Risto Ryti och Finlands ”separatkrig” 1941-44, del I

Adolf Hitler, Gustaf Mannerheim och Ristro Ryti (t h).

Denna uppsats av Jan Nybondas handlar om Risto Ryti, riksbankschefen, statsministern och presidenten och hans beskrivning av krigsåren 1939-1944. Ryti tillhörde Finlands liberaler som politiskt var en mindre kraft men som på grund av sin position mellan de stora partierna ofta tilldelades centrala uppdrag som stats- och utrikesministrar.

Utgångspunkten är två publikationer som utkommit först på tjugohundratalet, Rytis dagböcker och hans memoarer.

Av dessa är dagböckerna den intressantaste delen eftersom de är skrivna mitt i skeendet medan memoarerna är tillrättalagda, som så ofta är med politiska memoarer, för att framhäva den egna oförvitligheten. Samma textmaterial återfinns dock i stor utsträckning i båda verken. I en redovisning och recension av Rytis dagböcker år 2006 har den politiska veckojournalen ”Suomen Kuvalehti” kommit fram till att forskare dittills inte haft tillgång till någotdera textmaterialet, dagboksanteckningarna som förvarats i Finland och memoarerna i USA. Inte ens prominenta historiker som Heikki Ylikangas eller Markku Jokisipilä som skrivit sin doktorsavhandling om Ribbentrop-pakten har haft dessa till sitt förfogande. En historiker nämns som kunnat bekanta sig med det material som deponerats i USA men denne har hemlighållit sin vetskap för att själv senare kunna använda det i egna arbeten. Tidningen ger ingen förklaring till vem som hållit i trådarna och beslutat när och hur texterna offentliggörs.

Hemlighetsmakeri
Memoarerna har sålunda kommit ut först 2012 och dagböckerna 2006, femtio år efter Rytis död. Varför detta hemlighetsmakeri ? Att man ville dölja allt material strax efter kriget är begripligt, men femtio år ? Det är således inte Ryti som lagt sista handen vid någotdera verket utan de är redigerade. Har man ännu utelämnat något ? Kanske, men eftersom mycket komprometterande information kommer att redovisas kan man fråga sig hur filtret har sett ut. Eller är det faktum att dagböckerna inte finns hos förlaget att beställa ett tecken på att man insett att fortsatt censur hade varit bättre ? Utgivningen har i vart fall skett de åren då den nya revanschismen börjat vädra morgonluft och då Ryssland ansetts vara permanent så försvagat så att deras reaktion inte behövde beaktas.

Finland överrumplades av ett sovjetryskt anfall den sista november 1939. Enligt historikern Heikki Ylikangas hade varken Finland eller Sovjetunionen trott att det skulle gå dithän - men av helt olika anledningar. Och faktiskt förhöll det sig så att övriga europeiska stormakter likaledes hade trott att krig skulle kunna undvikas och detta på samma grunder som Sovjet. Detta kan synas överraskande men var det inte. Alla utom Finland ansåg att de sovjetiska kraven var måttfulla och begripliga och förväntade sig att en kompromiss skulle komma ut av förhandlingarna.

Vad var det som Finland missade ?  I Finland hade man svårt att se den storpolitiska helhetsbilden samtidigt som avogheten mot den stora grannen hade vuxit sig bortom rimliga proportioner. Man drabbades av flera hämmande faktorer som alla bidrog till den handlingsförlamning som betecknade höstens förhandlingar i Moskva 1939. Detta bekräftas direkt i början av Rytis memoarer även om Ryti själv då ännu befann sig på Finlands Bank och inte deltog i besluten, där Rytis partikamrat Eljas Erkko i stället hade den centrala rollen som utrikesminister, de facto ersättande presidenten Kallio vars hälsa var vacklande.

Erkko vägrade att ta ansvar och lät förhandlingarna rinna ut i sanden. Han besvärade sig inte ens med att resa till Moskva fastän Stalin själv satt vid förhandlingsbordet utan skickade iväg delegationer som saknade fullmakter att ta beslut. ”Glöm att Ryssland är en stormakt” var hans besked till de avresande.

