Ryssland, Indien, Kina, Iran: det ”Quad” som räknas

Foto: Ramil Sitdikov/Sputnik

Sydostasien har stått i centrum för internationella relationer under en dryg vecka i november, nämligen genom tre på varandra följande toppmöten: Asean-toppmötet i Phnom Penh 8-13, toppmötet för de tjugo (G20) på Bali 15-16 och Asia-Pacific Economic Cooperations (APEC) toppmöte i Bangkok 18-19 november.

Pepe Escobar menar att initiativet håller på att gå ifrån USA och dess allianser - QUAD, AUKUS etc. - som syftar till att isolera Kina och Ryssland och istället övergå till en fyrklöver som arbetar för en multipolär värld.

Arton länder, som står för ungefär hälften av världsekonomin, deltog vid det första personliga ASEAN-toppmötet sedan Covid-19-pandemin i Kambodja: ASEAN 10, Japan, Sydkorea, Kina, Indien, USA, Ryssland, Australien och Nya Zeeland.

Med karakteristisk asiatisk artighet beskrev toppmötesordföranden, Kambodjas premiärminister Hun Sen (eller "Colombias" ledare enligt Biden, den så kallade "ledaren för den fria världen") plenarmötet som visserligen något hetsigt, men utan att stämningen blev spänd: "Ledarna diskuterade på ett moget sätt, ingen lämnade mötet."

Det föll på Rysslands utrikesminister Sergei Lavrovs lott att uttrycka vad som verkligen var betydelsefullt i slutet av toppmötet.

Samtidigt som han hyllade den "inkluderande, öppna, jämlika struktur för säkerhet och samarbete som ASEAN står för", betonade Lavrov hur Europa och Nato "vill militarisera regionen för att begränsa Rysslands och Kinas intressen i Indiska oceanen-Stillahavsområdet”.

Enligt Lavrov var en manifestation av denna politik hur "AUKUS öppet siktar på konfrontation i Sydkinesiska havet" (AUKUS är ett militärt samarbetsprojekt mellan Australien, Storbritannien och USA som startades i september 2021. Öa)

Lavrov underströk också hur väst, via NATO:s militära allians, "bara till namnet" accepterar ASEAN samtidigt som de i själva verket jobbar efter en helt "otydlig" agenda.

Vad som dock är tydligt är hur Nato "har flyttat fram sig mot ryska gränsen flera gånger och nu vid sitt toppmöte i Madrid förklarade att de utvidgat sitt ansvar till hela världen”.

Detta leder oss till denna slutsats: "NATO flyttar sin försvarslinje till Sydkinesiska havet”. Och, tillade Lavrov, Peking gör samma bedömning.

Detta är, kortfattat, den öppna "hemligheten" bakom vår nuvarande geopolitiska konflikt. Washingtons främsta prioritet är inneslutningen av Kina. Den innebär att EU blockeras från att närma sig de Eurasiens viktigaste kraftpaket – Kina, Ryssland och Iran, som nu håller på att bygga världens största frihandels-/sammankopplingsmiljö.

Utöver det decennier långa hybridkriget mot Iran kan de oändliga vapenleveranserna till det ukrainska svarta hålet ses som ett inledande skede till denna strid.

För Imperiet kan inte Iran tillåtas bli en leverantör av billig energi av hög kvalitet till EU. Och parallellt måste Ryssland skäras av från EU. Nästa steg är att tvinga EU att också avgränsa sig från Kina.

Allt detta passar in i de vildaste, förvridna, Strauss/neocon-folkets våta drömmar: för att attackera Kina, genom att uppmuntra Taiwan, måste Ryssland först försvagas, och detta via att utnyttja (och förstöra) Ukraina.

Not hela detta scenario har Europa helt enkelt ingenting att komma med.

Putin, Raeisi och Erdogan-spåret
Det verkliga livet sett utifrån viktiga Eurasia-noder uppvisar en helt annan bild. Ta den avslappnade träffen i Teheran mellan Rysslands högsta säkerhetstjänsteman Nikolai Patrusjev och hans iranske motsvarighet Ali Shamkhani förra veckan.

De diskuterade inte bara säkerhetsfrågor utan också seriösa affärer – en turboladdad handelsutveckling.

