministern Andriy Melnyk deltog också i debatten som gäster. Däremot lyste hela den federala regeringen med sin frånvaro.

Den tyska förbundsdagen vill förklara hungersnöden i Ukraina 1932 och 1933 som ett folkmord och ansluter sig därmed till den politiskt motiverade klassificeringen från miljön kring det gamla ukrainska nazi-samarbetet. Detta framgår av flera undersökningar som gjorts av historiker. Enligt dessa uppstod påståendet att svälten var en avsiktlig "ukrainsk förintelse" i den ukrainska exilmiljön i Kanada, där före detta nazistiska kollaboratörer angav tonen. I slutet av 1980-talet sammanfattades påståendet med det nyskapade ordet "Holodomor". De flesta historiker förkastar anklagelsen, inte minst för att hungersnöden också drabbade befolkningar i andra jordbruksregioner över hela Sovjetunionen. Förbundsdagen vill anta sin resolution om "Holodomor" på onsdag (den antogs den 30 november, se Nyhetsbankens not nedan). Detta hotar att få allvarliga inrikespolitiska konsekvenser: I fredags (25 november /Öa.) godkände förbundsrådet den senaste skärpningen av paragraf 130 i strafflagen, enligt vilken "offentligt godkännande, förnekande eller grov bagatellisering" av krigsförbrytelser och folkmord nu är straffbart.

Hungersnöden
Ämnet för förbundsdagens initiativ är den förödande svält som drabbade Sovjetunionen 1932 och 1933. Den hade flera olika orsaker. 1931 skadade först en torka och sedan andra ogynnsamma väderförhållanden skörden allvarligt. Det skedde samtidigt som den 1929 påbörjade kollektiviseringen av jordbruket ledde till spänningar när mycket spannmål från odlingsområdena tvångsrekvirerades till att försörja industriarbetarna och för att säkra exporten; det uppstod allvarlig brist på landsbygden. Så var fallet i alla viktiga spannmålsområden i Sovjetunionen – förutom i det viktigaste odlingsområdet Ukraina, även i delar av Ryssland och Kazakstan. Hungersnöden krävde i hela Sovjetunionen förmodligen mellan sex och sju miljoner människoliv, varav troligen cirka 3,5 miljoner i den största spannmålsodlingsregionen - Ukraina - och ytterligare 1,5 miljoner i Kazakstan; krisen krävde otaliga offer också i Ryssland och andra delar av Sovjetunionen. När det gäller befolkningsförlusterna drabbades Kazakstan, snarare än Ukraina, av den högsta dödssiffran under svälten. Specialiserade historiker bedömer den sovjetiska regeringens ansvar olika; dock är det bara en liten, vanligtvis högerextrem, minoritet som påstår att svälten var ett riktat folkmord.

I miljön av tidigare nazi-kollaboratörer
Hungersnöden i Ukraina blev inte ett ämne för en bredare allmänhet och samtidigt ett medel för politisk propaganda förrän i början av 1980-talet och lanserades i den ukrainska exilmiljön i Kanada, där ukrainska nazi-kollaboratörer tydligt satte tonen. Bakgrunden var, som historikern Per Anders Rudling från Lunds universitet beskrev det för flera år sedan [1], debatten om Shoah, som intensifierades efter sändningen av tv-serien 1978. Nu fruktade ukrainska nazistiska kollaboratörer i Kanada att bli måltavla för påhopp från allmänheten och utredande myndigheter. De gick därför till ett slags motoffensiv genom att förvandla svälten 1932/33 till ett påstått riktat massmord, ett folkmord, som Rudling beskriver det. Därmed suddades skiljelinjerna ut mellan politisk aktivism och vetenskap: på 1980-talet ledde till exempel en veteran från Waffen SS-divisionen Galicien sin lokala kamratförening i Edmonton, Kanada, samtidigt som han satt i styrelsen för Canadian Institute of Ukrainian Studies och var kansler vid universitetet i Alberta.[2] Först talades det om "hungerförintelsen" eller den "ukrainska förintelsen"; i slutet av 1980-talet kom begreppet "Holodomor" upp.

Exilens historieskrivning
Rudling beskriver också hur den ukrainska exilmiljöns historieskrivning blev dominerande i Ukraina efter Sovjetunionens kollaps. Det är sant att den ukrainska exilen – till skillnad från de baltiska staternas – inte lyckades erövra några regeringsposter i Ukraina, konstaterar Rudling. Men ukrainska exilhistoriker lyckades däremot på mycket kort tid tränga undan den gamla sovjetiska historieskrivningen. Därmed tog den världsbild som varit dominerande bland exilukrainarna, starkt påverkad av nazistiska kollaboratörer och enligt vilken de nazistiska kollaboratörerna i OUN och den ukrainska upprorsarmén (UPA) var heroiska "frihetskämpar" och svälten 1932/33 ett "folkmord", över historieskrivningen i själva Ukraina. Rudling skriver att den nya historieskrivningen gavs statlig sanktion under president Viktor Jusjtjenko.[3] Jusjtjenko, som kom till makten i den "orangea revolutionen" 2004 med massivt stöd från väst, utnämnde inte bara postumt OUN-ledaren Stepan Bandera till "Ukrainas hjälte" 2010; under hans mandatperiod klassade också parlamentet officiellt svälten som ett "folkmord" (2006). Detta alltså i strid emot den stora majoriteten av historiker utanför Ukraina.