 

En sinnebild som hindrade förnuftet
Ryti är i sitt tänkande starkt ideologiskt orienterad även om han i sin yrkesroll både som bankdirektör och statsledare var välunderrättad med gott minne och intresse för faktiska omständigheter när det gällde krigsekonomin och krigsförloppet. Men det ideologiska sinnelaget fördunklade omdömet. När de stora sammanhangen skall beskrivas kommer de ideologiska ståndpunkterna fram: ödet ville, stormakterna styr, de små är offer o.s.v. Och hans samtida bör ha tagit intryck och instämt, för vem vågar ifrågasätta ödets vilja. När man argumenterar med luftiga abstraktioner kan man bekvämt bortse från egna tillkortakommanden vid konkreta beslut.

Ett axiom för Ryti som han delade med landets övriga elit var tesen om Sovjetrysslands expansionslusta. Denna tanke var ständigt närvarande och ledde till ödesdigra beslut som sedan måste efterhandsrationaliseras med just ödets roll. Den ständigt hotande sovjetiska expansionen var en sinnebild som hindrade rationella överväganden. Och med denna kunde man bekvämt även bortförklara såväl ovilligheten att förhandla 1939 som beslutet att sluta upp med Hitlers Tyskland 1941.

Vetskap om Tysklands planer och utvecklingen i Europa saknades inte i Finland. Men man gjorde inte bruk av denna eller kanske gjorde man just det men teg om sina egna framtidsplaner. Finland hade nära kontakter till flera tyska toppar, bl.a. Hermann Göring som Gustaf Mannerheim besökte så tidigt som 1935 då han bekantade sig med Junkers och Heinkels flygplansfabriker. Därefter återkom Mannerheim som Görings gäst vid dennes jaktstuga, en om inte flera gånger.

Goda råd från Göring och Gustav V
När Heikki Ylikangas upprörde sina historikerkollegor med slutsatsen att Görings kontakt till finska regeringen 1940 fick denna att snabbt sluta fred för att spara krafter för operation Barbarossa följande år, så är det belagt att Göring till Mannerheim gjort samma utspel redan före Vinterkriget 1939, den gången givetvis undantaget löftet om att Finland skulle få alla förluster tillbaka med ränta. Enligt Görings brev till Mannerheim före kriget vore det ”vansinne att motsätta sig de ryska kraven”.

Upplysande besked nådde Finland även på svensk försorg. Kungen hade skickat sitt sändebud till Berlin och denne återkom till Stockholm den 18 oktober 1939 med beskedet att ”Führern tror inte att det skall komma till konflikt mellan Ryssland och Finland eftersom Rysslands krav, såvitt honom är bekant, är mycket måttfulla och inte lika långtgående som för övriga randstater (Baltländerna). Men om det skulle komma till konflikt skulle Tyskland ställa sig strikt neutralt.” Goda råd och varningar saknades således inte.

I sina memoarer säger Ryti att även han undrat på våren 1939 om en positiv lösning inte hade varit möjlig men fått svaret av stasminister Cajander att ”man kan ju inte diskutera rikets gränser strax före (riksdags-) valet.” Om det är riktigt skulle Ryti således ha sällat sig till Mannerheim och Paasikivi vilka även förordat en kompromiss med Ryssland. Men när Ryti väl har sagt detta svävar han ut i sina ideologiska formuleringar och kommer fort till slutsatsen att eftergifter knappast skulle ha räddat Finland. ”År 1938 och -39 fortsatte Sovjetunionen ...sitt diplomatiska spel för att sätta igång ett krig”. ”Sovjetunionen hade uppenbarligen ett eget omfattande imperialistiskt program”. ”Att vi inte underkastade oss 1939 kan ha varit en ödets skickelse för oss, ty genom att vägra gå med på Sovjetunionens oskäliga och rättsvidriga krav för att därefter utsättas för dess angrepp uppnådde vi den upplysta allmänna opinionens medkänsla över hela världen.”

Sovjetunionen som ända sedan Hitlers makttillträde hade gjort sitt yttersta för att bilda enhetsfront mot Tyskland - och avspisats av Storbritannien och Frankrike - framstår således för Ryti som den som är krigspådrivande och han måste härvid t.o.m. gå mot självaste Hitler för vilken Sovjets ”oskäliga” krav framstod som måttfulla, ”sehr gemässig”. 

