Katastrofen som väntar Europa

För Europa kommer nästa decennium att bli en katastrof - levnadsstandarden kommer att sjunka.

USA-professorn Michael Hudson menar att i och med sprängningen av Nord Stream har USA gjort klart att det inte kommer att tolerera några försök att bryta Europas vasallställning.

Reaktionen på sabotaget mot tre av de fyra Nord Stream 1- och 2-gasledningarna på fyra platser måndagen den 26 september har fokuserat på spekulationer om vem som gjorde det och om NATO kommer att göra ett seriöst försök att försöka ta fram svaret. Men istället för panik har vi fått se en djup suck av diplomatisk lättnad, till och med ett lugn. Att inaktivera dessa rörledningar gör slut på osäkerheten och oron från USA/NATO-diplomaternas sida, en oro som nästan nådde krisnivå förra veckan, när stora demonstrationer ägde rum i Tyskland som krävde att sanktionerna skulle upphöra och att Nord Stream 2 borde öppnas för att lösa energibristen.

Den tyska allmänheten började förstå vad det innebar att deras stålföretag, konstgödselföretag, glastillverkare och toalettpappersföretag läggs ner. Dessa varnade att de helt skulle gå i konkurs – eller flytta verksamheten till USA – om Tyskland inte drar sig ur handels- och valutasanktionerna mot Ryssland och låter gas- och oljeimporten att återupptas så att deras kostnader kan förmodas falla tillbaka från deras nu astronomiska åtta till tiofaldiga ökning.

Ändå hade utrikesdepartementets hök Victoria Nuland redan i januari sagt att "på ett eller annat sätt kommer Nord Stream 2 inte att gå vidare" om Ryssland skulle reagera på NATO/Ukrainas accelererade militära attacker mot de rysktalande östra ukrainska länen. President Biden backade upp USA:s hot den 7 februari och lovade att "det kommer inte längre att finnas något Nord Stream 2. Vi kommer att få ett stopp på den. … jag lovar dig, vi kommer att kunna göra det”.

De flesta observatörer tolkade helt enkelt att dessa uttalanden som bevis på det uppenbara faktum att Tysklands politiker var helt kontrollerade av USA/NATO. De höll fast vid att vägra godkänna Nord Stream 2, och Kanada beslagtog snart Siemens turbin som behövdes för att skicka gas genom Nord Stream 1. Det verkade lösa saken tills den tyska industrin – och ett ökande antal väljare – till slut började räkna ut exakt vad en blockering av den ryska gasen skulle innebära för Tysklands industriföretag.

Tysklands vilja att själv påtvinga sig en ekonomisk depression började vackla – om än inte landets politiker eller EU-byråkratin. Om tyska beslutsfattare skulle sätta tyska affärsintressen och tysk levnadsstandard i första rummet, skulle NATOs gemensamma sanktioner och det nya kalla krigets front falla samman. Italien och Frankrike skulle kunna följa efter. Mardrömmen om ett europeiskt diplomatiskt oberoende gjorde det brådskande att ta dra de antiryska sanktionerna undan demokratisk politisk kontroll genom att sabotera de två rörledningarna. Trots att det är ett våldsdåd har det återställt lugnet i de internationella diplomatiska förbindelserna mellan amerikanska och tyska politiker.

Det finns inte längre någon risk att Europa kommer att bryta sig loss från USA:s nya kallakrigsmål genom att återställa ömsesidig handel och investeringar med Ryssland. Detta alternativ är nu borta. Hotet om att Europa skulle börja dra sig bort från USA/NATO:s handels- och finansiella sanktioner mot Ryssland har undanröjts, till synes för överskådlig framtid eftersom Ryssland har meddelat att när gastrycket fallit i tre av de fyra rörledningarna kommer inflödet av saltvatten att irreversibelt korrodera rören. (Tagesspiegel, 28 september.)