National Iranian Oil Company (NIOC) kommer nästa månad att underteckna ett avtal på 40 miljarder dollar med Gazprom, ett avtal som kringgår amerikanska sanktioner och omfattar utvecklingen av två gasfält, sex oljefält, byten av naturgas och oljeprodukter, LNG-projekt och byggandet av gasledningar.

Direkt efter mötet i Patrusjev-Shamkhani ringde president Putin president Ebrahim Raeisi och uppmanade honom att fortsätta "samarbetet inom politik, handel och ekonomi, inklusive transport och logistik", enligt Kreml.

Irans president uppges ha mer än "välkomnat" "förstärkningen" av förbindelserna mellan Moskva och Teheran.

Patrusjev stödde mycket tydligt Teheran under det senaste färgrevolutionsäventyret som nyss genomfördes inom ramen för Imperiets ändlösa hybridkrig.

Iran och EAEU (Eurasiska ekonomiska unionen, en ekonomisk union mellan Vitryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Ryssland, bildad 29 maj 2014. Öa) förhandlar nu om ett frihandelsavtal (FTA) parallellt med bytesavtalen för rysk olja. Snart kan man helt strunta i SWIFT. Och hela globala södern tittar på.

Samtidigt med Putins telefonsamtal betonade Turkiets Recep Tayyip Erdogan – i sin blixtdiplomati och just återkommen från ett toppmöte för turkiska nationer i Samarkand – att USA och den kollektiva västvärlden attackerar Ryssland "nästan utan gränser".

Erdogan slog fast att Ryssland är en "mäktig" stat och lovordade dess "storslagna motstånd".

Svaret kom exakt 24 timmar senare. Den turkiska underrättelsetjänsten satte igång sin jakt och påpekade att terroristbombningen på den ständigt livliga gågatan Istiklal i Istanbul planerats i Kobane i norra Syrien, där det i huvudsak är USA som har makten.

Terrorattacken utgör en de facto krigshandling och kan få allvarliga konsekvenser, till och med en djupgående revidering av Turkiets deltagande i Nato.

Irans flerspåriga strategi
En strategisk allians mellan Ryssland och Iran visar sig praktiskt sett som en historisk oundviklighet. Det påminner om den tid då det dåvarande Sovjetunionen hjälpte Iran militärt via Nordkorea efter en påtvingad USA/Europa-blockad.

Putin och Raeisi tar det till nästa nivå. Moskva och Teheran utvecklar nu en gemensam strategi för att besegra det kollektiva västs sanktionsvapen.

Iran har trots allt ett helt fantastiskt rekord när det gäller att stå emot olika varianter av "maximalt tryck". Dessutom är Iran nu kopplat till ett strategiskt kärnvapenparaply som erbjuds av "RIC"-delen av BRICS (Ryssland, Indien, Kina).

Så Teheran kan nu planera att utveckla sin enorma ekonomiska potential inom ramen för BRI (Belt and Road Initiative, ”Sidenvägsprojektet”, Öa), SCO (Shanghai Cooperation Organisation), INSTC (International North–South Transport Corridor, en transportkorridor Kina-Europa, Öa), Eurasia Economic Union (EAEU) och det ryskledda Greater Eurasia Partnership (ytterligare ett samarbets- och investeringsprojekt mellan Asien och Europa, Öa).

Moskvas spel är mycket sofistikerat: man engagerar sig i en strategisk oljeallians på hög nivå med Saudiarabien samtidigt som man fördjupar sitt strategiska partnerskap med Iran.

Omedelbart efter Patrusjevs besök tillkännagav Teheran utvecklingen av en inhemskt byggd hypersonisk ballistisk missil, ganska lik den ryska KH-47 M2 Kinzjal.

Och den andra viktiga nyheten handlade om kommunikationer: färdigställandet av en del av en järnväg från den strategiska iranska hamnen Chabahar till Turkmenistans gräns. Det innebär att det snart finns direkta järnvägsförbindelser till de centralasiatiska, ryska och kinesiska sfärerna.

Lägg därtill OPEC+:s dominerande roll, utvecklingen av BRICS+ och den paneurasiska övergången till prissättning inom handel, försäkringar, säkerhet, investeringar i rubel, yuan, rial, etc.