Framställningen vidare kommer att följa memoarernas och dagböckernas kronologiska ordning genom axplock av kommentarer som är av intresse. Memoarerna inleds med Rytis utnämning till statsminister vilket skedde genast efter att Vinterkriget hade inletts 1939. Dagböckerna vidtar först från mars-april 1940 efter Moskvafreden och bildandet av Rytis andra regering. I dagböckerna kommer även andra personer direkt till tals. De sistnämnda innehåller nämligen flera medverkandes anteckningar om deras samtal med Ryti där de redovisar vad han sagt till dem, bland dem Tysklands och Förenta staternas ambassadörer i Helsingfors.

"Visste ingenting om krigsplanerna"
Heikki Ylikangas har kunnat dokumentera att Tyskland via Göring intervenerade i februari 1940 med en uppmaning att sluta fred trots hårda villkor för att spara krafter för att senare kunna återfå allting med ränta. Detta löfte kom att styra den finska utrikespolitiken fram till det förenade angreppet mot Sovjetunionen följande år. Självfallet måste andra scenarier hållas öppna och allting hemlighållas. Man bör ju betänka att även Tyskland körde längs två parallella spår: Hur tvångsmässigt man än föresatte sig att krossa judebolsjevismen måste man även i Berlin beakta reella styrkeförhållanden innan marschorder gavs. Att man missbedömde läget är en annan historia, det fanns militärer i Tyskland som varnade. 

För Finlands del var de två spåren dessa: Officiellt deklarerade man neutralitetslinjen och önskan om att stå utanför stormaktskonflikten. Men de facto gällde det andra spåret: Revanschkrig med Tysklands hjälp. En liten junta skapas kring Ryti som kör detta andra spår. Demokratin åsidosätts, inte bara riksdagen hålls ovetande utan även de regeringsmedlemmar som Ryti inte litade på. Detta uttrycker socialministern K.A. Fagerholm sålunda: ”Regeringen visste ingenting om krigsplanerna”. Därefter förtydligar han sitt påstående med att det fanns en inre kärna inom regeringen som drev på utvecklingen och dolde allt för de övriga.

Utanför regeringen fanns givetvis toppmilitärerna som var informerade och därtill socialdemokratiske partichefen Väinö Tanner som fick hemlig information även de perioder han stod vid sidan om regeringen. Tanner var viktig därför att hans parti var stort och han själv stödde Rytis linje i huvudsak. Tanner tillhörde den lilla krets som fått vetskap om Görings löfte före Moskvafreden.

Socialdemokrater i fängelse
Men fastän alla deklarerade neutralitet var det få som protesterade när kriget bröt ut på nytt. Socialdemokraternas partiorgan hade sammanträtt bara dagarna innan och gjort starka utfästelser för neutralitetslinjen men dessa vägde lätt när kriget var ett faktum. Tanner avslöjade sin hållning på ett dramatiskt sätt när han stödde fängslandet av sex framstående partikamrater som vidhöll partiets deklarerade linje. Kommunisternas verksamhet var ju olagligförklarad, dessa sex var prominenta socialdemokrater, några av dem uttalade anti-kommunister. Tre års fängelse för att hålla fast vid partilinjen blev domen. Den som ingående berättar om denna skamliga episod var den åländske riksdagsledamoten Atos Wirtanen som även är källa till Tanners andra och tidigare spontana avslöjande. Wirtanen hade besökt Tanner på våren efter dennes 60-årsdag och tagit upp läget i Europa. Wirtanen lade ut sin syn på krigsläget och sade sig anse att Tyskland kommer att förlora kriget – mot västmakterna således. Tanner kunde inte dämpa sin irritation över den unge mannens dumhet utan utbrast ”det skulle bara fattas ! ” Tanner visste att planerna höll på att fullbordas och de utgick från helt andra premisser.

Den 13 mars är Ryti i Moskva och har undertecknat fredsavtalet. Då säger general Vasiljevskij till Ryti: ”Nu måste Ryssland spänna sin förmåga och kraft till det yttersta och börja förbereda sig för ett nytt krig, ett krig på liv eller död”. Detta krig trodde generalen att skulle börja om ett år. Rytis reflexion är att generalen inte sade det rakt ut men verkade avse Tyskland trots den senaste tidens vänskapliga retorik.

Första gången Ryti avslöjar sina innersta tankar kommer i ett samtal med tyske ambassadören von Blücher den 16 augusti. ”Är en fred mellan Tyskland och England möjlig” frågar Ryti. Blücher: ”England har förkastat Hitlers fredsinitiativ”. Ryti: ”Jag önskar – det kan låta märkligt – att England besegras fortast möjligt”. Han trodde på tysk seger ”för den skulle befria Europa från den hemska situation man hamnat i”. ”demokratin hade i många avseenden fallerat och man borde säkerligen se sig om efter nya regeringsformer”.