Vart kommer euron och dollarn ta vägen efter detta?
Om man tittar på hur denna "handelslösning" kommer att omforma förhållandet mellan den amerikanska dollarn och euron, kan man förstå varför de tillsynes uppenbara konsekvenserna av att Tyskland, Italien och andra europeiska ekonomier bryter handelskontakterna med Ryssland inte har diskuterats öppet. "Sanktionsdebatten" har avbrutits av en tysk och faktiskt europaomfattande ekonomisk krasch. För Europa kommer nästa decennium att bli en katastrof. Det kan visserligen komma kritik mot det pris som får betalas för att låta sin handelsdiplomati dikteras av NATO, men det finns inget att göra åt det. Ingen förväntar sig (ännu) att Europa ska gå med i Shanghai Cooperation Organization. Vad som förväntas är istället att dess levnadsstandard kommer att sjunka.

Tysklands industriexport var den viktigaste faktorn som stödde eurons växelkurs. Vad som fick Tyskland att överge den tyska marken för euron var önskan att undvika att landets exportöverskott skulle pressa upp D-markens växelkurs till en punkt där tyska produkter skulle bli så dyra att de skulle väljas bort på världsmarknaden. Att utöka valutan till att omfatta Grekland, Italien, Portugal, Spanien och andra länder med underskott i betalningsbalansen skulle hindra valutan att skjuta i höjden. Därmed skulle den tyska industrins konkurrenskraft skyddas.

Efter införandet av euron 1999 värderades den till 1,12 dollar, sjönk faktiskt till 0,85 dollar i juli 2001, men återhämtade sig och steg till 1,58 dollar i april 2008. Sedan dess har den åter stadigt sjunkit, och sedan februari i år har sanktionerna drivit eurons växelkurs under paritet med dollarn, denna vecka värderades euron till 0,97 dollar. Den viktigaste faktorn har varit stigande priser på importerad gas och olja, och produkter som aluminium och gödningsmedel som kräver mycket energi för sin produktion. Och när eurons växelkurs sjunker mot dollarn, kommer det bli dyrare klara av företags skulder satta i dollar – det normala för amerikanska multinationella företagens dotterbolag – vilket pressar ner deras vinster.

Det vi ser är inte en sådan typ av depression som "marknadens magiska" och "automatiska stabilisatorer" kan hindra eller återföra till ekonomisk balans. Ett energiberoende är strukturellt. Och euroområdets egna ekonomiska regler begränsar medlemsländernas budgetunderskott till bara 3 % av BNP. Detta hindrar dess nationella regeringar från att stötta ekonomin med hjälp av budgetunderskott. Högre energi- och matpriser – och skuldkostnader i dollar – kommer att innebära mycket lägre inkomster att spendera på varor och tjänster.

Det kan verka konstigt att den amerikanska aktiemarknaden sköt i höjden – 500 punkter för Dow Jones Industrial Average på onsdagen. Kanske var det helt enkelt ”the Plunge Protection Team”* som ingrep för att försöka försäkra världen om att allt skulle fixa sig. Men den ekonomiska verkligheten höjde åter sitt fula huvud på torsdagen och börsen tog tillbaka sina fantomvinster.

Sanningen är att den tyska industriella konkurrensen med USA har upphört om vi ser till handeln. Men på kapitalsidan kommer eurons fall att också minska värdet av amerikanska investeringar i Europa liksom också dollarvärdet på alla vinster som dessa fortfarande kan ge, allteftersom den europeiska ekonomin krymper. Så rapporterade intäkter från amerikanska multinationella företag kommer också att falla.

Som en sista överraskning påpekade Pepe Escobar den 28 september att "Tyskland är kontraktsbundet skyldigt att köpa minst 40 miljarder kubikmeter rysk gas om året fram till 2030. ... Gazprom har laglig rätt att få betalt även utan att transportera någon gas. Detta är just vad ett långsiktigt kontrakt går ut på. … Berlin får inte all gas man behöver men måste ändå betala.” Vi kan förvänta oss en lång domstolsstrid innan några pengar kommer att byta ägare – men Tysklands betalningsförmåga kommer stadigt att försvagas.

För övrigt kan påpekas att betalningsförmågan hos många länder redan närmar sig bristningsgränsen.