Till detta kommer att Teheran inte längre bryr sig om den ändlösa kollektiva västerländska långbänken kring Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), allmänt känt som Irans kärnkraftsavtal: det som hädanefter verkligen betyder något är den fördjupade relationen med "RIC" i BRICS.

Teheran vägrade underteckna ett manipulerat EU-utkast till kärnkraftsavtal i Wien. Bryssel blev rasande; ingen iransk olja kommer att "rädda" Europa och ersätta rysk olja under det orimliga pristak som kommer att införas nästa månad.

Och Washington blev rasande för att man förgäves hoppats på intern splittring inom OPEC.

Med tanke på allt ovanstående är det inte konstigt att det amerikanska "Tankesmedjelandet" beter sig som ett gäng huvudlösa kycklingar.

Kö för att gå med i BRICS
Under toppmötet i Shanghai Cooperation Organisation (SCO) i Samarkand i september förra året var det redan i tysthet klart för alla spelare hur Imperiet äter upp även sina närmaste allierade.

Och hur, samtidigt, den krympande NATO-sfären vänder sig inåt, med fokus på Den Inre Fienden, och obevekligt försöker få de egna genomsnittliga medborgarna att marschera i takt för total uppslutning kring det tvådelade kriget – hybridkriget och annat – mot Imperiets jämbördiga konkurrenter Ryssland och Kina.

Jämför detta med hur den kinesiske presidenten Xi Jinping i Samarkand presenterar Kina och Ryssland som de tillsammans främsta "ansvariga globala makterna" som strävar efter att säkra framväxten av en multipolär värld.

Samarkand bekräftade också det strategiska politiska partnerskapet mellan Ryssland och Indien (Indiens premiärminister Narendra Modi kallade det en oförstörbar vänskap).

Detta bekräftades också av mötet mellan Lavrov och hans indiska motsvarighet Subrahmanyam Jaishankar förra veckan i Moskva.

Lavrov prisade det strategiska partnerskapet med Indien inom alla avgörande områden – politik, handel och ekonomi, investeringar och teknik, såväl som "nära samordnade åtgärder" i FN:s säkerhetsråd, BRICS, SCO och G20.

När det gäller BRICS bekräftade Lavrov att "över ett dussin länder" nu söker medlemskap, däribland Iran: "Vi förväntar oss att arbetet med att samordna kriterierna och principerna som bör ligga till grund för BRICS-expansionen kommer att gå snabbt".

Men först måste de fem medlemmarna analysera de banbrytande återverkningarna av ett utökat BRICS+.

Än en gång, som kontrast. Vad är EU:s "svar" på denna utveckling? Ännu ett sanktionspaket mot Iran, riktat mot tjänstemän och enheter "med anknytning till säkerhetsfrågor" såväl som företag, för deras påstådda "våld och förtryck".

"Diplomati", kollektiv västerländsk stil, uppfattas knappt som mobbning.

Tillbaka till den reala ekonomin – som gasfronten – Rysslands, Irans och Turkiets nationella intressen blir alltmer sammanflätade; det kommer att påverka utvecklingen i Syrien, Irak och Libyen, och det kommer att vara en nyckelfaktor för att underlätta Erdogans omval nästa år.

Som det ser ut har Riyadh i praktiken utfört en fantastisk 180-graders vändning mot Washington via OPEC+. Det kan betyda, om än på ett förvridet sätt, början på en process för enande av arabiska intressen, en process ledd av Moskva.

Konstigare saker har hänt i modern historia. Nu verkar det vara dags för arabvärlden att äntligen göra sig redo att ansluta sig till det ”Quad” som verkligen betyder något: Ryssland, Indien, Kina och Iran.

Källa: PressTV

Nyhetsbankens anmärkning: ”Quad”, formellt the Quadrilateral Security Dialogue, bildades som en löst sammanhållen aktion mellan USA, Japan, Storbritannien och Australien efter tsunamin 2004, men var i stort sett inaktivt efter 2007. 2017 återupprättades organisationen, nu med målet att på olika sätt motarbeta Kinas utveckling i den Indo-Pacifiska regionen.

Övers: Lennart Palm