Tyskland "räddaren i nöden"
Hur skall man tolka Rytis kommentarer ? Han hade ju kastat sin tärning och korsat Rubicon till Tysklands förmån. Det fanns av denna anledning skäl till inställsamhet men långtifrån i alla situationer. Otaliga gånger visar denne ”anglofil”, som finska hovhistoriker betecknar honom, hur han inte bara såg Tyskland som räddaren i nöden utan var beredd att visa förståelse för den tyska politiken i en utsträckning som gick långt utöver det nödvändiga.

Finland behöll sin demokrati sägs det och de inhemska nazisterna spelade en obetydlig roll. Men med en tyskvänlig statsledning och militär som denna, vad skulle man behöva nazisterna till ? Dessutom var Finland alls ingen demokrati. Landet styrdes av en junta, en handfull politiker och militärer. En fjärdedel av befolkningen var utesluten från politisk verksamhet och som redan nämndes kastade regeringen även egna partimedlemmar i fängelse om de uttyckte avvikande mening. Demokrati blev Finland första gången 1944, därtill tvingad av självaste Stalin.

I samtalet med Blücher försökte Ryti snabba på utvecklingen. Detta i ett läge när Tyskland redan började rusta upp den finska militären och skulle utverka tillstånd att transitera egna trupper genom Finland till Norge. Men Blücher behåller masken, åtminstone i sina anteckningar. Tyskland hade bestämt sig för att dra all ekonomisk nytta man bara kunde av handeln med Sovjetryssland och var inte beredd att äventyra denna och spekulera om framtiden.

Finland å sin sida hade börjat knacka dörr i de tyska regeringskvarteren redan i december 1939, med klena resultat. Undantaget var Görings uppmaning i februari som kom eftersom Tyskland befarade att Finland skulle söka hjälp av västmakterna. Fastän det första genombrottet för vapenleveranser kom på sommaren 1940 var försiktigheten ännu märkbar under hösten. Först på senhösten började man från Berlin sprida rykten om att Hitler höll sin beskyddande hand över Finland och vägrade gå med på påstådda sovjetiska krav att ”lösa” den finska frågan. Om sådana krav alls fanns bör de ha kommit de för att testa den tyska positionen. Moskva litade inte på tyskarna speciellt efter att transiteringen genom Finland inletts.

Vänskapssamfundet förklaras olagligt
Vänskapssamfundet Finland-Sovjetunionen förtjänar här en randanmärkning. Samfundet hade haft stora framgångar och dess medlemsantal hade uppnått siffran 35 000 fram till hösten 1940. Massdemonstrationer för fred hade anordnats. Men i december samma år förklarades verksamheten olaglig. Ryti berör samfundet i den lägesbeskrivning som nedan omtalas, där han förbereder partidelegaterna för krig den 21 juni: ”Moskvafreden var ingen uppriktig fred från sovjetisk sida utan avsikten var att senare erövra Finland inifrån”.  ”Regeringen likviderade Ryömä-gruppen”. Ännu idag låtsas historikerna att det skedde för att man likt Ryti befarade en kupp från samfundets håll. En absurd förklaring i ett läge där den välrustade armén hade full kontroll och polisen var regeringslojal. Uppror var inte att tänka på. Samfundet var farligt för att det fungerade som ett hinder för den psykologiska beredskapen som skulle formas inför det planerade kriget. Samfundet förbjöds och ledningen kastades i fängelse av samma skäl som socialdemokraterna skickade sin interna opposition bakom galler. Om en fjärdedel av befolkningen saknade representation och de kan antas ha varit krigsmotståndare och därtill ett stort antal familjer redan hade förlorat minst en av sina söner i Vinterkriget, hade problem kunnat tillstöta. Oppositionen hade vuxit sig för stor. Det fick inte ske. Planeringen och verkställandet för Operation Barbarossa måste gå som på räls, vilket skedde.