"Att erkänna som folkmord"
Förbundsdagen vill nu ansluta sig till att klassificera hungersnöden som ett "folkmord", vilket redan gjorts av flera västerländska stater och parlament - Kanadas regering till exempel redan 2008, den amerikanska senaten 2018. Ukrainska politiker har pressat på; så har till exempel utrikesminister Dmytro Kuleba i dagstidningen Die Welt krävt att förbundsdagen skall "erkänna Holodomor som ett folkmord".[4] Dessutom har talmannen i det ukrainska parlamentet, Ruslan Stefanchuk, förklarat att han "väldigt starkt önskade sig" en "Holodomor-resolution från förbundsdagen".[5] Nu står det i förslaget till förbundsdagsresolution, enligt uppgift initierad av de grönas ledamot Robin Wagener och stödd av SPD, Alliance 90/The Greens, FDP och CDU/CSU-fraktionerna, att det "ur dagens perspektiv" finns anledning att göra "en historisk-politisk klassificering" av svälten "som folkmord": "Den tyska förbundsdagen delar en sådan klassificering".[6] Därmed gör det tyska parlamentet uttryckligen åsikterna bland den ukrainska exilen i Kanada, formade av nazistiska kollaboratörer på 1980-talet till sina egna.

"Historiskt-politiskt"
Det är avslöjande att resolutionsförslaget uttryckligen begränsar klassificeringen av hungersnöden som ett folkmord men enbart som "historiskt-politisk". Till denna dag är Berlin inte berett att öppet erkänna det tyska folkmordet på Herero och Nama eftersom kompensation då skulle behöva betalas ut. (Folkmordet på dessa folkgrupper i nuvarande Namibia, då en tysk koloni, genomfördes 1904-1908/ Öa.) För att i förlängningen inte helt fräckt behöva förneka detta folkmord insisterar Berlin nu på att bara erkänna det "historiskt och politiskt", men inte juridiskt, eftersom folkmord inte var straffbart före FN:s folkmordskonvention trädde i kraft den 12 januari 1951, folkmord existerade då helt enkelt inte som juridiskt begrepp (se tidigare rapport från german-foreign-policy.com [7]). Denna strikt legalistiska ställning skulle vara svår att upprätthålla om förbundsdagen utan reservationer klassificerade den ukrainska svälten som folkmord; därför kvalifikationen ”historiskt-politiskt”.

Berlins prioriteringar
Dessutom riktar Berlins anslutning till de kanadensiska exilukrainarnas ståndpunkter strålkastarna på Berlins inställning till en FN-resolution som regelbundet har överlämnats till FN i åratal och som syftar till att ”bekämpa förhärligande av nationalsocialismen” och "nynazismen”. Förbundsrepubliken Tyskland har i flera år avstått från att rösta i frågan och därmed undvikit att ta tydlig ställning mot förhärligandet av nationalsocialismen.[8] Den 4 november i år röstade Tyskland till och med uttryckligen nej. Anledningen: resolutionsförslaget presenterades som vanligt av Ryssland, som också har förhärligandet av de nazistiska kollaboratörerna i åtanke, ett förhärligande som sker dagligen i de baltiska staterna och Ukraina.[9] I valet att antingen fördöma nazistisk glorifiering, inklusive hedrande av nazistiska kollaboratörer, eller avvisa Ryssland genom att förkasta förslaget, valde Berlin det senare: västvärldens nuvarande maktkamp mot Moskva går alltså före åtagandet att bekämpa nazismen.

Angrepp på tankefriheten
Slutligen väcker resolutionsförslaget mycket långtgående frågor om det ses i samband med skärpningen av § 130 i tyska strafflagen som infördes i oktober. Enligt skärpningen är ”offentligt godkännande, förnekande eller grov bagatellisering av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser straffbara". Skärpningen har fått stark kritik som ett angrepp mot yttrandefriheten. I framtiden och baserat på förbundsdagens resolution, skulle paragrafen också kunna tillämpas på uttalanden om hungersnöden 1932/33 i Ukraina. Det skulle i så fall drabba majoriteten av historiker utanför Ukraina som anser att hungersnöden var en fruktansvärd katastrof - trots varierande bedömningar av Moskvas ansvar - men inte ett folkmord.

https://www.german-foreign-policy.com/news/detail/9096

28 november 2022 Berlin/Kiev

German Foreign Policys noter:

[1], [2], [3] Per Anders Rudling: ”Memories of ´Holodomor´ and National Socialism in Ukrainian political culture”. I: Yves Bizeul (utg.): Rekonstruktion des Nationalmythos? Frankreich, Deutschland und die Ukraine im Vergleich. Göttingen 2013. sid. 227-258

[4] Dmytro Kuleba: ”Darum sollte der Bundestag den Holodomor als Genozid anerkennen”. welt.de 21.11.2022.

[5] „Sie warten auf den Sieg und werden zurückkehren“. Frankfurter Allgemeine Zeitung 25.11.2022.

[6] Florian Gathmann, Marina Kormbaki, Severin Weiland: ”Ampel und Union wollen Hungersnot in der Ukraine als Völkermord anerkennen”. spiegel.de 25.11.2022.

[7] Se Schweigegeld statt Entschädigung (II).

[8] Se Das Gedenken der Wehrhaften.

[9] Se Von Tätern, Opfern und Kollaborateuren (II) och Von Tätern, Opfern und Kollaborateuren (III).

Översättning: Lennart Palm

Nyhetsbankens not:

I förbundsdagsdebatten stöddes resolutionen av alla partier utom Alternative für Deutschland (AfD) och Die Linke.  AfD-ledamoten talade om en ”instrumentalisering av historien” och kritiserade ett ”historiskt likställande” med dagens krig i Ukraina” och Die Linkes Gregor Gysi varnade för att jämställa Adolf Hitler och Josef Stalin: ”Stalin var hemsk, mycket hemsk, men han var ingen Hitler.