Effekten utanför Europa av amerikanska sanktioner och det nya kalla kriget
Internationella råvaror prissätts fortfarande huvudsakligen i dollar, så dollarns stigande växelkurs höjer råvaruimportpriserna proportionellt för de flesta länder. Detta växelkursproblem förstärks av USA:s/NATO:s sanktioner som pressar upp världsmarknadspriserna på gas, olja och spannmål. Många europeiska länder och länder i globala syd har redan nått gränsen för sin förmåga att betala sina dollar-denominerade skulder och lider fortfarande av covid-pandemin. De har inte råd att importera den energi och mat som de behöver för att överleva om de samtidigt måste betala sina utlandsskulder. Världsekonomin överskrider nu sina skuldsättningsgränser, så något måste hända.

Tisdagen den 27 september när nyheten om sprängningarna av Nord Stream blev kända, fällde USA:s utrikesminister Antony Blinken krokodiltårar och sa att det ju inte var i någons intresse att attackera ryska rörledningar. Men om så verkligen var fallet skulle ju ingen ha attackerat gasledningarna.

Jag tvivlar inte på att amerikanska strateger har en spelplan för hur de ska gå vidare härifrån, och att göra det på ett sätt som, enligt vad neocons hävdar, ligger i USA:s intresse – att upprätthålla en unipolär, nyliberaliserad och finansiell global ekonomi så länge som de kan.

De har länge haft en plan för länder som inte klarar av sina utlandsskulder. IMF kommer att låna ut pengarna till dem under förutsättning att skuldlandet ökar sin förmåga att återbetala de (allt dyrare) dollarlånen genom att privatisera det som finns kvar av deras offentliga egendom, deras naturresurser och andra tillgångar, en privatisering som innebär att alla tillgångar säljs till amerikanska finansiella investerare och deras allierade.

Kommer det att fungera? Eller kommer de skuldsatta länderna att slå sig samman och finna sätt att återställa en till synes förlorad värld av överkomliga olje- och gaspriser, priser på gödningsmedel, priser på spannmål och andra livsmedel och metaller eller råvaror från Ryssland, Kina och dessas allierade eurasiska grannar?

Det är nästa stora orosmoment för de amerikanska globala strategerna. Problemet verkar betydligt svårare att lösa än att sabotera Nord Stream 1 och 2. Men lösningen tycks bli den vanliga amerikanska: något slags militär insats, kanske nya färgrevolutioner. Syftet är det samma, att få samma makt över globala Syd och eurasiska länder som amerikansk diplomati utövat över Tyskland och övriga europeiska länder via NATO.

Om inte ett institutionellt alternativ skapas till IMF, Världsbanken, Internationella domstolen, Världshandelsorganisationen och de många FN-organ som nu infiltrerats av amerikanska diplomater och deras ombud, kommer de kommande decennierna innebära att USA:s ekonomiska strategi för finansiell och militär dominans att utvecklas just så som Washington planerat.

Problemet är att dess planer för kriget i Ukraina och de antiryska sanktionerna hittills har fungerat precis tvärtom mot vad som utlovats. Detta kan ge ett visst lite hopp för världens framtid. Amerikanska diplomaters motstånd och till och med förakt mot andra länder som agerar i sitt eget ekonomiska intresse och utifrån sina egna sociala värderingar är så ingrott att de är oförmögna att föreställa sig hur dessa länder kan komma att utveckla sitt eget alternativ till USA:s världsplan.

Frågan är alltså hur framgångsrikt dessa andra länder kan utveckla sin alternativa nya ekonomiska ordning, och hur de kan skydda sig mot det öde som Europa just fogat sig under för det kommande årtiondet.

Michael Hudson

30 september 2022

Övers: Lennart Palm

* Nyhetsbankens not: The Plunge Protection Team är en informell arbetsgrupp som sysslar med finansmarknadsövervakning. Teamet inrättades under Reagan.-regimen 1987 och syftar till att hålla uppe konsumenternas förtroende och skapa balans. Gruppen ger råd åt preseindenten.

Artikeln publicerades på nakedcapitalism.com

Michael Hudson är senior professor i ekonomi på University of Missouri, Kansas City, och forskare vid Levy Economics Institute of Bard College. Hans senaste b