Men medan dörrarna öppnades i Berlin i december 1940 och general Talvela kunde tacka Göring för hans kloka råd som finska regeringen hörsammat och Hitler signerade Barbarossa-planen, fortsatte Finland att simulera neutralitet. Ryti säger följande till förre presidenten Svinhufvud den 31 mars 1941: ”Lita på egen kraft, stärka relationen till Sverige, upprätthålla goda relationer till Tyskland, undvika konflikter med Sovjet, stå utanför stormaktskonflikten.” (sammanfattat).

När detta sades hade den konkreta planeringen tillsammans med tyskarna pågått sedan januari och Finland hade upptagits som medverkande part i Barbarossa-planen redan i december. Både memoarerna och dagböckerna mörkar helt det faktum att den egentliga politiken eftersträvade revansch och som vi skall se expansion med Tysklands hjälp. Inte minsta antydan har insmugits för att Rytis efterkommande skulle få en korrektare bild ens postumt.

I Finland var endast ”juntan” invigd i vad som var på väg. J.K. Paasikivi på vars lott det föll att dra upp landet på det torra efter krigsslutet hölls helt ovetande ända fram till krigsutbrottet. Moskva hade redan vid Kallios frånfälle signalerat att de gärna hade sett Paasikivi som hans efterträdare. Från Berlin hade omdömet om Paasikivi varit negativt och han uteslöts. På denna punkt hade revanschister och Tyskland ett gemensamt intresse och valet föll på Ryti.

Men om ingenting yppades för landsmännen fick utlandets representanter veta mer. Första gången som Ryti avslöjar vad som är i görningen sker vid ett samtal med den amerikanske ambassadören Schoenfeld den 28 januari.

Denne skriver: ”Ryti har anledning att tro att relationerna mellan Sovjetunionen och Tyskland inte alls är goda och att om kriget fortsätter är en tysk manöver mot ost och syd på Rysslands bekostnad fullt möjlig på försommaren”. Tämligen exakt således.

Och samme Schoenfeld får sedan dagarna före krigsutbrottet den 19-20 juni redan höra hur björnskinnet skall säljas fastän jakten ännu inte inletts.  ”Ryti föreföll att utesluta Ryssland från efterkrigstida arrangemang och antydde möjligheten att Tyskland skulle kontrollera Ukraina och Donbäckenet. Han nämnde även att Tysklands koloniala ambitioner begränsade sig till Tanganjika-regionen i Afrika. Han var övertygad om att Tyskland av egen vilja inte skulle förklara Förenta staterna krig”. Sovjetunionen skulle således besegras genom ett blixtkrig likt Polen och Frankrike och Tyskland skulle förse sig med de resurser man eftertraktade.

"Separatkrig" mot uteblivet angrepp
Mellan dessa två anteckningar ligger ett meddelande där Schoenfeld den 29 april rapporterar hem angående vad hans brittiske kollega Vereker anfört. Denne hade dragit sina slutsatser om Finlands agerande och kommit fram till att den brittiska ambassaden då skulle stängas. ”Han önskar att vår personal skulle utökas så att den kan bevaka brittiska ambassadens intressen här om relationerna till Finland avbryts”. Den brittiske ambassadören var således bättre informerad än vad alla utanför juntans krets åtminstone efteråt vidhöll. Redan i april ser han att kriget kommer att utvidgas och att Finland och England kommer att befinna sig i motsatta läger. Rytis påstådda anglofili vägde lätt när det kom till kritan.

Hemlighetsmakeriet och neutralitetsförsäkringarna i alla riktningar ledde sedan till pinsamt bryderi när Hitler visade större uppriktighet och direkt talade klarspråk om Finland stridande vid Tysklands sida, samma dag som han avgav sin krigsförklaring. Himlandet visste inga gränser och ekon upprepas fortsatt. I Finland var man trots allt osäker på hemmapublikens reaktion och manuset som Hitler saboterat med sitt utrop, föreskrev att Sovjetunionen skulle framstå som angripare för att man inför allmänheten skulle kunna deklarera att Finland visserligen befann sig i krig men att man först angripits och därför måste försvara sig. Av denna anledning dröjde Finland så långt man kunde innan man kastade sig in i kriget och förklarade att detta krig fördes helt separat från det tyska.

Och ett synnerligen märkligt separatkrig skulle det bli. Separat skulle Finland inte ens ha kunnat ta sig fram till den gamla gränsen. Med Tysklands hjälp flyttades den borte gränsen i Rytis och de övrigas fantasi allt längre in i Ryssland. Och eftersom Hitler gav Finland sin fulla erkänsla för visad stridsvilja knusslade han inte med tilltänkta arealgåvor.

Bara dagen innan krigsutbrottet gav Ryti en bred lägesbeskrivning till en partidelegation som bett om audiens. Enligt anteckningar av A.K. Cajander:  I beskrivningen avslöjar Ryti att kriget i ost håller på att inledas av Tyskland (men han mörkar fortsatt de omfattande egna förberedelserna, JN). Som bakgrund berättar han hur Hitler kommit till Finlands undsättning när Molotov besökt Berlin och gjort anspråk på att likvidera Finland. Enligt Ryti har Tyskland samlat trupper vid den ryska gränsen från Svarta Havet till Östersjön ”för att Tyskland inte längre litar på Sovjetunionen”. ”Där sätts huvudangreppet in och i nord först åtta dagar senare.” 

Rytis credo
Rytis credo till delegationen den 21 juni lydde: ”Finlands enda räddning är detta krig. Sovjetunionen kommer aldrig att avstå från sin strävan att erövra Finland och därtill den skandinaviska halvön. Om Tyskland nu kväser den sovjetiska armén får vi kanske leva i fred ett århundrade. Efter kriget drar tyskarna bort sina trupper härifrån”.

Detta credo styrker Heikki Ylikangas tes att Finland tidigt satsat allt på det tyska kortet. I Finland var man övertygad om att Tyskland på kort tid skulle besegra Sovjetunionen, vilket var det viktigaste målet. Hurdant kriget skulle utfalla på västfronten var sekundärt, även om man länge trodde på tysk seger även där. Det sovjetiska hotet är för Ryti axiomatiskt och behöver inte motiveras, trots att politiska och militära omständigheter pekade mot det motsatta. Från sovjetisk sida hann man intervenera politiskt den 23 juni innan Finland inledde egentliga krigshandlingar. I denna intervention deklarerade Sovjet via Molotov sin neutralitet mot Finland och förhörde sig om den finska hållningen då Hitler avslöjat planerna. Inget svar gavs.

26 juni 1941. Risto Ryti talar i radio och serverar lögnen att Sovjetunionen på nytt hade angripit Finland. Lyssna (finska) och läs (engelska)  här.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Atos Wirtanens memoarer är en av de få källor där tanken utvecklas om en möjlig efterkrigstida fredsuppgörelse som skulle ha mildrat Mosvafredens villkor men som kunde ha uppnåtts genom neutralitetspolitik utan inblandning i kriget. Det finns mycket som talar för att detta hade kunnat ske. Västmakterna fördömde Vinterkriget och tog ställning för Finland. När dessa sedan allierade sig med Sovjetunionen blev den sistnämnda beroende av deras välvilja.

Och när det s.k. fortsättningskriget pågick och Finland upprepade gånger uppmanades av Storbritannien och Förenta Staterna att dra sig ur kriget kom det indikationer från sovjetisk sida att gränsjusteringar var möjliga. Men ur finsk synvinkel var detta en omöjlighet när krigspropagandan hade sjunkit in och politikerna hade sin existentiella övertygelse om att landet skulle uppslukas. Ingen har dock därvid kunnat eller ens försökt förklara varför Sovjetunionen som måste uppbåda sina yttersta krafter för att möta den tyska anstormningen därvid som en samtidig bisyssla skulle ha gått mot en halv miljon stark finsk militär.

Tron på en paradmarsch
Kriget börjar och tron på en paradmarsch till Moskva och Leningrad växer sig allt starkare och antar drag som skulle kunna beskrivas som komiska om sammanhanget inte var så groteskt.

Ryti säger till USA-ambassadören Schoenfeld den 4 juli att den finska gränsen bör ligga på behörigt avstånd från Leningrad ”Därtill finns det goda skäl”. Att staden skulle falla betecknade han som säkert. Samtalet nedtecknades av ambassadören och Ryti granskade resultatet och godkände detta. Det kan inte nog betonas att detta sägs till Förenta staternas representant som härmed invigs i de tysk-finska planerna och Ryti gör det helt ogenerat.

Men ett ögonblick: Varför fanns det goda skäl till att flytta gränsen bort från Leningrad, detta krav hade ju Finland bestämt avvisat 1939, vilket ledde till det sovjetiska anfallet ? Självfallet för att en ny herre skulle ha tagit över Leningrad och gamla regler inte längre gällde. Men det blir värre. Så småningom står det klart att målet inte är att erövra staden utan att jämna den vid marken. Jaha, så mycket bättre, då kan den finska gränsen flyttas fram till Neva-floden som flyter genom staden som inte längre finns.

Den 19 juli säger Ryti till Blücher att ”Finland visavi Tyskland bedrivit en felaktig politik fram till 1939. I Finland hade man inte insett hur stor fara Sovjetunionen utgjorde och att endast Tyskland kunde motverka denna.” ”Churchills tal i vilka han lägger all skuld på Tyskland visar att han inte begripit vad som sker i Europa”. Ryti anser det vara klart att efter kriget (tysk seger JN.) ”de europeiska ländernas suveränitet skulle undergå vissa begränsningar”. Hitlers Tyskland hade planerat för ett eget ”proto-EU”, vilket Ryti kände till och inte opponerade sig emot så länge inrikespolitiken lämnades opåverkad. Ryti förutspår här helt riktigt att England kommer att förlora mycket och dess kolonialmakt försvagas och ”Amerika” kommer att överta Englands maktposition.

Till Neva och Ishavet!
Kulmen på de finska erövringsplanerna presenteras för ambassadören Blücher den 11 september och han får erfara att Hitler redan gett sitt godkännande. Blücher frågar: ”var skall nordgränsen ligga” och Ryti svarar ”vid Ishavet”. ”Men det skulle ju omfatta Kola-halvön !” ”Ja det skulle det, Kola-halvöns ursprungsbefolkning var finsk.” Halt gör Ryti först när Finlands resurser inte räcker till, då vissa krigiska nationalromantiker hade gjort anspråk på inlemmande av alla besläktade folkstammar i Ryssland. Vid detta samtal med Blücher nämner han även Neva-floden som den nya ostgränsen i syd. Finland eftersträvade en uppgörelse där landet skulle sakna landgräns med Ryssland då Tyskland skulle ha tagit denna region i besittning.

En karta utgiven av "aito-Suomalaianen" i mitten av 1930-talet.
Ur Hilding Hagbergs "Röd bok om svart tid". De prickade områdena var
tänkta nyfärvärv.

Till det föregående kan tilläggas att de historiker som redigerat dagboksanteckningarna skriver att ”Finländarna var redan före kriget på det klara över att Tysklands mål var att utplåna Sovjetunionen.” Det ryktades om att landet skulle styckas upp i separata stater och Finland hade med detta i sikte förberett tyskarna på sina egna områdesambitioner i en särskild promemoria.

Hitler hade således i princip godkänt att Kola-halvön skulle tillfalla Finland förutsatt att Tyskland fick delta i dess exploatering. Hitler var mån om att upprätthålla den finska krigsinsatsen som därför skulle premieras. Han överöste de finska trupperna med komplimanger. Tio poäng på en tiogradig skala. Den norska militären bestod av nollor och det allierade Italien var hopplöst.

Detta kallades således för separatkrig. Att med Tysklands hjälp ta för sig och klättra upp till Ishavet och lägga beslag på Kola-halvön. En helt omöjlig insats att genomföra med egna krafter. Fram till höstskörden skulle huvudinsatsen vara avgjord, var det tänkt.

Ryti kommer rentav nära påståendet att ha påverkat när Barbarossa skulle sättas i verket. Han hade till det tyska sändebudet Weissauer som på våren hade antytt att det skulle inledas 1942 protesterat och sagt att det då skulle vara för sent. Den Röda armén skulle då ha blivit för stark. Och Ryti drar sig inte för att upprepa detta till den brittiske ambassadören Vereker som är på avskedsbesök den 7 augusti då relationerna läggs på is, dock utan att nämna sin egen roll. Till Vereker beklagar han de försämrade relationerna som beror på att Churchill deklarerat sitt fulla stöd till Sovjetunionen. Varför har England gjort detta, undrar Ryti. De hade ju uppnått samma nytta utan formella deklarationer. I sitt samtal med Vereker gör Ryti bruk av samtliga klichéer som hör till den officiella finska krigshistorien. ”Finland har hamnat i krig”, ”Sovjetunionen har återigen attackerat oss”, ”Alla tecken hade pekat på ett förestående ryskt angrepp” men som av en tursam slump ”det sovjetiska angreppet hade skett vid en tidpunkt när Ryssland befann sig i ett våldsamt krig med Tyskland och dess allierade”.

Finland passivt offer?
Finland är i Rytis redogörelse det passiva offret som inte hade en aning om stormakternas planer utan bara reagerade efter bästa förmåga. I övrigt, när de ideologiska skygglapparna inte hindrar honom, lägger Ryti med betydande skärpa fram för Vereker bilden av Englands kommande försvagning och på bekostnad av denna USA:s roll som dess arvtagare. Han säger bl.a. att ”Amerika” har anammat en imperialistisk utrikespolitik och kommer inte att kämpa till Englands förmån utan sin egen. ”Dottern har vuxit sig större än sin moder”.

Men efter två månader av krig börjar de första tecknen på andfåddhet visa sig. Ryti och Mannerheim var intelligenta personer. Ryti kunde som bankdirektör räkna pengar och Mannerheim begrep sig på den militära helhetsbilden. När det kom tyska anmodanden om ytterligare framryckningar började de tillsammans hålla igen. Finland fick inte riskera att knäckas varken ekonomiskt eller militärt. Militärhistorikern Helge Seppälä har i sina verk visat att Finland bidrog till att förvärra Leningrads utsatta position. Att Finland inte fullt ut gick in tillsammans med tyskarna berodde knappast på några moraliska skrupler utan på att både Mannerheim och Ryti inte var beredda att lägga mer förluster till de stora sådana som redan var ett faktum. Resurserna räckte inte till.

Med Schoenfeld har Ryti ett tämligen laddat meningsutbyte den 27 oktober, där Ryti inte skrär orden. Finland som vid tidpunkten närde planer på att snarast rycka fram till Vita havet och trodde att Murmansk skulle falla på vintern framställde sig alltjämt som ett offer för sovjetiskt angrepp. Schoenfeld får veta att Förenta staternas samröre med de ryska bolsjevikerna innebar en större fara för dem själva, uppmuntrande inhemsk kommunism, än någon som helst fara som utgick från Tyskland.

Samma eller nästföljande dag, eftersom Schoenfelds rapport kan vara daterad när den sänts vidare, har Ryti ett samtal med Hitlers sändebud Schnurre. Här lägger Ryti sista handen vid det nya Finlands gränser: Kola-halvön, Vita havets kust, Onega och vidare via Ladogas sydspets till Nevan och ut i Finska viken. Flytta på er bolsjeviker. Dessa hade 1939 erbjudit Finland en lösning som också skulle ha utökat Finlands landyta. Men när tillfälle gavs tänkte Ryti inte nöja sig med småsmulor. Det raserade Leningrad kunde fungera som en tysk lastningsplats.

Finlands nya väg. Propagandaskrift från 1942 som vittnar om
expansionsdrömmar.

Churchill är galen
Schnurre får vidare veta att Churchill är galen (mad) eftersom han hade bundit upp sig vid krigets ödesmättade utgång och fastnat i en krigspsykos som han själv skapat. Den kommunistiska propagandan i England och Amerika hade varit framgångsrik och oroväckande. Ryti hade först nu begripit hur konsekvent Hitlers plan för Europa hade varit. Ryssland måste styckas upp för att Europa kunde få leva. Tyskland måste ta stora områden i ost under direkt kontroll för att hindra att det slaviska och asiatiska hotet återuppstår. Endast under tysk ledning kunde Europa hålla stånd mot övriga kontinenter. England hade begått ett stort misstag genom att ställa sig mot Tyskland i ost fastän Ryti visste att det fanns enskilda inflytelserika personer i England som hade velat ge Tyskland fria händer där.

Men efter detta höstcrescendo i de finska framtidsplanerna skulle verkligheten komma ikapp fortare än någon i Finland kunnat ana. När den brittiske utrikesministern Eden i december satt med Stalin i Moskva och dånet av kanonader ännu hördes på avstånd fanns det folk åtminstone ute i världen som fattade vartåt det hela lutade. Den långa marschen till Berlin hade börjat.

Jan Nybondas

Källor:

Risto Rytin päiväkirjat 1940-1944, 2006 (dagboksanteckningar)

Risto Ryti: Sota-ajan muistelmat 1939-1944, 2012 (memoarer)

Atos Wirtanen: Mot mörka makter, 1963